~En vanlig bonnahäxas funderinga~

instinktsfulla djur

2010-11-05T08:52:00.000-07:00

Ibland önskar jag att jag kunde vara som alla andra... Och med det menar jag inte att jag skulle smälta in eller så. Utan bara orka hålla tyst.

Men jag är så satans dålig på det.

Jag är dålig därför att jag tröttnar på att ingen säger nått... När allting egentligen måste sägas. Och så blir det jag som säger det och så blir det jag som tar skiten. Det vore en sak om jag stack ut hakan och visste om att detta bara var mina åsikter och ingen annas. Men nu gömmer sig folk bakom mig och låter mig ta den värsta vågen av missnöje med ärligheten. Det verkar som om de tycker att det är bättre att 1 tar straffet än alla.

När det kommer till kritan är folk bara folk, med mänskliga egenskaper. Och alla ser till sitt eget bästa. Och ve den som trampar någon på tårna. Då blir det utfrysning och isolering och ekonomisk nedgång. Men heller så här. Hellre att jag står här och är arg men står för att jag är arg och missnöjd. Än att jag, precis som alla andra, ska gå omkring och prata skit och hugga folk i ryggen utan att de har en möjlighet att försvara sig.

Men det är ensamt att vara stark och det är ensamt att tro på rättigheter så som Yttrandefrihet. Och det ensamt att försöka sträva efter ett samhälle där moral och stolhet inte enbart är till för kyrkans söndagspredikningar.

Det är bara döda sillar som flyter med strömmen

tankesnurr

2010-10-18T12:40:00.000-07:00

Jag har målat in mig i ett hörn.
Det finns flera alternativ att ta sig ur det här.

Alternativ 1: gör ingenting. Ta bort alla slags kontakter som kan bli besvärliga. Problem med detta är att det är tråkigt och att ja.. Det är Trååååkigt. Samt att jag har vant mig till med en viss uppmärksamhet.

Alternativ 2: Välj den rätta vägen! Den där det finns en trygghet och någon som finns där och som jag litar på. Problem: Tråkigt, (igen) samt att den gör mig fullkomligt LIVRÄDD.. Vill jag ha något seriöst i mitt liv överhuvudtaget?

Alternativ 3: Välj vägen som verkar roligast och som inte leder någonstans. Där finns det ingen jag litar på och ingen som står där när vinden blåser. Problemen har vi gått igenom men den verkar ju så rolig. Samt att jag VET hur den här vägen går.

Jag har bara lust att svära. Och svära. och SVÄRA.
Och välja rätt, oavsett vilken väg det är.

Jag behöver någon som går in i min hjärna och reder ut det här. Tack så mycket!

Tomten ser dig

2010-10-13T09:24:00.001-07:00

Ibland är jag en mindre bra människa. En sån som ser vem det är som ringer men orkar inte svara. Eller fel, vi korrigerar, vill inte svara.

Det kan vara samma sak på msn, ser att någon skriver men vill inte svara.

Det handlar väldigt sällan om att jag faktiskt tycker illa om personen i fråga. Utan det handlar mycket mer om att

När det kommer till telefonen så tycker jag inte om att prata i telefon. Eller jag tycker om att prata i telefon väldigt sällan och med ytterst få människor.
Vi har redan pratat typ 1000 ggr de senaste dagarna om ingenting redan så jag vet inte riktigt varför vi ska prata igen? Vi säger ju ingenting vettigt.
Jag vill bara sitta i min ensamhet, låt mig göra det.
Jag vet om att ett samtal med denna person kommer att vara minst 20 minuter, jag har inte 20 minuter.
Jag vet att idag är INGEN bra telefondag och att jag kommer att vara otrevlig inom de närmaste 3 min. och kommer vilja lägga på.

Men så kommer samvetet. Tänk om det har hänt nått! Och får man verkligen göra så här, ignorera folk? Enligt Bönan så får man det. Speciellt om det innebär problem, eftersom ignorerandet av ett problem kan göra så att problemet i fråga försvinner. Själv är jag ytterst skeptisk och försöker leva mig in i hur jag skulle tycka det vore att bli ignorerad. Nu är det ju så att de gånger jag inte svarar så beror det OFTAST på att jag inte hör mobilfanskapet eller inte är vid msn. Och om jag ignorerar så tar jag alltid itu med det senare på dagen/ kvällen och hör själv av mig. Men ändå. Får man ignorera människor utan att ha dåligt samvete? Även om de människorna inte vet om att jag trycker på "mute" på telefonen för att jag bara inte "orkar" just nu?

Jag ger mig f*n på att det sitter någon av tomtens medhjälpare och skriver ner varenda gång jag medvetet inte svarar.

Tomten ser dig!

Gamla spöken

2010-09-16T12:31:00.000-07:00

Kommer jag aldrig att bli fri från gamla synder?
Vilket pris kommer jag att behöva betala för misstag jag gjort?

När ska jag bli fri?

Summan blir: När ska du lämna mig i fred?

För att du går förbi här, gör att jag känner mig fånga i mitt eget hem. Damn it.

Och jag vet att du inte gör det "bara för att". Jag vet att du på ditt sätt håller koll.

Om jag fick önska nått just nu i denna stund för mig själv, så skulle min högsta önskan vara att du fick ett permanent jobb på nya guinea och aldrig kom tillbaka.

Jag föraktar dig för det du gjort mot mig.

Men jag hatar dig för det du gör mot mig.

blä

2010-09-14T12:16:00.001-07:00

Sjuk

Arbetslös

Singel

Mens

Det är inte många rätt här inte.

jasså, det är så här det är att vara arbetslös?

2010-09-06T12:32:00.000-07:00

En liten uppdatering:

Jag är arbetslös. Eller som folk tjatar om att säga det: mellan två arbeten. Men sanningen är att jag är arbetslös.. Men om jag ska vara ärlig är jag inte jätteledsen över det.

TRÅKIGT att inte få pengar, inte några pengar alls.... men har för tillfället inga stora utgifter.

Tro mig, jag vill verkligen inte vara arbetslös! Det är inte det som det hela handlar om. Men jag har insett att det nog finns sämre tillfällen och framför allt sämre platser att vara arbetslös på.

För jag har ett hus. Vi har en gård. Och här, här finns alltid något att göra!
Även om jag är arbetslös så är jag inte sysslolös. Varje vecka innehåller sina göromål, varje dag är fullspäckad.

Jag lever och mår. Helt enkelt.

Sen att mitt liv verkar bestämt sig för att ta några nittogradersvändningar här och där, det är en annan historia- "så många karlar. Så lite tid!" För att citera Nanne Grönvall :)

7 dar per år, 2010

2010-08-05T13:36:00.000-07:00

I morgon åker jag.

Hej då.

Hej Gotland.

Hej medeltidsveckan.

Jag blir hel då.

7 dar per år i visbys medeltid.

Till D

2010-08-02T13:54:00.001-07:00

Du väljer att åka till Henne när alla dina andra vänner samlas en lördagskväll. Detta till trots att du blir som ett vandrande lik när du träffat henne. Du självdör och det går inte att vara i din närhet eftersom hela din aura är fylld av olja som klibbar ner mig och gör att jag kvävs.

Och jag kan inte rå för att jag tänker: vad är det för fel på dig?

Vi andra då. Dina så kallade vänner.. vi som bryr oss? Du Väljer bort oss...

Du väljer bort oss och isolerar dig själv. Så jag säger bara Grattis! Du vinner. Vi skiter i det här. Jag slutar höra av mig och vi låter vår så kallade vänskap dö ut.

För när DU väljer HENNE framför inte bara mig, utan OSS. Då kan du FAN I MIG VARA SJÄLV OCKSÅ.

boys

2010-07-25T13:14:00.000-07:00

Karlar!

Jag säger då det.... Små pojkar som tror att de är män. Eller fullvuxna karlar som tror att de är 16 igen. Hur man än vänder och vrider på det så är de fortfarande fascinerande.

Och sanningen är väl den att nu vill jag faktiskt ha en karl! Nån som lämnar sina smutsiga strumpor på toalettgolvet, nån som luktar som gammal mögelost i munnen på morgonen när han ska ha sin morgonkyss, nån som tar den sista mjölken.

Att det ska vara så svårt. Men ett förhållande vore inte helt fel... tror jag. Det kan ju vara så att jag skriker och springer om det börjar bli allvarligt med nått också.

Jag har liksom inte haft så stor tur med karlarna i mitt liv. Inte på det sättet i alla fall...

Och varje gång det kommer in en kille i mitt liv så är det som om hela verkligheten får kortslutning och slutar fungera.

I alla fall så.. så är det problematiskt. Till och med just nu i denna stiljte.

För att sova bredvid något som luktar gott och är trevligt och som får hormonerna att spela flipperspel är... problematiskt. Att bara sova och att inte få göra nått, för problem nr 1 är: om jag gör nått och han inte svarar, då blir vår relation någon krystad. Problem nr 2: om det faktiskt hände nått, hur skulle vi klara av verkligheten efter händelsen?

Gah! Hur blev allting så krångligt?

:(

2010-07-22T13:20:00.001-07:00

trött

Och ledsen

Och förbannad

Och trött på mig själv.

Och försöker att låta bli.

Men kan inte....

När ska jag hitta vem jag är och vem jag vill vara och vad jag vill jobba med och hur jag ska bli som person?

Itna går sôm en vell...

borde

2010-07-15T14:38:00.000-07:00

jag borde gått och lagt mig.... jag borde sovit i flera timmar. Jobbet tar knäcken på mig med allt skitprat och dumheter som pågår! I hate it. Icke-jobbrealterade saker får man också ta på fritiden.

Men jag gick inte och la mig. Utan jag tog ett fordon och for lite längre nordöst ut. Hämtade upp en bekant på vägen, badade i varma vattnet, och for sedan och satt tillsammans med sånna som jag. Ett gäng. På en veranda. Och det var så fantastiskt skönt, att bara få sitta där utan alkohol men med massa mygg. Och höra på dem prata om ditt och datt.

Ja.. Det man minst anar att man behöver, måste man få.

otrohetsepidemin

2010-07-12T09:37:00.000-07:00

Otrohet... Likt en epidemi sprider den sig och gör att jag tappar tron på människor.

Enklast hade varit att inte veta om vad folk sysslar med. Men alla måste eller rättare sagt vill lätta sitt hjärta så att de slipper bära bördan ensam.

Men jag kan inte rå för det. Jag bara kan inte tycka att det är okej... För sen när blev det okej att svika förtroende? Eller att springa och leta ett grönare gräs (som alltid är på andra sidan)? Jag bara undrar... när blev hela mänskligheten så girig att alla vill ha kvar kakan och äta den samtidigt? Och om du skulle vara offret, hur skulle du må då?

Det gör att min tro på människor och framför allt förhållanden, bara självdör.

Skärp er.

OM ni måste pola runt med grannen, arbetskamraten, mannen/kvinnan ute på krogen ect. Ha i alla fall lite respekt och gör slut innan med den som sitter och väntar på er hemma.

Och du som då varit otrogen. Det är inte så att jag hatar dig, jag bara föraktar den handling du utför.

fuckit

2010-07-08T12:19:00.000-07:00

Det känns som om alla andra får så mycket "gratis".

Eller i alla fall mycket enklare. Jobb, kärlek och vänner.

Själv jobbar jag ihjäl mig, har stora problem med kärlekslivet och till och med vissa vänskaper går hackigt fram. Ingenting går lätt.

Och istället för att se på vad de gör, försöker jag se vad jag gör för fel. Och inser att hela jag är ett fel.

Gavd, I hate it all...

Nej.

Just nu känns det inte riktigt.... rättvist.

Frågor utan svar

2010-07-06T14:59:00.000-07:00

Har ni någon gång känt som om ni sprungit fort och fortare och helt plötsligt en dag har ni stannat upp och kollat ner. För att upptäcka att ni sprungit ut för ett stup och likt gråben och hjulben inte upptäckt det för än man faktiskt tittat ner.

Så känns lite mitt liv just nu. Som om jag råkat tittat ner och upptäckt att jag sprungit ut för ett stup.

Vad håller jag på med?
Vad ska jag göra med mitt liv?
Vad händer om en månad?
Eller två?

Varför är jag obotligt singel?
Vad är det för fel på mig?
Varför känns det som om Nanne sjunger om mig? Eller... DET vet jag ju, men varför känns det så starkt?

Och varför kan inte X logga in och prata med mig hela natten?

hackigt

2010-07-02T14:09:00.000-07:00

Gah! Har massa konstiga drömmar om gamla bekanta. Snusk!

Det värsta är att man mitt i jobbet (gärna när jag sitter i kassan) kan komma och tänka på de här drömmarna och min kropp slutar lyda mig för några sekunder och går istället woohosss. Dumt!

I alla fall så flyter dagarna på ganska normalt. Jobbet tar massa energi då jag helt plötsligt jobbar med saker som jag inte är van. Det känns som om det är 1300 olika stoptider för leveranser och beställningar. Och annonsvarorna snurrar runt i huvudet, liksom skyltar som måste göras och specialbeställningar. Summan är att det är mycket just nu. Men i helgen är jag ledig och det ska bli Gött!

Angående pojkarna är det lugnt [läs tråkigt]... Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det, jag varken vill eller orkar ut på någon jäkla krog och ragga och internet är inte riktigt ett alternativ just nu. Så jag försöker att skita i det och låter min fritid gå åt till fritidsintressen, alla de där sakerna man måste göra, och i viss mån vänner (finns ju inte så många kvar i den här lilla hålan). D tror jag är arg på honom och jag orkar inte ens motargumentera honom, detta kan inte vara ett gott tecken. Känner mig fortfarande lite utanför när jag tänker på att mina vänner umgås utan mig i Kd, meeeen. Detta är ju också lite självvalt (jag hade ju kunnat sätta mig på ett tåg och varit där i helgen men tröttheten får bestämma och jag stannar hemma istället och känner mig utanför. Knas...)

Sova. Säng! Läsa... mmmmm

I tröttheten växer bitterheten

2010-06-30T14:03:00.000-07:00

Där ute finns en värld av långa nätter, sjunger Melissa Horn. Och jag nickar för mig själv och tänker att hon kan banne mig skriva mina tankar som inte ens jag kan.

Jag är rädd för att "Bara ta nått, för att slippa vara ensam". Att inte vara kär. Att ta det näst bästa. Jag överlever inte då, jag blir elak och det som jag hade kunnat haft... det kväver jag sakta ihjäl.

Ja.

I tröttheten, då man spenderar 14 timmar på jobbet och det enda man gör när man kommer hem är att plocka undan det som man inte hann innan jobbet började. Ja. Och sova förstås.

Och när det inte går ens 12 timmar mellan att man går från jobbet och att man kommer tillbaka. Ja. Då är man tillräckligt trött för att önska sig till någon.

Och då slipprar bitterheten in i rösten och det där med att vara nöjd med det man har, det låter mer som ett hån än något annat.

Och de tomma orden som sårar en, håller man kvar vid likt livbojar och gudars, det är så dumt och jag vet det. Men tänkt, tänk om Du bara kunde skriva en endast gång till mig... Men du och jag D, vi har brunnit ut och vi kan nog aldrig bli mer än så här... För jag vill ta ett steg och du vill stanna kvar.. Så. jag lyssnar på Melissa Horn igen och låter henne helt enkelt förklara det jag känner med utvalda delar av hennes låt "Hanna" och jag är inte bitter.. inte heller speciellt ledsen. Bara sorgsen och konstaterar att jag hade fel om oss.

Visst finns det dagar som jag kan vara snäll och låtsas som förut och visst finns det dagar då det kan göra ont(...) det fanns en kärlek men den har brunnit ut, du fick för stor del av mitt liv. Jag kunde inte andas till slut.

[...]

Jag gav upp för länge sen. Jag gav upp för länge sen. [...] Det finns ingen att behaga, inget att förklara, inget att försvara. Jag gav upp för länge sen.

Öppet brev till Gud om längtan

2010-06-27T12:08:00.000-07:00

Kärlekstörstande. Kärlekskrank. Ensam. Singel. Väntande.

Det finns nog tusen ord för hur jag känner mig. Och jag är inte ensam, om att sakna någon som man vet finns där i regn, snöslask och solsken. Men orka bry sig om någon annan just nu i dessa sekunder? (Jag vet, gud.. jag vet, ödmjukhet och jadajada. Men för att vara snäll mot andra måste jag få vara snäll mot mig och ventilera!) För någonstans inom mig finns det en väldigt liten Jag, men i Lilla My format som står och stampar med foten och säger "är det inte MIN tur nu???" Och mina vänner, ni som läser, får förlåta mig. Men 99 % av er, är antingen i ett förhållande eller så har ni nästan precis kommit ur ett eller så är ni typ på väg in i ett eller så vill ni vara singlar och hitta er själva och trivs med det. Jag kanske borde tänka längre än näsan räcker och se era problem, det för detta inlägget är denna bloggen bara min och min och MIN... Så just nu, tänker jag sitta här och tycka synd om mig och säga att det minsan är typ 6 år eller nått sen jag hade ett "riktigt" förhållande. och DET förhållandet hade jag faktiskt idag hellre sluppit. Buhu buhu buhu.

Men men. Självklart vet jag att det finns en hel hög med människor därute som kanske aldrig har varit tillsammans med någon, som kanske är i ett förhållanden som kväver dem, eller som kanske älskat och mist. Men det hjälper tyvärr inte min längtan efter denna någon....

Jag vill ha en pojkvän (nej, inte en tjej. inte just nu i alla fall... Hittar man någon som hjärtat slår för, så spelar det väl ingen roll hur den ser ut mellan benen?) NU. Helst igår!

Och jag tror att jag börjar på att bli lite väl mottagligt för förslag, eftersom jag fick en kram av Mr X på midsommarkvällen. Han stod och höll om mig bakifrån, egentligen tror jag vi stod där som vänner. Men hela min kropp skrek efter något mer. Vilket jag antar att du, Gud, tycker var jätteroligt eftersom jag (och han) VET att vi aldrig någonsin skulle fungera ihop. Det är inte bara som vi tror, vi VET...Och en liten del av mig antar att det var tur att hans kompis kom och "förstörde" allting. För jag vet inte riktigt vad som hade hänt annars och i slutänden hade detta kunnat resulterat i en besvärlig situation.

Men.

Han finns där. I tankarna. Heeeela tiden! Och irritationen stiger, jag fick ju faktiskt kramar av andra människor under kvällen (inklusive en jättesöt pojke) varför kunde jag liksom inte fastna för någon av dem?? Men neeeej, ta den som det blir nästan mest komplicerat med, bra idé!!!.

Gud. Jag tror kanske inte att du läser min blogg, men om du gör det så kan jag bara säga att jo, jag tycker nog faktiskt att det är min tur nu. Hur krångligt det än blir med verkligheten. Så skulle jag snälla kunna få träffa en av mina Mr Right tack? Och få ha ett förhållande? Och känna mig nöjd? Och kär? Och trygg. Och älskad? Och modig nog att älska tillbaka?

Tack, jag lämnar ett fat med kakor i skafferiet som tack.

lugn i själen

2010-06-24T14:35:00.000-07:00

Att rena sin själ är som att få bort den där fläcken på favoritjeansen.

Att vädra känslor, det är som att få gå på toa när man är riktigt nödig.

Att se vänner som står kvar, fastän det blåser. Det är som att hitta ett hus som är varmt och tryggt, i en storm.

Och att hitta en bit av själv. Det är som få ett fyrverkeri gratis en vanlig sketen tisdagskväll...

Jag vet inte om jag tror på ödet, men ibland känns det som om saker och ting är lite för väl planerade för att vara bara en slump. När man hittar en annan själ som funkar precis som ens egen. Det är underbart och lite läskigt. Och jag vet inte om jag tror på Gud, men ibland känns det som om nån sitter och skrattar åt en. Som om man är en bricka i ett spel bara...

Men jag tror på att när man väl är lycklig ska man bara toklåta sig vara det. Så nu sitter jag i ett kök, i ett hus som börjar kännas som hemma. Och lyssnar på musik som hela och renar. Och ute blommar kapfrifolen och det med, gör mig lycklig.

om ord

2010-06-23T13:37:00.000-07:00

Ibland när ord yttras kan de antingen bli sjukt verkliga, eller falla platt och man undrar över varför man överhuvudtaget säger dem.

Igår sa jag en massa saker. Hälften tror jag blev verkligt, på ett helt annat sätt än förut. Men andra saker känns bara fånigt.

Jag kände mig utesluten, övergiven och avundsjuk. Men när jag förvirrat mig i ett garnnystan av ord så började jag förstå att det inte handlar om det. Utan om en sårad själ, fortfarande.

Det är tomma ord som fastnar, för att jag låter dom vara kvar. Men jag har lovat den här gången att jag ska ge allt jag säger att jag har [Melissa Horn] Och det stämmer.

Vilket också innebär att jag måste ta en hel hög med jobbiga diskussioner, oavsett om mottagaren är konflikträdd eller inte. Det får inte längre spela roll.

För jag tror inte att jag är ensam om att trycka undan massa småsaker som man inte tror spelar roll. Och så samlas de på hög. Och helt plötsligt en dag sjunker man likt en sten ner i gyttjan igen. Och nej. Det är inte värt det. Så jag ventilerar högt mina känslor, och känner mig sårbar och liten och tragisk och patetisk. Men det är jag...

Och D, han sårade mig verkligen. Mer än jag förstod från början. Han gjorde mig osäker igen, på nått som jag önskade att var tryggt och säkert. Men Han och Jag... vi är de där som dansar ihop på fyllan. Och Han vet hur Han ska bete sig för att ha mig kvar. Och jag har varit som en dörrmatta och låtit honom hantera mig. Och när jag då börjar få tillbaka någon slags självdistans och kanske lite vett och kräver saker. Ja, då är det kanske inte konstigt att han tycker det är jobbigt att umgås med mig.

Det är skit samma.... Eller nej. Eller jo.. Eller äh, jag vet inte. Men när en människa gör att man mår mer dåligt än bra, då kanske det är dags att gå?

Snart, ska jag hitta vem jag är.

// K

jorå, jag lever

2010-06-13T15:37:00.000-07:00

Jag pendlar mellan att vara tokpigg (gärna sent på kvällen/natten) till att vara trött, ack så trött (dagtid).

Men nu ere fint i huset.

Och efter megabråket med D så känns luften rensad.

Det knasiga i historien är att jag helt plötsligt känner mig redo att träffa någon.

Dômt!

en sekund och ett andetag

2010-06-02T14:46:00.000-07:00

Första gången det hände var jag obotligt ledsen och något av en dramaqueen. saker och ting skulle liksom aldrig bli samma sak igen. livet var död och vi, vi skulle självdö. Andra, tredje, fjärde, femte gången.. samma sak. Men någonstans där började saker och ting att förändras, kanske blir man van panikartade situationer och lär sig hantera dem vi hade ju alltid överlevt förut. Eller hur? Men frågan är hur mycket man kan ge av sig själv utan att sakta tömma sig själv på allt vad man är? För det är inte för än man får den där lilla lilla biten som man också inser hur lite man faktiskt får.

Jag fick en smula av dig. En skärva. En pusselbit i ett miljonpussel. Och så förväntar du dig att jag ska vara lycklig över den, nästan tacksam...

Det värsta är väl att jag blir ju det. Och tänker ååååååh... men sen förstör du allt genom att liksom slå undan benen för mig. För hur mycket jag än ger och hur mycket jag än försöker så visar det sig helt plötsligt att det är fel. Tänk, här har jag trott i flera flera år att man faktiskt ska och vill bry sig om sina vänner. Att det var en bra sak. Tänk va fel jag haft... För i ett andetag talar du om för mig att du hellre umgås med X för där finns inga krav, att det är svårt med mig.

Jag dog där. En smula. Och för första gången finns ingen panik, ingen ångest. Det finns en sårad själ. Och varje gång du kommer på tal, för du är... du är ju du. Så tystnar jag för såren är för färska och det är som att strö salt i dem. Men de kan ju inte veta att allt som finns kvar bara är minnen av dig. Jag önskar ibland att jag inte var snäll. Att det du säger till mig, att jag fick slänga det i ansiktet på alla de som tror att de känner dig.

Det tar en evighet att bygga upp ett förtroende men en sekund att rasera det.

Varför var du tvungen att rasera det i lördags?

booord men kan int

2010-05-31T12:13:00.000-07:00

Jag vet att jag borde vara lycklig.

Och på ett plan är jag det.

Och jag är väldigt medveten om att det antagligen finns 6 miljarder människor som har det sämre än mig.

Men på ett plan känner jag mig obotligt ensam och sorgsen.

För er som inte kan få nog av mig ;)

2010-05-13T01:36:00.000-07:00

Ny blogg!
Nej, jag ska inte ge upp denna. Det är bara det att i den här bloggen försöker jag vara lite "diskret" eller "privat", ibland kanske jag är FÖR privat. Men den här bloggen kanske mer handlar om mitt inre, själsliga liv. Däremot har jag bestämt mig för att testa att blogga via vf.se om saker. För att komma åt den bloggen, skriv en komentar eller kolla min facebookprofil så står adressen till vänster i den där lilla boxen där man kan skriva vad man vill.
Ibland kommer det att stå samma sak i den här och i vf-bloggen. Ibland inte, det märks.

Annars är jag för tillfället i Gislaved hos vackra S. På lördag åker jag vidare till växjö och K, men detta ser jag helt plötsligt inte alls fram emot. Hade hellre åkt till göteborg :P

Om att mogna

2010-05-01T05:03:00.000-07:00

Igår var det valborg, en dag jag sett fram emot länge. Den skulle spenderas ledig och lite smålullig hela dagen.
Champangefrukosten var oerhört mysig med gott att äta och dricka samt Rockband! Lunchen var också mysig med en gammal vännina och glass i solen.
Sen...
Sen vet jag inte. Det var roligt, jag säger ingenting om det. Men en liten del av mig påstår att detta var roligare förr. Att de där tokfesterna med sången, fuldansen och den flödande alkoholen gav mig mer tillfredställelse... förr. Har jag blivit gammal? För det känns lite så. Eller är det den ökända rastlösheten som tycker att det är dags att hitta lite nytt folk? Det ärr inget fel på de gamla, jag älskar dem allihop. Men festerna är ibland förutsägbara och ja... förutsägbara. Inte det att jag vill sluta festa med er underbara vänner, men ibland kanske jag måste ha något nytt också.
Eller så har jag blivit gammal och en fylla är bara en fylla och inget annat. Jag tror nästan det.

Om att mogna, bli äldre och gå in i nya faser. Undra vad nästa fas är...

om att fastna och bli kvar

2010-04-29T02:40:00.001-07:00

Senaste tiden har jag funderat väldigt mycket på vad jag vill med mitt liv. Vem är jag som yrkeskvinna? Lärarinna? VD? elevassitent? Kassörska? ect ect. I alla fall har jag insett detta: Jag vill inte stanna kvar i den lilla hålan jag kommer från, börja röka för att ha ett tidsfördriv, skaffa barn och inte kunna försörja dem, aldrig se något annat än hembygden och låta mitt liv gå upp i någon annan (aka the boyfriend). Jag tycker fortfarande att det är tragiskt, jag är ledsen.
Men när man har en dotter på 8 år som man inte kan försörja. När det enda man tror man är bra på är att skaffa barn... Då tycker jag i alla fall att det har gått fel någonstans.
Jag kanske trampar på någons tår nu men då ber jag om ursäkt.
Men jag vill inte vara den som ser tillbaka på sitt liv och inser att varje dag, utan undantag, har varit precis lika dan.

För dessa människor, vart tog nyfikenheten vägen? Vart tog äventyrslusten vägen, den jag till och med vet att en gång för länge sedan fanns där. Hur tycker man det är okej att inte vara det bästa man kan vara?? Det är nog det som stör mig mest, hur kan man låta hela ens själ och kropp genomgå ett förfall?

Jag hoppas att om jag någonsin kommer till den punkten själv, att jag kan hitta det här gamla blogginlägget och påminnas om vad jag ville. Om att jag hade mål och drömmar i livet, att jag nu svär att aldrig sluta vara nyfiken eller ge upp mig själv pågrund av tristness.

Om att hitta hem

2010-04-18T02:12:00.000-07:00

Jag är tillbaka till Kd, har fikat och träffat vänner och jobbat och ska gå en utbildning.
Så varför är jag inte lycklig? Missförstå mig rätt nu, när jag jobbar eller träffar vännerna så är jag lycklig. Men i min ensamhet smyger sig ångesten på och jag lamslås och hamnar i ett nära apatiskt läge. Ingenting är roligt, rastlösheten finns där igen och jag känner inte igen mig själv. Eller rättare sagt, jag känner inte igen mig själv som den jag trodde jag landat som för ett tag sen. Alla tecken känner jag mer än väl igen som en version av mig jag helst hade glömt bort.

Detta gör att en insikt slår mig på söndagmorgonen. Jag är inte hemma här längre.
Jag är kanske inte mer hemma i T egentligen, men jag mår bättre där.
Där är jag till och med en helt annan person, en lugnare och en mycket lyckligare jag.
Därav är T hemma nu.
Kd ger mig mer ångest än glädje och det enda som är bra med stan är mina vänner.
Varför kan inte alla vännerna flytta till To? Då skulle allt vara bra.

Upp som en sol, ner som en??

2010-04-15T03:24:00.001-07:00

Mitt liv verkar ha gått på en berg-och dalbana, i alla fall mitt humör går upp och ner som en annan jojo. För 3 timmar sen var jag glad, riktigt glad. Det är ju HotSpot och jag är i kd och allt var bara solsken och liljekonvaljer. Nu helt plötsligt har jag droppat. Ner som en överkörd bäver sitter jag i skolan och tycker verkligen toksynd om mig själv.
Hur vänder jag härifrån? Att åka ner verkar alltid så mkt enklare än att ta sig upp.

Men jag har fått vaniljhjärtan från Otta. Det är bra.
Och... jag har kaffe. Det är, bra?

Jag får nog ta tag i detta. Det är ju självklart roligare att må bra än att må dåligt. (döööhh)

Om att vara lycklig

2010-04-09T04:12:00.000-07:00

En väldigt bra person bad mig att skriva upp min önskningar på en lista. Och sen skulle jag försöka komma på varför dessa önskningar skulle göra mitt liv bättre.
Jag kom på tre:
1. Vara toklycklig fest, människor, öl i solen och känslan av frihet
2. Kunna värdesätta den tid som är mig given Ro, njuta av att vara ensam
3. Arbeta i Afrika bli självständig

Och vet ni? Helt plötsligt var det enklare att känna den inre friden och glädjen över att vara vid liv. Och kanske har jag också insett att jag finns här en begränsad tid och att den tiden inte ska slösas bort på småsaker som egentligen inte spelar roll. Utan att istället ägnas åt att göra en skillnad, för mig eller för andra eller får båda.
Så idag sitter jag här. Tittar lite på mitt examensarbete och ler, jag behöver inte göra det idag. Det finns vettigare saker att göra så som att åka och fika med en kär gammal vän eller träffa en viktig person och se hur han inte landat i sig själv. Men det finns också något fint i att kunna ta ett steg tillbaka och inte låta det påverka mig. Jag finns här, ni vet det. Jag finns här för er, i vått och torrt. Jag är stark och svag och bara, mänsklig. Men jag finns här, för mig och för andra. Och jag kan dö i morgon eller idag eller om 70 år, men när jag väl möter det enda som ingen kunnat berätta om, så ska jag också möta det med värdighet och en vetskap om att jag blev så bra jag någonsin kunde bli.

hur ska det gå?

2010-04-01T13:17:00.000-07:00

Jag är inte lycklig.
Även om jag inte heller är olycklig.
Jag är lite orolig och kanske lite ledsen. Och jag har en längtan som inte verkar gå över. Som om det fattas bitar av mig jag inte kan hitta här.
Jag försöker att andas in och känna hur allt det där gamla andas ut.
Jag försöker också att göra döden till en motivation att leva.
Jag försöker ibland att vara medveten om vilka val jag gör istället för att de väljs åt mig.

Men just nu måste jag ändå bara fråga, liksom Melissa Horn gör: hur ska det gå? hur ska det gå? Hur ska det gå? Hur ska det gå, hur ska det gå?

Avvänjning!

2010-03-31T13:04:00.000-07:00

Jag är på avvänjning! Från livet i den större staden. Och jag trodde väl ALDRIG att det skulle bli så här svårt! Att komma hem igen, det borde bara vara underbart och tryggt och härligt. Men just nu har jag en gammal vän precis utanför synfältet som en skuggfigur. Jag vet att den finns där även om jag inte ser den- rastlöstheten. Rolösheten. alltså... känslan av att någon snuvat mig på min frihet.
Att D är i tyskland gör inte saken bättre... även om jag vet att vi inte hade setts idag spelar det uppenbarligen ingen roll. Jag vet att han är långt borta, jag vet att han är med dem, jag VET att han självklart inte tänker på mig för varför skulle han göra det? JAG skulle INTE göra det om jag åkte till tyskland till mina vänner (tänka på honom alltså). Gaaah! Jag blir tokig!

Hur fokuserar man sig på en enda sak? Typ, tänk om jag kunde bli tokfokuserad på träningen?! Hur får man bort tankarna på kvällen? Hur får man bort känslan av att sitta på en öde ö?
Framför allt- hur blir man nöjd med att umgås bara med sig själv?

bara vanligt och sisådär småtråkigt

2010-03-28T13:37:00.001-07:00

Jag skulle vilja skriva om något fantastiskt.
Men kommer inte på nått.
Har haft en jättebra vecka med tentaplugg. Det enda som var trååååkigt var att inte kunna sova på några nätter vilket resulterade i en mer zombieliknande jag än vanligt, till och med efter oerhörda mängder intaget kaffe.

Jag vill också sluta tjata, men kan inte.
Jag önskar att jag vore kär! på riktigt. För det finns ingen bättre. Men.... han är mer av en bror för mig. Det kanske kan ändras, en liten del vill nog det. En annan del tycker att det är fantastsikst bara detta.
I morgon ska jag gålla honom sällskap när han tvättar. vi har umgåtts VARJE dag hela veckan. Dagar, kvällar, nästan nätter.
Det känns lite som att vara tillsammans. Ja, minus närheten då.

jaja...

did you try live on your own?

2010-03-26T07:35:00.000-07:00

Vad skulle jag göra utan dig?
Och varför finns du nästan alltid här och på något knasigt sätt alltid räddar mig.
Om jag fick bestämma skulle det alltid vara så här. Men på något sätt tror jag att vetskapen om att tiden är begränsad gör situationen unik och mer intenstiv än vanligen. Kanske kommer vi att utvecklas åt något annat håll, kanske inte. Det bekymrar mig mindre faktiskt än att praktiska saker kan komma att spela in.

Du hjälper mig, med massa småsaker i livet. Du är nyfiken och knasig. Lite smådryg ibland men jag älskar dig.
Och vad som än händer så är jag tacksam över den tid som varit mig given.

hurra

2010-03-21T13:59:00.000-07:00

Hurra för att solen sken idag, trots att det snöade på förmiddagen.
Hurra för att jag tyckte det var en bra idé att gå ut två kvällar i rad när jag inte har råd eller tid egentligen.
Hurra för att allting blev så komplicerat i hjärnan och hjärtat då jag fick reda på den där lilla saken angående K.
Hurra för att det är tentavecka
Hurra för att min rygg blivit bättre.
Hurrahurrahurra.

everything changes

2010-03-13T08:05:00.000-08:00

Jag var på födelsedagsfest idag. Allas vår Barbafjant fyller 30! Kalaset var tokmysigt med gott sällskap, kaffe och mumsiga muffins.
Men när jag gick hem började jag att tänka på framtiden vilket är ganska enkelt att göra då vi pratat om historien. Men jag insåg nu, att jag flyttar snart.
Att ett alldeles nytt skede börjar i mitt liv och det finns verkligen ingenting är förutbestämt. Vad som helst kan hända.

Jo, det finns en sak som är säker. och den gör mig lite ledsen, för jag är påväg att lämna ett alldeles fantastiskt liv i karlstad. Ett liv som är präglat av fester, helt F.A.N.T.A.S.T.I.S.K.A människor. De bästa vänner en tylletott kan ha...
En lägenhet som genomlevt så många fester, sammankomster, middagar, spelkvällar, gråt i soffan och tentaångest att de inte går att räkna. Jag känner mig faktiskt inte alls lite ledsen, jag känner mig jätteledsen! Och rädd.

Men jag måste, för jag har liksom mentalt egentligen redan tagit klivet att göra något annat än det jag gjort nu. Så i stället för att hamna apatisk och vara rädd, ska jag försöka ta vara på den tid som är kvar. Träffa alla de vänner jag verkligen hoppas att jag kommer ha kvar, festa, njuta. VARA...
Och sen, närmare maj, juni.. Ja, vem vet. Då kanske detta egentligen förtjänar en sjuhelvettes fest. 5 år i karlstad...

Men vad är det som händer?

2010-03-11T14:03:00.000-08:00

Som katterna i Mars.
Eller som att stå mitt uppe i fyrverkeri. Allting händer så fort och jag hänger inte med längre.
Har MASSA energi, eller så är jag rastlös. Det är svårt att avgöra ibland.
Folk gör slut till höger och vänster om mig.... hur gick det till?
Och 2010 verkar bli... ett jobbigt men kanske ett bra år.

Men alltså. Våren. Detta blir ju inte enkelt, inte alls enkelt om jag är sån här nu.
Det är killar över allt.. Singlar till råga på allt.
Och en del kramar om en under nattens fylla.
Andra skriver av sig till en
Och de andra, de bara finns.

Och arvika.
och medeltidsveckan.
Och Annie.

Och jag... jag glömmer bort att leva i nuet. Nuet är inte riktigt så roligt som framtiden verkar vara. Det finns en liten demon som säger att jag håller på att booostar upp mig till en för hög nivå. Att eftersom jag strävar efter balans så kan jag inte ta för höga toppar eftersom dalarna blir för djupa då.
Men hur hindrar man sig från att må bra? :)

D, Kim, Anders, T, Nisse, Viktor, Markus, Jonas, Tatuerade träningsmänniskan, Dansgudarna. Dom är överallt! I tell you, överallt!

Fattig men glad

2010-03-07T04:07:00.000-08:00

Jag sitter på tåget med den där känslan som har blivit min vän under de senaste månaderna – tröttheten. Fast idag är det en bra trötthet som har ett visst inslag av oförtjänt huvudvärk. Men det gör ingenting, för så länge det handlar om att lida sviterna från dagen innan så kan jag stå ut med det. Igår kände jag mig levande igen, fattigare! Mycket fattigare för det är dyrt att gå ut… men levande. Jag fick gå ut och fuldansa med mina vänner, jag hade inga krav på mig och jag har insett att livet är bra för kort för att spenderas på att gå omkring och må dåligt när man kan må bra. Ibland kan man inte må bra, då får man väl helt enkelt må dåligt. Men om ni är något som jag, så vet jag att om jag mår dåligt så tänker jag nästan aldrig ”det blir bättre snart”. När man däremot mår bra så finns alltid tankarna där runt hörnet ”det blir snart sämre”. Varför är man sån? Det är ju skitdumt, så nej. Nu när jag faktiskt mår bra, även om det bara ska vara för någon timma, så tänker jag också må bra.

Jag fick som sagt fuldansa och när jag åkte hem slapp jag sova ensam utan i en annans säng, fast med en annan än den som faktiskt äger sängen. Och det handlar inte om sex, för min del gör det väldigt sällan det. Ingenting händer, lite massage och allmänt dumt prat från de där två nissarna som bor i lägenheten. Och visst, jag tar hand om dem. Jag hjälper den ena med att dricka vatten och den andra med att ta av sig kläderna. Och jag servar dem, köper med chips till dem… Men just nu gör det inte så mycket för jag skrattar som en gris när jag är där. Och jag slipper somna ensam och det finns inga krav.

Ja. Jag kunde säkert ha det bättre… Men jag är väldigt säker på att jag skulle kunna ha det mycket mycket sämre också.

Det hörs på stegen när du går

2010-03-03T10:36:00.000-08:00

Det finns tusen orsaker till varför.
Men just nu finns det bara en.

Vad pratar hon om, tänker ni. Om jag egentligen visst det själv...
Jag tror det handlar om självinsikt, om förhållanden till andra, om vänskap. Jag tror det handlar om kärlek och krav. Om prestation och ångesten över att inte tillfredsställa och uppmuntra alla andra. Det handlar om att jag vill ha något tryggt att vila mot tills den här stormen dragit bort. Men att den jag förlitade mig på blint, igår drog sig tillbaka och jag vet det bara genom att höra på dina andetag, att vi håller på att dö.

Men framför allt handlar det om att fly.
Och om att Melissa Horn sjunger sånger som verkar vara tagna från min själ.

Kom hem, när du vill. Jag är vaken hela natten. Kom hem, när du vill. Jag är vaken hela natten.

Säg ingenting till mig, jag ser allting ändå. Nej säg ingenting till mig, det hörs på stegen när du går.

Du frågar hur det är, som om det vore uppenbart. Men det är släckt överallt, men jag tror att våren kommer snart.

Säg ingenting till mig, jag ser allting ändå. Men säg ingenting till mig, det hörs på stegen när du går.

Du ger det du vill, när du tror att du känner mig. Men du reser utan mål, så nu reser jag mig bort från dig. Jag vet vart jag ska, och du säger att du varit där. Men du känner ingenting, du som skriver om vad kärlek är.

Säg ingenting till mig, jag ser allting ändå. Men säg ingenting till mig, det hörs på stegen när du går.

Du håller ingens hand, du tror alla skulle titta då. Men jag håller din ibland, för det är kallt och jag fryser så. Kom hem när du vill, jag är vaken hela natten. Kom hem, när du vill. Jag är vaken hela natten.

Säg ingenting till mig, jag ser allting ändå. Men säg ingenting till mig, det hörs på stegen när du går...

Melissa Horn- säg ingenting till mig

tycker int ôm et

2010-03-01T13:20:00.000-08:00

Nån som spelar en stor roll pratade med mig idag.
Och sa massa ord som jag vet är sanning.
Men som jag inte aaaalls har lust att ens beröra.
Det är för känsligt.
Jag hade ju gått!
Mentalt hade jag gått!! Och inte bara sådär brudigt utan på riktigt. Det känns avslutat, eller gjorde.

Nu vänder jag om. Glömde uppenbarligen något hos dig.
Gud vad jag hatar att älska dig.

Säg ingenting...

2010-02-28T13:48:00.000-08:00

Du behöver inte säga hej då.
Du behöver inte förklara.
Jag hör på tystaden du ger mig, att vi aldrig blir det vi var.
Tiden har sprungit från oss, vi finns inte längre.
Det har skapats en reva i verkligheten.
Och jag orkar inte kämpa, det finns inga krafter kvar.
För du frågar inte hur jag mår, fastän det är uppenbart.

Du behöver inte säga hej då, jag har redan gått.

En students vardag

2010-02-24T10:39:00.000-08:00

Hej
Låt mig berätta för dig hur min vardag ser ut just nu.

9.00-14.45 Skola
15.00 - 18.30 Jobb
18.30 - 19.30 Bussåkande
19.30 - ?? Skola

Min fria tid spenderas alltså på buss..

Och varför jobbar jag? Tja, därför att jag kan men framför allt därför att jag behöver. Efter att hyran höjdes försvinner ungefär hälften av mitt studiebidrag till hyra. Då är inga andra räkningar betalda och visst, kanske hade jag inte behövt jobbat så mkt. Men hur många finns det som vill att man ska jobba 2 timmar i veckan bara? Desustom, pengar är trevligt. Det märkte jag verkligen när jag inte fick några. Då kändes det mer än bra att faktiskt kunna betala hyran med de pengar jag jobbat in. Däremot sänder jag hatiska tankar till vår finansminister som så ljuvligt säger jag tycker det är bra att studenter jobbar under sin studietid, så att de kommer in på arbetsmarknaden.. Och jag muttrar och undrar om han någonsin har läst på universitetet? Vilket han säkert har. Men då har han aldrig läst ekologisk zoofysiologi eller något annat som tar upp mer än 40 timmar i veckan.

Men jag är inte bitter, då jag sitter i datasalen och funderar på hur jag i allsindar skulle ens kunna ha tid för NÅGOT annat än skola och jobb och är fan så glad att jag är singel. Fast det är klart, hade jag en pojkvän kanske han kunde diska och dammsuga...

Gett upp bollen

2010-02-23T12:07:00.000-08:00

Just nu krävs det inte så mycket för att jag ska känna mig liten och ensam.
Att D missade buggen idag, att han inte kom, att han alltid glömmer saker, alltid måste påminnas, alltid måste daltas med. Det räcker. Och nu har jag tröttnat, för jag är inte hans mamma, inte hans syster eller flickvän. Jag är hans vän och ska inte behöva vara hans personliga sekreterade.

Jag antar att jag bara vill att han ska vilja umgås lika mycket med mig som jag vill umgås med honom. Men den balansen finns inte och även om jag inte vänder om och går så känner jag hur jag mentalt börjar förbereda mig för förändringar.

Jag har gett upp bollen, jag har kastat bort den.. Jag har testat att gett den till andra så många gånger men de står där som förvirrade får.

en söndag... bara en vanlig söndag

2010-02-21T05:15:00.000-08:00

hoho...
Sitter i skolan, i en datasal långt borta från allt annat! Sitter här med kaffe (som har kallnat), blåbärsoppa och nässpray. Och trivs. Det är nog något fel på mig :)

Helgen var... intressant.

2010-02-17T12:55:00.000-08:00

Någon sa till mig för några veckor sedan "vad vill du?". Samtalet handlade om mitt liv i framtiden men även just nu. Två dagar senare hade jag varit ute och jobbat i en grannkomun som jag för övrigt inte alls hittar i. Men med bussen hem skulle jag självklart, det är bara det att bussarna ibland går från ena sidan av vägen och andra gånger från andra sidan. Även om de ska åt samma håll...

Efter att missat två bussar och utsikten för att faktiskt bli kvar, sent på kvällen, i en komun som jag inte känner någon i, började de små panikkänslorna komma. Så när bussen, som jag var tillsagd skulle komma på ena sidan av vägen där jag stod och väntade, kom på andra sidan sprang jag över gatan, viftandes i armarna och allmänt uppjagad.
En ung, yttterst charmig busschaför fick spendera några minuter att förklara för mig vilken sida jag skulle stå på. Det visade sig att jag stått på rätt sida hela tiden och att han bara skulle åka och vända bussen... Men med ett illa dolt leende sa han att det var helt okej om jag åkte med. Så när jag satt där helt själv på bussen- en ny och mysig buss och länstrafik- inte tråkiga stadsbussar, kom jag att tänka på den där frågan "vad vill du?". Och svaret är att jag vill åka mysiga bussar med charmiga chafförer som körde lugnt och tryggt.

Kanske är det så att jag egentligen vill vara "på väg" från eller till något. I don't know, men helt plötsligt innebär varje resa hem från grannkomunen en liten förhoppning om att det ska komma en ny buss med en ung och trevlig chafför..

Positivt Surrealistiskt, dagen efter

2010-02-14T08:08:00.000-08:00

Jag tror att vi skapar vår egen verklighet. Eller, kanske inte skapar. Men undermedvetet tror jag att vi jobbar åt det vi vill, även då vi inte tror att vi gör det.
Jag tänkte på det, idag när jag gick hem från stan i samma kläder som jag åkte ner till stan i, igår. Jag tänkte på kaffe, snus, på solsken och på hur vi och verkligheten liksom dansar med varandra.
I den där avancerade dansen mellan en själv och verkligheten är det egentligen ingen som givet styr dansens håll. Det är ett komplicerat rörelsemönster och otroligt lätt att hamna i otakt. Det enda är väl att när man väl hamnar i otakt så är det aldrig verkligheten som stannar upp eller hjälper en tillbaks till dansen utan man får själv klara av att komma in i rörelserna igen. Ibland innebär det en evighets väntan, ibland innebär det att man måste jobba arslet av sig. Men även om verkligheten aldrig väntar på en, så kan man alltid dansa med den och med små rörelser föra den dit man själv vill och dit den går med på.

En annan dans som kanske inte är avancerad men däremot otroligt rolig är dansen på dansgolvet på Harrys med Bönan. När vi dansar är det mer ett förspel än något annat, men det är ju bara så roligt. Han har ingen, jag har ingen och så länge det är så kan vi fåna oss hur mycket vi vill och det är skönt eftersom det är totalt kravfritt. Vi vet att när vi går hem kan vi gå hem med andra eller med varandra och se på film, eller ensamna.

Igår var en bra kväll, se på tusiken. Och i morse när jag gick hem i mina högs stövlar och såg hur människorna omkring mig tänkte hon sov inte hemma inatt, log jag och tänkte nej, det gjorde jag inte. Men ärligt, det där hände inte.. eller gjorde det faktiskt det? Jo, minsan och så log jag lite igen.

Jag har mycket att tacka mina vänner för.. för att de bara är de.

Positivt Surrealistiskt

2010-02-13T04:38:00.000-08:00

Ikväll är det inflyttningsfest hos Sophia.
Och jag vill bli full och glad. Inte nykter och få värsta bakfyllan ändå. Inte nykter och lugn. Inte full och ledsen, nej. Jag vill bli full och glad.. och uppleva något positivt surrealistiskt. I morgon när jag vaknar skulle jag vilja le och tänka "det där kunde väl inte ha hänt.. eller? Jo minsan, det gjorde det" och le lite till.

Men.
Jag tror att jag kommer vakna i morgon och känna mig äldre och mer bitter över att livet aldrig blir lika sorgelöst som det varit. Och jag tror att i morgon kommer jag att känna olustkänslorna komma krypandes upp över ryggraden och penetrera mitt sinne och förgifta hela mitt känsloliv.
Och vad som än händer i kväll, om det är inte positivt surrealistiskt, så kan det liksom inte fylla det hål som finns någonstans i min själs region och besvikelsen är ett faktum.

Är det normlt att känna en rädsla över en fest? Fast det är klart, jag är nog mest rädd över de egna förväntningarna på festen och upplevelsen i fråga. Jag tror inte att det är en bra inställning, men den finns här... rädslan oavsett.
Vi får se. Vi kan ju alltid be för "en positiv surrealistisk händelse".

Sleten

2010-02-11T03:02:00.000-08:00

Jag är så trött. Hela min kropp strejkar och utan ett dagligt intag av koffein som har slutat att räknas i koppar utan kan omvandlas till liter, överlever jag inte.
Labbvecka. Den tar energi, tid och ja.. liv. Jag är numer totalt utmattat både psykiskt och fysiskt och vill bara att jag ska få en pause, en andningspaus bara för mig. Men kalendern verkar fylla sig själv och även om den även fylls med trevligheter som fika och fester och träning, så känns allting bara övermäktigt just nu.

I natt drömde jag att jag blev apatisk. Jag bara föll ihop på gräsmattan och kunde inte röra mig eller tala. Först hade jag panik eftersom jag så gärna ville förklara för någon i drömmer att det inte var mitt fel, det som hade hänt (han hade hittat min förlovningsring, som jag inte ens har kvar). Att allt bara var ett missförstånd, men eftersom jag inte kunde prata såg jag honom gå. Det gjorde ont, men allt annat efter det var överskuggat av ett stort lugn bara. Jag kunde verkligen inte gör någonting, inte prata, inte gå, inte något. Människor omkring mig tog hand om mig, försökte väcka reaktioner och väcka mig. Men jag bara låg där och såg årstiderna vandra förbi.

När jag vaknade var den första tanken "kan jag faktiskt bli så?" och att svaret verkar vara "ja" känns ganska skrämmande. Nästa tanke var att jag måste lugna ner mitt liv, det är helt enkelt FÖR mycket just nu. Jag behöver ta tid till mig, en helg exempelvis att göra bara saker jag tycker om. Att inte känna pressen från skolan eller att behöva jobba. Men som det ser ut nu, verkar denna utopi befinna sig ljusår bort. Nästa helg kanske.. kanske nästa helg. Om jag lyckas.
Annars verkar fredag eftermiddag vara en sådan dag nu också, men då ska jag upp och jobba dagen efteråt så något försök att ta igen sömn, blir det inte i alla fall.

Var det inte meningen att jag skulle ta bättre hand om mig den här våren. Och vart försvann det?

Jag ber om ursäkt för detta bittra inlägg... men det är mitt liv just nu.
Over and out/ K

kanske är det allt jag behöver veta?

2010-02-08T13:53:00.000-08:00

Så många obesvarade frågor.
Men det finns en känsla... och ibland överumplar den mig så att jag inte kan andas.
Och ibland tror jag inte på den verklighet som ligger här presenterad framför mig. Ibland tror jag att det är ett dåligt skämt och ibland vill jag bara riva sönder den duk som livet målas upp på.

Men jag vet att denna dära saken, vad det nu än är, lyssnar. För allt verkar ordna sig på något underligt sätt.

Och jag vet att han lyssnar. Jag vet att han bryr sig och finns där.
Och det kanske är det allt jag behöver veta.

Levande död

2010-02-03T13:17:00.000-08:00

If I touch a burning candle I can feel no pain
In the ice or in the sun it's all the same
Yet I feel my heart is acheing
Though it doesn't beat, it's breaking
And the pain here that I feel
Try and tell me it's not real
I know that I am dead
Yet it seems that I still have some tears to shed

Tears to Shed, Corpse Bride

Kom ihåg det

2010-01-29T08:45:00.000-08:00

Var på minnesgudstjäns för en av mina favoritföreläsare idag. Allting var så surealistiskt... Mina föreläsare som jag är så van att se starka och i en "högre" position än mig satt och grät. Stackars B, det gjorde sjukt ont att se henne (B är änkan). Hon som alltid varit så glad och omtänksam, det ett skal kvar. Jag tror inte chocken har släppt, det kan den nog inte ha gjort.

Det hela fick mig i alla fall att reflektera över livet och vad som är viktigt. Vad som verkligen, i slutändan av dagen, spelar roll. Det är inte så mkt egentligen och det som spelar roll är vi dåliga på att ta till vara på.

Så detta är en liten påminnelse. Krama eran familj, kom ihåg era vänner, ransaka er själva och granska vilka som spelar roll och inte. Vi tenderar att fokuser människor, problem och saker som faktiskt inte spelar roll... kom ihåg det.

mot... ljusare? tider

2010-01-28T00:47:00.000-08:00

Det är sol ute.
Och trots mina enorma pengaproblem (dumma universitet och CSN) och trots min sorg och TROTS att jag tappat bort mig själv på vägen in i livet och trots att alla andra verkar få det så jävla ordnat för sig med både pengar och känslor (ja, självklart undrar jag ibland vad jag gör för fel eftersom det alltid verkar vara alla andra det fixar sig för och aldrig mig).. Så känner jag mig gladare idag än på ganska länge.

Egentligen borde jag krypa in under täcket och gråta mig till sömns igen, men av någon anledning så funkar jag inte så.
Hela lägenheten är fylld med tulpaner! Färgsprakande vackra tulpaner! Tänk att mina vänner och bekanta känner mig så väl.
Dessutom fick jag ett sms från en gammal vän igår och det är konstigt vad några ord verkligen spelar roll. Vi glömmer gärna bort det där, att bara visa att vi bryr oss. Men tack! Du vet vem du är :)

Idag måste jag sätta mig att läsa... Och göra frågor. Och det är väl då sjävaste f*n om det inte skulle funka. För är det nått jag är BRA på, så är det att studera.
Dessutom funderar jag på att börja massera privat och få in lite pengar. *dumdidum*

Det är sol ute.

motigt

2010-01-23T08:43:00.000-08:00

Skulle inte 2010 bli ett bra år? Hur var det vi sa nu på nyårsafton... "2009 bra, 2010 ännu bättre"? fast jag hade nog på känn att det var ett desperat försök att luras. För den synska delen av mig sa till mig att 2010 inte alls kommer att bli ett bra år, 2010 kommer att bli året från helvettet med självsransakan och allmän misär.

Det jag inte hade räknat med var alla som skulle dö omkring mig. Det är för i helvette inte ens slut på januari och tre nära eller relativt nära har dött. 2009 bra, 2010 året då allting blev tungt. Tyvärr tror jag att det lite handlar om en självuppfyllande profia. Men liv och död styr jag inte över.

Det är bara motigt nu. Motigt och jag känner tröttheten som suger ner mig längre och längre ner i något slags träsk. Det finns ingen ork, när en sak löser sig så kommer nästa stora problem eller sorg. Jag är rädd att jag börjar ge efter för deprissionen, för den som kommer att föra ner mig i avgrundshålet och sakta infektera min själ.
ännu finns kämparglöden. Men hur länge till? Den finns inte idag, den kanske finns i morgon.

jag är bara trött. Fysiskt trött. Ska gå i ide. Komma ut när allting ordnat sig.
Hej då.

R.I.P Girre

2010-01-23T06:33:00.000-08:00

Du kom in i mitt liv för ungefär 9 år sedan. En grå liten dammtuss som åt russin och såg ut som någonting taget ur en disneyfilm. Ulligt och gulligt.
Men under den där gulliga ytan visade sig det att det fanns en liten tös med ett jäkla humör och stor personlighet. Som tydligt talade om vad hon ville och inte.
Du kom in i våra hjärtan direkt, snodde all uppmärksamhet och blev min bästa vän.

Sedan dess har det varit många turer fram och tillbaka. Veterinären som du hatade, äppengrenar som du älskade och dina konstigheter så fort det varit något annat djur inne i köket.

Idag finns du inge längre. Du blev riktigt sjukt snabbt och eftersom det varit en långsamt nedåtgående spiral så fanns det inget annat slut än detta.
Och det gör så ont. Det känns som om någon tagit ur mitt hjärta med en sked. Du fattas mig.
Och jag älskar dig... men jag vet att du inte lider längre, det är den enda tröst som finns. men det hjälper inte mot smärtan.

23/1- 2010 RIP Girre.

önskan

2009-12-29T13:27:00.000-08:00

Jag vill vara som en vampyr. Jag vill bita mig fast i din halspulsåder och sakta suga i mig din energi samtidigt som jag ser din försvinna.
Jag tror inte ens jag skulle sluta då ditt ögolock skulle fladdra till på din sista sekund.

Catch me if I fall

2009-12-18T14:59:00.000-08:00

Det fanns en tid då jag försökte fylla ett hål i mitt inre.
Det fanns en tid då alkoholen flödade i ett försök att dämpa den ångest som finns.
Det fanns en tid då ensamheten var mer skrämmande än döden eftersom den alltid innebar ett möte med mig själv.

Jag påstår inte att den tiden är över.
Rastlösheten som river min själ finns fortfarande där.
Rädslan att vara själv är större än någonsin.
Ångesten över att inte tillhöra "de där".. och gudarna vet vilka "de där" är för jag vet inte.. jag bara vet att om mina fester inte har 20-30 personer så tror jag inte att jag tillhör "de där".
Jag strävar efter ytliga mål, populäritet. Kvantitet och kvalité på en och samma gång.

Jag strävar efter beundran.
Jag önskar mig inte rikedom via pengar. Jag önskar mig beundran och att vara behövd...
Det fanns en tid, då allting var ytligt för det djupa innebar att man skulle vara nöjd. Det djupa och äkta innebar också en rensakning av mig själv. Och det mest skrämmande jag tvingas att göra är att varje dag möta mitt eget mörker. För vad händer när jag inte orkar tämja det längre? Jag vet hur det känns att falla. Jag vet hur riktigt mörker kväver en och någonstans, när man tar sig ur det där oändliga ångestfyllda tomrummet så vill man aldrig någonsin tillbaka. Därför flyr man till det som känns bra.

Sist jag föll var väl ungefär för ett år sedan, ner i mig själv och ner i mitt eget helvette. Sist jag föll, stannade jag upp precis innan och tittade ner- och föll. Sist jag föll... sist jag föll rasade min värld samman och jag trodde aldrig att jag skulle må bra igen. Så när jag väl tog mig upp,,, så klamrade / klamrar jag mig desperat fast vid det som gör att jag mår bra, även om det är ytliga ting.

Men så som tider går kommer också insikten. Visst är sanningen ful och skrämmande, men den skall frigöra dig.
Och sanningen är att jag fortfarande önskar mig allt det där även om jag inser att allt det där inte är vackert. även om jag inser att allt det där är något som inte spelar roll.

Men... sanningen är att jag idag också söker efter något djupare, en större mening. Det kommer innebära att jag släpper taget om det som gör att jag mår bra (tror jag), det innebär att jag likväl som hittar något bra också kommer att falla...
Och sanningen är att jag vet inte om jag vågar för det skrämmer skiten ur mig.

Men.
jag är idag inte den jag var för ett år sedan.

Catch me if I fall.. please.

Glöggkväll 2009

2009-12-17T16:11:00.000-08:00

Så var glöggkvällen för 2009 över.
6 flaskor glögg, 20 personer, pepparkakor och hembakt saffransbröd samt gott julgodis från Jenny.
Ja, en lyckad kväll.
Sista gästerna (Jen, Dappe och Phia) gick precis nu, vid ett.

Snart.. snart är det jul

I think I need chocolate

2009-12-15T04:23:00.001-08:00

Jag vet vad detta handlar om.
Det handlar om hormoner, något som jag personligen hyser en stark misstänsamhet mot. Detta med all rätt då dom här ytterst små mängderna av ihopsatta molekyler får en hel kropp att bli knasig.

Så jag vet nog, tro inte att jag inte vet. Hormoner.

Hormoner får just nu mina tankar att bli väldigt nedstämda. Och jag ältar. Borde jag inte vara glad? Lycklig? Tacksam? Jag är det ibland, eller kanske rättare sagt oftast. Men en gång per månad tolkar jag allt helt fel och blir tokledsen.

Så.. jag måste lära mig vissa saker. Som att nr 1: lära sig själv att hålla käften när man vet att det inte är jag utan hormonmonstret som talar. det är ABSOLUT nr 1
Inte för att jag har förstört något men jag känner hur jag liksom... säger lite fel saker. Gnäller lite för mycket, vinklar lite för enkelspårigt... ect ect

Jag tror jag behöver choklad

2009-12-10T16:54:00.000-08:00

Jag kan inte rå för mina tolkningar.
Och jag är lite självisk, jag vet.

Jag jobbar på det. Men hur lätt är det att försöka frånsäga sig något som känns bra?

om att uppleva

2009-12-07T23:37:00.000-08:00

Det är svårt.. För det är svårt att hitta tillbaka till en vardag då jag faktiskt har upplevt saker. Livsomvälvande saker som får mig att förstå mig själv lite mindre, eller lite mer... jag vet faktiskt inte. Men jag har upplevt saker, hela min själ har blivit berörd och därför är det svårt att hitta tillbaka till ett vardagslunk.
Samtidigt är det svårt, för det får alldeles för lätt att just hitta tillbaka till vardagen. Helt plötsligt, då jag står och skär paprika till middagen kan jag vakna upp och tänkta att jag faktiskt har upplevt saker. Och att det därför inte alls borde vara så här lätt att fastna i små gråa vardagsproblem. Men det är det.

Ibland undrar jag om jag inte har drömt. Allt är ju som vanligt här hemma, har jag ens varit borta? Ibland betvivlar jag det, starkt. För nu sitter jag här, i ett bibliotek och knapprar på min dator och ser hur orden jag skriver handlar om det jag har upplevt, men ter sig tomma och livlösa i jämförelse med känslorna.

Och om bara några veckor är jag klar här. No more universitet egentligen, det är meningen att jag är vuxen. Ha. ha.. ha...
Och hela våren ter sig som ett enda stort blurr, jag har inte en aning om vad som händer.

Men för nu vet jag vad som händer. Ettor och nollor blir till symboler på min datorn, och symbolerna bildar tillsammans ord som bildar meningar och som tillslut ska bilda ett sammanhang. Det är ungefär det jag klarar just nu, sen får jag ta allt annat som det kommer.
Hakkuna matata

home

2009-11-26T22:20:00.000-08:00

Tillbaka till Sverige.

Och snart ska jag skriva ett alldeles fantastiskt inlägg om Sydafrika, hur det var, människorna, upplevelserna och känslorna från resan. Men jag kan inte just nu, jag tror faktiskt att den ligger lite för nära just nu och jag kämpar fortfarande med att försöka ställa om mig till verkligheten.
Det går sisådär.

Dessutom verkar jag ha blivit utbytt där nere i SA eftersom personen som kom hem till Sverige igen är morgonpigg! Eller så är det bara så att 5 veckors vfu, (= min morgon börjar 05.45)+ 1 veckas älgjakt (= 05.45) + 5 veckor i SA (där det räknas som sovmorgon om man går upp 0800) helt enkelt mynnar ut i att jag har blivit morgon"pigg". Pigg är väl en sanning med modifikation men jag vaknar runt sju och går upp då.

Så god morgon världen.
Och ärligt, det är faktiskt helt knasigt skönt att vara hemma igen... Det trodde jag inte att det skulle vara....

hej då Sverige

2009-10-17T11:39:00.000-07:00

Puss & kram
ta hand om er.

Nu far jag :)

40 h 20 minuter

2009-10-16T14:16:00.000-07:00

om 40 timmar och 20 minuter går planet från arlanda till sydafrika.
Och jag borde vara mer nervös.. Men.. allt bara känns som "det kommer ordna sig". Kanske har jag varit så nervös så länge att min kvot är uppfylld.

it's good

2009-10-10T07:26:00.000-07:00

Jag känner mig inte ensam längre.. och det är väldigt konstigt för ingenting har egentligen hänt. Men förr kunde jag känna mig som den mest tokensamaste människan på hela jorden och att ingen förstod mig.. på riktigt.
Visst, jag hade redan då bra vänner som verkligen gjorde så gott de kunde men det hjälpte inte mot den värsta ensamheten.
Men som sagt, ingenting har egentligen hänt... det är bara det att jag känner mig inte ensam längre. För jag har världens bästa "på-riktigt-familj" som baseras på blodband men också en stoooor och härlig "extra-familj" som är mina vänner.

Kanske insåg jag först idag när jag städade hur viktiga de är för mig. Detta eftersom det kanske (men jag tror verkligen inte att han dyker upp) kommer en kille som jag träffade förra fredagen och om han kommer idag så kommer han att träffa min x:familj och det bara är så, det finns ingen kille som kan tävla med den i uppmärksamhet så går han inte ihop med vännerna så är det byebye...

Om en vecka och en dag åker jag till Sydafrika. jag tror inte riktigt att jag har förstått detta ännu men det känns bra. Nervöst, självklart men bra.
Och på måndag börjar älgjakten :)

2009 har hittills varit ett fantastiskt år, jag hoppas det fortsätter så.

KRAM

önskar jag kunde sluta att tänka

2009-10-03T08:56:00.001-07:00

Renget piskar ner utanför mitt fönster.
Och saker händer... Och jojomen, det skrämmer skiten ur mig. Jag hade det liksom så bra, en förändring ska vara av godo. Jag är inte säker på att jag tror att den här förändringen är bra.. Kanske, men.. eh bara kanske.

Och jag passar på att be om ursäkt till mina vänner eftersom jag just nu är i period då jag inte är tokförjust i att prata långa stunder i telefonen. Jag vet inte varför, det blir så ibland.

Alltså.. Det är juh bra nu, det är BRA. Jag har så roligt nästan hela tiden... Så varför ska det komma något som kanske ska förstöra det när detta någonting är något som jag borde se fram emot. Då kanske förändringen inte är rätt? Gah! Jag tänker för mycket!
Jag är framför allt rädd att förändra vissa av mina vänskapsrealtioner och den här förändringen skulle nog kunna förändra en hel del. Och DET vill jag fan inte.

snurra min jord

2009-09-20T12:20:00.000-07:00

Jag står och ser mig omkring på en värld som snurrar fortare för varje sekund.
Har ni någonsin åkt virvelvinden och tittat upp i taket? Allt man ser är olika färger och ljus som flyter samman samtidigt som musiken dånar i örone och utesluter allt annat. Så känns det, just nu känns det precis så. Det finns bara just nu, men musiken och ljusen och jag.. Och kanske du. Jag vet inte, ibland finns du där om jag tittar åt sidan och ibland kan blir jag förhäxad av ljuset.

Allting går så fort nu. Och jag, jag bara står och tittar mig omkring och skrattar åt alla hysteriska människor. Och fastän det har hänt så mycket, jag har varit så arg på idiotiska utbytesstudenter, jag har somnat lycklig hållandens någon i hand och snart.. snart är det Sydafrika *iiik*. Så kan jag bara leva idag och lyssna på Loke och kanske ibland göra lite skolarbete.

Big mama

2009-09-11T15:01:00.000-07:00

När farmor och farfar hade dött och det var dags för mina farbröder och min faster att dela upp huset, bodde jag redan där.
Det var kanske självklart att de skulle fråga mig om det var något jag ville ha kvar men jag blev ändå överraskad av frågan.

Det jag valde att verkligen be om att få ha kvar, var täcken, kuddar, sängelinnen och madrasser i så stor mån som möjligt. För det kanske låter fånigt med det finns få tillfällen då jag känner mig så "rik" som när jag kan säga till mina långväga vänner kom till mig, du behöver inte ta med dig någonting mer än tandborsten... Och speciellt när det är många som kommer.

Som i morgon.
Vi blir minst 13 personer i stugan (precis som det ska vara) och jag kan (med lite hjälp från mamma och pappa) säga just det där kom till mig, du behöver inte ta med dig något annat än tandborsten and I love it!

I morgon är det hatt-och mustaschfest! och mârten. Med massa nytt folk men framför allt med nära och kära vänner.

fredag

2009-09-11T00:43:00.000-07:00

Det är konstigt...
Men idag ligger det liksom en förväntan i luften.
Jag vet inte om det kanske bara är jag... Eller om det ligger hos alla?
Snart skola. Sista teoretiska på specialpedg och om jag inte får för mig att läsa vidare så är det faktiskst det sista teoretiska jag någonsin gör *gulp*.

Senare idag bär det hemöver och i morgon är det fest.
Men först: skola
Och innan hemfärden: Middag med D.

insikter

2009-09-03T01:40:00.000-07:00

Jag har en stark tro på att saker som händer, händer till stor del av en mening. Om det så bara är jag som ger händelsen en mening så blir händelsen genom detta meningsfull.

Jag går en kurs nu, specialpedagogik. En kurs vars existens jag inte nämnvärt såg fram emot utan snarare tvärt om. Men, om allting händer av en mening så kan jag självklart hitta en mening i kursen. För min egen del handlar meningen dels självklart om min utbildning och framtida jobb men på ett mer personligt plan kommer kursen att handla om att hitta mig själv. Eller rättare sagt, att acceptera vem jag är.

Låt mig ta ett exempel: Vi satt på en föreläsning igår om genusperspektiv med Tomas Saar, en oerhört duktig föreläsare. Han pratade om vilka stereotyper vi delar in kvinnor och män i och desto längre föreläsningen pågick desto mer insåg jag att de "typiska" egenskaperna som tillskrivs en man är några av mina egna starkaste drag. För er nu som känner mig så vet ni om att jag ibland har problem med just detta, att jag inte känner mig nämnvärt kvinnlig i denna värld och igår fick jag det svart på vitt att nej, jag innehar inte de typiska kvinnliga egenskaperna utan är mer en pojkflicka. Nu kanske man kan tro att detta i sin tur kom att späda på min osäkerhet men döm min förvåning när jag istället kände ett lugn. För föreläsningen igår påvisade också att det idag finns en medvetenhet om våra påskriva könsroller och på så vis finns det också en chans att de en dag kommer att luckras upp så att vi i stället för att döma människor utefter kön kommer att se dem som personer med egna unika egenskaper. Och sen, framför allt för min egen del, så kände jag mig stark och faktiskt kapabel att gå hur långt som helst. Så jag kanske satsar på en karriär inom något stort företag och siktar på posten som Vd, uppenbarligen har jag alla de egenskaper som behövs :) Det hjälpte också min osäkerhet inför min kvinnlighet ur relationssyftet eftersom jag också förstod igår att det finns, även om de är få, karlar där ute som kommer att se mig som en kvinna med alla mina drag och fortfarande tycka att de är kvinnliga. Att det bara är osäkra små pojkar som måste hävda sig inför mig och att det helt enkelt är så att dessa småspolingar inte är intressanta i det långa loppet. Dessutom fick min syn på vad manlighet är, en ordentlig törn vilket alltid är smått irriterande eftersom man då förstår att man haft/har fördommar men samtidigt skönt eftersom jag faktiskt vågar erkänna och ompröva dem.

Egentligen skulle jag också vilja skriva om min nyfödda rädlsa inför svininfluensan också men jag sparar detta orosmoment tills nästa gång.

Avslutningsvis skulle jag vilja citera vår studiegrupp:
Varför ska alla vara så jävla lika?

no

2009-08-29T12:32:00.000-07:00

Upp, upp, upp och så *pang* Ner.
Nernernerner. Inte jättelångt men tillräckligt för att jag ska bli trött i själen och får ett behov av att undvika massa människor.
I don't wanna do this shit any longer.

En liten, ytters liten del av mig har vaknat och påstår att filmkväll med mys i soffan låter mycket bättre än att dricka lakrisshots som kostar skjortan för att sedan spy upp dem senare under natten.

Jag tror att jag börjar sakterliga bli redo för något slags nästa steg. I hate it, det skrämmer mig och framför allt betyder det att jag inte skulle vara nöjd med min situation just nu.
Jag önskar att jag kunde njuta mer av livet, ni vet. lev varje dag som att den är den sista.
Men i slutändan känner jag mig ensam och thats just the way it is.

Jadajadajada
Nu ska jag gå in i huset, andas, se på tv och frossa i glass och helt enkelt tänka "f*ck this shit"

blabalbla/ K

En riktig rackarnas rock

2009-08-25T13:43:00.000-07:00

Jag skulle vilja skriva om något nytt och fascinerande.
Men det bästa i livet just nu är varken nytt eller fascinerande... bara skönt.

Jag ser mig om i lägenheten och känner mig hemma.
Jag träffar gamla vänner och skrattar så jag får ont i magen.
Det är söta pojkar och snygga män ÖVERALLT :)
Och ja...
Jag somnar på föreläsningarna.

Nej, ärligt. jag skulle vilja skriva om att jag blir bjuden på tårtkalas överallt, att det knackar på dörren utan att jag väntar sällskap, om intressanta diskussioner. Jag skulle vilja skriva om David som bara är som david är och om insikten idag att jag saknat honom.
Jag skulle vilja skriva om tokgod äppelpaj som Flisan bjöd på hemma hos Barbisarna.
Och jag skulle vilja skriva om att barbaskön, som när jag träffade henne hade bestämt sig för att aldrig mer skaffa barn eller karl idag, och som idag är lyckligt gift och har 3 barn med karln.

Ja. Det finns så mycket jag vill skriva om men jag är så säker på att ni har hört det 10000 gånger förut och är trött på att höra om det.
Så, jag skiter i att utveckla det mer och berättar istället att jag dansar vilt till "en riktig rackarns rock" med smurfarna i lägenheten och att jag mår bra. Och att jag är nöjd.

gamla hjulspår

2009-08-23T13:53:00.000-07:00

Detta inlägg handlar egentligen om flera saker som alla har just gemensamma att de är början på något jag har gjort om och om igen.

I morgon börjar skolan igen, eller universitetsstudierna som det så fint nu för tiden måste kallas. Sista terminen på lärarutbildningen. I know how to do this shit, jag har studietekniken även om den alltid innebär ångest dagen innan inlämningen. Jjust nu är det bara öken på motivationsfronten hipp hurra.

Igår var det fest, I know how to do that too. Förfest med tjejerna (okej, så jag är däremot inte van att vara på bara tjejkväll, men med tårta och gott sällskap funkar det mest :)) Sen var det ut på arena till dålig musik. Det var verkligen synd att de flesta gav upp så fort som de gjorde men jag förstår dem i och med att musiken verkligen, VERKLIGEN sög. Sen vart det bråk på dansgolvet med två killar som verkligen pucklade på varandra (och där var jag i mitten innan jag hade vett nog att förflytta mig från boxningsringen).. Men i slutändan hade jag en bra kväll för jag har en böna som jag har festat så oändligt många gånger med och som jag tokroligt med. Och självklart, jag vet hur man festar med honom, det hjulspåret borde egentligen inte vara gammalt men det är det. Ibland är det lite synd bara för jag vet att jag så lätt bara glider in i dessa gamla hjulspår och hamnar att festa nästan bara med honom vilket jag tror ibland kan vara lite tråkigt för de andra som är med. Men... när vi röjde loss på dansgolvet igår fanns det inga "andra"...

Sen på kvällen fastnade jag åter igen i ett gammalt hjulspår då alkoholen hade verkat lite för väl (vilket alltid innebär att vettet går ut när spriten går in) så jag och bönan kom på att det var en strålande idé att gå hem [ja... trots mina skavsår- som sagt: sprit in och vett ut]. Men samtidigt är det ingenting jag ångrar för under promenaden hem så pratade vi som riktiga vänner gör om allt och inget och ja,,, allt kändes bara bra. För första gången på länge kändes allt bra i hjärtat.

Så sista hjulspåret för detta inlägg: somnar 04.40... och vad ska jag göra samma dag? jojomen, jobba. Hell yeah.

Jag och mina gamla vanor. kära gamla vanor, vissa vill jag aldrig bryta vissa kanske borde bytas ut. Hur som helst lever jag och frodas....

Over and out/ K

vi börjar med i morgon

2009-08-20T15:34:00.000-07:00

Så satte jag mig på tåget.
Och innan hade det inte kännts konstigt ens. Men just då, just då kändes det konstigt. Att se husen, byn, skogarna fara förbi och att sommaren redan är över.
Men samtidigt känns det hoppfullt. Jag tror. Och vågar tro på en bra tid.
And it's good.

Denna vecka har varit en uppsamlingsvecka. En vecka då jag har skickat alla de där mailen som jag så länge borde ha skickat.
Jag har till och med börjat skriva på uppsatsen. Låna böcker, pratat med handledare, varit hemma hos mor och far för att göra det sista i huset inför hösten.
Jag behövde den här veckan. Hur har jag någonsin överlevt utan den?

Detta är min egentliga sista termin. Sen är det meningen att jag ska vara vuxen- hell no.
Sen är det meningen att jag ska ha ett jobb. Ett liv som jag kanske, eventuellt kan vara nöjd med. Men jag vill inte vara nöjd. Jag vill ut på äventyr!

Men... En dag i taget. Vi börjar med i morgon, med massa härligt fika/lunch och utbytesstudenter.

Så länge det finns liv, finns det hopp.

karltokig

2009-08-17T14:17:00.000-07:00

Det är killar överallt!
Snygga, charmerande och roliga pojkar och jag blir alldeles till mig i trasorna.
Ser på kort från MV och inser att jo, de ser ganska bra ut allihop. Vissa tilltalar mig mer än andra och vissa är verkligen som bröder till mig vilket gör det hela väldigt olustigt att ens tänka på dem på det sättet. Men till och med jag inser att jo, de ser ganska bra ut på sitt sätt. Sen finns det de som verkligen... verkligen tilltalar min smak både till utseendet och till sättet. Det suuuuger bara att det inte liksom ens finns en chans där.

Sen idag så mötte jag upp utbytesstudenter. Och hej och hå! Det gjorde INTE ont att se på.
Dessutom skrev jag till en kille från MV som jag tyckte var sjukt snygg. Jag skrev på facebook och fick ett trevligt svar.

Ja shit och godmorgon. Det är något fel på mig och antagligen på dem som pratar med mig.
Men jag tänker inte klaga. Jag tänker njuta så möe jag kan, för jag har försakat allt för mycke tid på att vara osäker på mig själv. Och om jag går in med inställningen att det handlar om vänskap, så går det nog bra.

Over and out// Eder allas karltokiga ylletott

en punkt för sommaren

2009-08-12T11:50:00.000-07:00

Jag packar ihop mina saker.
Sommaren är över.
Och jag drar ut på det hela. Sortera kläderna i olika högar, vill inte packa ner dem i väskan. För att på riktigt packa ner dem betyder också att just det- sommaren är över.
Den gick så fort. Jag tycker det inte var längesedan jag packade ner mina saker inför sommaren hemma...
Och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det hela. Visst, skoj att komma tillbaka till kd och träffa alla vännerna igen. Men... kd är inte hemma, inte hos kossorna, inte hos mamma och pappa. Här har jag ett hus. Här har jag luft och någon som ser till att jag inte faller.
Framför allt vill jag inte att sommaren ska vara över. Men MV är som en punkt för den och kommer alltid att vara det. En punkt för sommaren.
Bitterljuvt.

MV09 kort

2009-08-11T13:42:00.000-07:00

Jag blundar. Och tänker tillbaka, en endaste vecka tillbaks behöver jag tänka för att bli lycklig. Inte för att jag är olycklig nu men medeltidsveckan går så fort så fort. Helt plötsligt är den över och det är höst igen.

Medeltidsveckan 09 betydde mer för mig personmässigt än upplevelsemässigt. Och de ökända s.k. festivalförälskelserna inföll självklart. Inte kanske på pojkväns-stadiet utan mer på vänskapsstadiet. Ni vet, hur man kan bli kompis-tokförälskade i någon. Självklart vart de nya bekanskaperna de mest genomträdande och omvälvande medan de äldre bekantskaperna gav mig tryggheten och lugnet.

Och jag borde nog bo i ett kollektiv. Inte ensam, inte i denna påtvingande ensamhet i alla fall.
8 st i en lägenhet på två rum och kök.
5 st i ett sovrum. Och jag saknar livet ur mig efter dem. Efter alla skratt, alla dumma skämt, alla tragiska godnattsagor. Jag saknar verkligen allihop och jag blev alldeles kär i varenda en av dem.

att då sitta här. Nu.. Ensam, är lite jobbigt men det går.

Kortsammanfattningen av MV 09:

Nisses strumpor
Challe
Effes
Lyckade ragg och dryga 08:or
Två gäng
En jävla idiotisk ***** och en Biiiiitchig ******. Gud vad jag bara önskar att hon kunde bete sig bättre mot sin pojkvän, hon FÖRTJÄNAR HONOM INTE! Och jag önskar att D kunde växa upp, mogna lite eller bara... bara sluta bete sig som en idiot. (nej nej, detta handlar absolut inte om det enda paret i gänget. De två D&M är juh hur gulliga som helst :))
Raukarna och Fårö!
God mat
Blom & mintun
E & grillen. Samt att E verkligen blev min vän här, inte bara en kompis utan en riktigt vän.
Psykbryt sista dagen då jag bara satt och grät i en timme, men det var skönt.
Rävar!
Nyckelpigor

Och bara, Ren och toklycklig Kärlek.

kortkort

2009-07-29T14:18:00.000-07:00

Min lilla gråtuss vaknade upp och är hemma från veterinären. det är väldigt VÄLDIGT skönt.
Nu får vi bara hoppas att hon planerar att faktiskt börja äta också.

Tack alla snälla för era snälla och uppmuntrande ord!

Snart är det gotland. Snart är det medeltidsveckan!
Och hela min kropp och själ bara vibrerar av längtan till den!

2009-07-27T14:17:00.000-07:00

Gå inte än min älskade.
Stanna ett tag till, det finns så mycket tid kvar vi måste uppleva tillsammans.
Du, min lilla dammtuss.

Du kom in i mitt liv oplanerat. Det brukar vara så.
Du rörde upp himel och jord och fann en plats i mitt hjärta.
Och jag Vet att den tid vi har tillsammans är begränsad. Men gå inte än, lämna mig inte än, stanna ett tag till. Kämpa lite längre.

Du blev som ett syskon, en vän. Någon som alltid fanns där som en grå liten trumpen farbror som ibland förvandlade sig till världens gulligaste. Vem ska annars bedöma mina pojkvänner? Vem ska annars bita i mattan och hoppa upp på bordet?

Så gå inte, lämna mig inte här med sorg och saknad.
Så stanna här med mig. Somna inte ifrån mig.
Inte än.

knytis

2009-07-26T13:19:00.001-07:00

Huset är tomt igen. Och det är konstigt, för tänk hur lätt det är att vänja sig till med att ha människor; vackra, ljuviga vänner som bara... Bara ÄR omkring en och ja älsker et!
Ibland funderar jag på om jag verkligen inte ska bo i ett kollektiv, även om jag verkligen uppskattar ensamheten ibland så trivs jag som allra bäst bland massa människor.

Igår kom det en liten hög med vänner och bekanta och familjen in till stugan på knytis. Vi landade tillslut på 13 personer som åt och drack. 8 "ungdomar" och 5 "vuxna". Jag vet inte om jag och bror egenliten räknas till ungdomar men jo det gör vi nog :) och GOD mat var det, GODA kakor och TREVLIG stämning. Jag mådde bra. Även om jag ibland blev fundersam, men försöker släppa det. Försöker att inte tänka eller fundera över det eftersom jag varit så duktig den senaste tiden och faktiskt hållt mig borta från de där tankarna.

Och snart är det gotland, visby, medelitdsveckan.
Något jag verkligen, VERKLIGEN ser fram emot. Samtidigt som jag lite bävar inför den. Den går så fort när den väl är här. *poff* så är den borta. Men än är den inte här, än Njuter jag av tanken att den är snart.

Och än, än finns det liv. Än finns det hopp.

en sekund senare

2009-07-20T02:59:00.001-07:00

Det har hänt något. Något har gått sönder och det går inte att laga igen. Jag har sagt det förut, men nu känns det annorlunda. Ett förtroende tar en evighet att bygga upp men en sekund att rasera.

Jag har väntat på tårarna, för visst sörjer jag.
Ni vet alla hur det känns, klumpen i magen och tårarna som samlas innanför ögonlocket som man irriterat blinkar bort. Tankarna är aldrig långt bort och även om man skrattar finns de där i nästa sekund och påminner en om att något inte är bra. Att någonting är trasigt.
Och det är konstigt, för jag trodde inte att det skulle gå sönder nu. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle förlora nu. Och jag är inte arg, inte besviken, inte sur.. Jag är bara ledsen och det kanske är det värsta- jag känner ingenting annat, bara ledsen och mot sorg finns bara tid.

Men det handlar inte om att någon annan har gjort något, egentligen. Eller kanske, men det är bara droppen som får bägaren att rinna över. Det handlar om mig själv och vad man inser som andra insett sedan länge. När man inser att lever efter någon annans villkor och att ens egen vilja aldrig någonsin har spelat roll. När man inser att man har blivit överkörd och inte märkt det för man har varit förälskad. När man inser att han aldrig någonsin kommer att bry sig om mig, det han bryr sig om är min förmåga att finnas där för hans skull.

Och vissa av er kanske tror att jag har förlorat min kärlek, men jag har förlorat något mycket värre. Jag har förlorat en vän. Det jag har fått istället är en bekant, någon jag tänker dricka med, festa med, kanske ibland se en film med. Men aldrig någonsin lita på igen, för vi har spelat på hans villkor hela våren, Men nu, när han (o)medvetet (jag vet juh inte..) sårar mig och gör mig verkligen jätteledsen om och om och om igen orkar jag inte. Jag vill egentligen inte ha en bekant, jag vill ha en vrickad, konstig och underbar vänskap som jag haft med D. Men jag kan inte, för något har gått sönder och JAG kan inte laga det. Och han gör det inte.

Så... jag står här, och jag har inget annat val. och jag skäms, för att jag inte har insett det förän nu. Och jag hatar mig själv, att jag aldrig lär mig.

om igår

2009-07-12T13:09:00.000-07:00

Det känns som om jag borde skriva något om gårdagen.
Ni vet, hur det känns att hitta meningen med livet igen.
Men är det egentligen inte lite tragiskt om meningen med livet ínkluderar sprit, öl och alkohol i allmänhet (eller i det här fallet, i hemmagjord fulöl)?
Men jag kan inte rå för det. Jag älskar festerna, jag älskar människorna och hur alkoholen låter mig slappna av. Jag älskar att skratta, att glömma bort att det finns en morgondag och bara njuta av luften som fyller mina lungor.

Igår kväll träffade jag vänner från förr. Och allt kändes så naturligt! Så som det bara ska vara, jag hade verkligen jätteroligt.
När det gäller vännerfronten, över lag, är jag välsingad. Mina vänner är fantastiska varelser med stora varma hjärtan och mycke humor.
Ja. Jag borde skriva mer om gårdagen, med telda, Ica och Lina och hur vi fånade oss framför kameran (hej facebook, antar jag). Jag borde skriva om hur vi satt och sjöng, stämmor och låtar från förr och hur det bara kändes magiskt att allt funkade. Ja, och den borde jag skriva om D med hans fulöl, om faktoriet där Tobbe fanns och bara var så där skumt rolig som bara han kan vara. Eller om den dåliga musiken de spelade men att vi själkvlart dansade ändå och hur D fick prestationsångest då Ica gått på dansgymnasium. Jag borde verkligen skriva om vårat bad mitt i natten, där vi tjejer självklart var de som var först i och killarna aggerade riktiga badkurkor och hur Teldas lellebror gick hela vägen hem med byxorna nere vid anklarna. Och möjligen borde jag skriva om att jag och Ica tokspöade D & Telda i något spel.
Men orden ger inte rättvisa åt verkligeheten.
Låt oss bara säga att jag behövde igår! För att hitta en liten pusselbit åt vad meningen med livet är, så som jag alltid hittar den när jag umgås med bra vänner.

over and out// K

Kärleksdikt till Ingen

2009-07-08T13:25:00.000-07:00

Såg du inte muren av rispapper jag byggt upp?
Du fick inte riva den, för utan den blev jag naken. Du fick inte riva den utan att lova att du skulle finnas där beskyddar mig från allt det jag stängt ute.
För mot dig fanns inga piller, inga salvor, inget pencilin. Du... Du var och är ett virus som inflekterade min själ och bröt ner mitt försvar. Du är en sjukdom som inte försvinner.

Du. Jag älskar att hata dig och hatar att älska dig.
Du, som lockade, men så snart jag vågade mig nära sköt du mig bort. Du hade lika gärna kunnat skjuta mig på riktigt. Skammen, förnedringen var tung att bära och finns fortfarande med mig.
Du, du lekte med mig.
Du... Likt en katt, vilket egentligen är en lustig jämförelse eftersom du enligt dig själv är en katt. Och jag. Jag är en blind musunge.
Din katt-och råttalek var grym.
Och du rev mina murar av rispapper utan att se vad det gjorde med mig.

Och tiden går. Du finns inte i mitt liv. Du är inte en del av min vardag.
Men du lever i mitt minne lika färgstarkt som om det var idag dina läppar mötte mina.

Du...
Du får inte riva mina murar, men det brydde du dig inte om.
Du finns inte inte här. Du kommer aldrig beskydda mig.

Och jag. Jag lär mig att bygga starkare, högre, stabilare murar.
För den som verkligen vill komma in, ska inte bara kunna blåsa på dem för att de ska försvinna. Du däremot, kommer aldrig mer att riva mina murar. Varför skulle du göra det? Du finns redan innanför dem...

Och jag hatar att älska dig..

I say NoNo

2009-07-07T14:23:00.000-07:00

Ute skymmer det nu. I morgon ska jag åter igen arbeta i mina röda kläder. Jag funderar mycket om meningen med livet när jag går där och sliter... och jag bara inser, att för mig så bara MÅSTE det finnas mer än detta. Än att komma hem på eftermiddagen, vara så trött att man knappt orkar att se på tv, äta mat och sen sova. Det MÅSTE finnas mer och jag avundas samtidigt som jag inte förstår dem som inte behöver mer. Eller bara inser de inte att de behöver mer? Vart tar äventyrslusten vägen? Vart försvinner nyfikenheten? När ersätts den av apati och vardagslunket?
När väljer vi egentligen att beställa hem en pizza och somna framför tv:n, istället för att träffa våra vänner, festa, uppelva och utforska?
Det skrämmer mig.
Ska jag dit? Är jag redan där? Och hur ser jag till att jag inte hamnar där för evigt, det är INTE där jag vill vara. Ever!

Om mamma och pappa

2009-06-29T14:13:00.000-07:00

Jag skulle vilja ta tillfället i akt och hylla mina föräldrar.
Ibland förstår jag inte att jag haft sån tur att få just de föräldrarna jag har.
Visst visst, det är inte alltid vi kommer överens. Och ibland kan de kännas uråldriga och förlegade och alldeles för oroliga!
Men. Allt som oftast kommer jag väldigt bra överens med dem och har nu för tiden ett mer vänskapsinspirerat föräldra-förhållanden med dem än förr. Men det är klart, jag är juh "vuxen" nu och ska kunna ta egna beslut.

Nåväl. Jag vill bara citera mina kära föräldrar lite, för att ni ska förstå hur bra de egentligen är :)

Mamma

[när vi pratade sex, för många år sedan] "man ska skydda sig! Det ska vara regnrock på"
[om karlar] "ta någon yngre, de håller sig längre då"

Pappa
"hellre be om förlåtelse än om tillstånd"
[Följande sa han till mig när jag var 15!] "ut och lek av dig!"

Jag älskar dem oändligt mycket, mina små föräldrar! Och vill påminne er alla om att faktiskt "vardags- ta hand om" era föräldrar. De har gjort så bra de har kunnat.

Starka kvinnor

2009-06-25T14:47:00.000-07:00

Det är konstigt att vi, som lever i dagens Sverige, fortfarande verkar vara ljusår efter i jämnställdheten inom vissa områden.
Jag är en stark kvinna, en envis tatuerad ragata. Jag vet detta!
Bossig, brudig, svårdisskuterad, chefen, Jag är sjukt van att få som jag vill, på ett eller annat sätt. Jeeze, tell me about it- ge mig något nytt under solen.

Och jag bejakar livet. Jag tar det som erbjuds på detta uppdukade buffébord som består av uppleveleser och njutningar. Aldrig att jag skulle vilja välja bort något därför att "jag egentligen borde" eftersom någon konstig oskriven lag i samhället påstår detta.

Som det här med sex.
Låt oss prata om det här med sex, speciellt med tanke på att jag idag (fint inlindat i och för sig) blivit kallad slampa, lätt på foten och alkholist.
"du med dina sånna dära One Night Stands"
"du var väl så full på medeltidsveckan så du inte kommer ihåg alla du varit med"

Men snälla! Hade detta varit en kille så hade det sagts med ett stort léende och en dunk i ryggen. Nu istället sades det med bitterhet och förakt.
Jag går inte hem med allt som rör sig. Jag går inte ens hem med alla som vill, eller alla som jag vill gå hem med. Ibland väljer jag bort leken eftersom ex. mina vänner behöver mig mer.
Och ändå, ÄNDÅ får jag detta i ansiktet. Vad är det med alla bittra förkrymta små liv?

Och detta skall kallas ett jämställt samhället. Jag säger bara: så i helvette heller.
Starka, självsäkra kvinnor skämmer killar generellt. Det bara är så. Om man ska få en pojkvän (nej, detta gäller självklart inte alla!) så ska du vara trasig, osäker, söt, bräcklig.
Inte stark och van att fixa saker själv.
Nej.

Jag är T.R.Ö.T.T på alla småpojkar där ute som skräms av en stark vilja.
Ge mig en riktigt MAN. En karlkarl som inte behöver att trycka ner mig i skorna.
eller för den delen. Skit i det, jag behöver ingen karl. Vad ska jag med en sån till när i princip alla jag träffar förr eller senare måste testa att trycka ner mig i skorna och gärna genom skosulorna?
Jag har mina vänner, min familj. Och när det kommer till sex så räcke det med att vara lite lätt på foten.

kort om midsommar

2009-06-22T13:40:00.001-07:00

Det känns som om jag borde skriva något om midsommar. Men jag har svårt att hitta orden.
Det var, sammanfattningsvis, den bästa midsommaren jag haft hittills!
Det var massa mat, massa härliga människor, bastu, nakenbad, vattenkrig, djupa och inte så djupa samtal, dans kring midsommarstången och bugg i handduk.

Jag lovar. Jag ska skriva mer någon annan gång.
Men jag började dagen leendes och avslutade den lika dant.
Jag har BRA vänner. Väldigt bra vänner.
Och jag har någon som ger mig enbart (och nej, ingenting annat) lite närhet genom att hålla om mig när vi ska sova, och som jag då kan somna brevid utan att tänka.
Och jag sov i bastun och somande åtta på morgonen.

På det hela taget är jag lyckligt vid liv men önskar att jag kunde uppleva midsommaraftonen om, och om och OM IGEN.. För det var banne mig en insikt om vad som är meningen med livet.

i möra!

2009-06-18T14:58:00.000-07:00

Om några minuter är den fredag den nittonde- midsommarafton 2009.
Jag vet inte hur det kommer sig att jag har hamnat att ordna stora fester, antar att jag tycker om det.
Men det är nästan bäst.. just precis nu.
Innan allt drar igång. Innan det är över. Innan tomheten kommer. För jag vet att den kommer, på lördag kommer den och det kommer kännas konstigt. Men.
Idag är det bra... Det har inte varit bra, var på en sjuhelvettes humör förut och tänkte skita i hela midsommarkalaset.
Men, så tittade solen fram mellan molen senare på kvällen och livet kändes lite bättre. Dessutom hann jag klar med all mat idag (som går att förberedas) och det känns väldans bra.

Ja. I morgon.
28 personer, rätt ute skogen.
Massa mat, massa mygg, bastu, rökstuga, jordgubbar, glass, frukost, bada och massa härliga människor.
En del av mig är ganska orolig för att det inte kommer bli bra.
En annan del av mig skiter i det och tänker ha det bra i alla fall.

Over and out // K

lugnet innan stormen

2009-06-17T01:03:00.000-07:00

Jag ska ta en dag, ungefär som ett andetag, för att låta min kropp och själ få vila.
I morgon finns ingen vila att få, inte heller fredag eller någon annan dag den här sommaren förens underbara medeltidveckan. Jag klagar inte, tycker om att jobba och är tacksam över att ha ett arbete i tider som dessa. Men just idag är jag skönt trött och orkar slappna av. Situationen med D har löst sig, huset är i någotsånär skick och visst, det finns 1000 saker att göra ute. Och om jag orkar så gör jag någon utav dem, orkar jag inte så gör jag inte det.

Har för första gången den här sommaren legat ute och solat. Inte många minuter men bara känslan av att kunna lägga sig på gräsmattan och inte bekymra sig var ljuvligt.

Sänder en tanke till vackraste Curly och hoppas att hon hittar tröst i sorgen. Det är svårt när man mister någon som står en nära och inga ord hjälper direkt. Men jag är säker på, som du skrev i din blogg, att hon inte är ensam. Och framför allt är jag säker på att hon är stolt och glad över dig och att hon finns där och vakar över dig, alltid.

Nu stundar kaffe. Och kanske lite trädgårdsarbete i maklig takt.
Livet är gott.

Kärlek och fred/ K

Update

2009-06-15T14:57:00.000-07:00

Far away,
long ago
things I yern to remember
and a song
someone sings
Once upon a December..

Tänk att den låten orkade komma precis när jag skulle skriva, så passande...

Det kalla kriget med D är över. Jag har en stark misstanke om att jag kanske överreagerat en smula! Men bara en liten.. För JAG har upplevt "otrohet", blivit dumpad (i MIN VÄRLD) och genomlidit ett kallt krig, allt på en vecka! Självklart har detta inte hänt i verkligheten, men min känslovärld har varit både upp och ner och tokig... och som barbafjant alltid säger: det som jag upplevt är sanning för mig även om det inte är det för någon annan. Det är min sanning.

Nåväl, jag kan inte vara arg på honom. Inte när han är som en hundvalp, det går inte! dumma jag.

Annars då. vad händer i en litet yrväders liv? Tja, planerna inför midsommar pågår för fullt. Jag handlar och Handlar och HANDLAR. Mat, i massor. 30 pers ska mättar på midsommarafton och sen få frukost. När jag var yngre ville jag alltid ha de där stora bjudningarna där det kom folk från när och fjärran. Well, nu är jag HÄR. Det är helt sjukt, jag förstår inte att jag är mitt uppe i min dröm.. men det är jag juh :)

Förutom midsommar så hjälper jag pappa på gården ganska mycket med massa tossiga kalvar som ska ut och springa, stora kalvar (600 kg kalvarna) som ska flyttas och stängsel som ska dras. Ja. Jag är inte uttråkad, det hinner jag inte. Även om jag ibland saknar mina vänner från Karlstad.

Men nu är klockan mycket. och frukosten serveras åtta varje morgon... Så. Gnatt! och lev väl!

KRAM / K

tomt

2009-06-12T13:58:00.000-07:00

Det var inte såhär jag förställde mig att sommaren skulle bli.
Efter ilskan kommer tårarna.
Och ensamheten äter upp mig inifrån. Tystanden är som syra som sakta fräter igenom min kropp. Och det finns inga tårar i världen som kan lätta den molande magvärken. Detta är ingen saknad. Detta är en sorg.

Att vara ensam är inte bra för mig... Att leva med mig själv och ingen annan, förutom kära underbara mamma och pappa som verkligen gör sitt bästa... det gör att tankarna går från att vara små och enkla till stora, skrämmande och förödande.

Även om han inte vet om det, utövar han den mest effektiva terror mot mig just nu.
Allt annat vet jag hur jag ska hantera, men uteslutandet. Tystnaden... Den lämnar mig i ett mörkt hål utan möjlighet att ta mig ut.
Och jag känner hur jag sakta självdör. Jag ser mig i spegeln och känner inte igen mig själv. Han lämnar mig och tar en del av mig med sig. Och gud. Det gör så ont.

I can care less what you think...

2009-06-11T15:26:00.000-07:00

Problemet med D är ännu inte löst. Vissa av mina vänner tror att han lackade ur när jag gick hem med någon annan än han. Men saken är, jag gick fan i mig hem med HONOM den kvällen. JAG VALDE HONOM. Även om det bara är som vän, men han får ge sig för om han säger att han inte vill nått nu. Om han säger att han skulle bli glad för mig skull om jag fick en bra pojkvän så kan han väl helt ärligt inte bli stött om jag samma kväll faktiskt går ut och har lite skoj? Eller? Är det bara prat (gojja) från hans sida och han tycker något annat. Det har kännts lite som om vi spelat efter hans regler nu ett tag, som att jag ska stå stand-by och vara redo när han tycker det är skojsigt. Well, så gjorde jag inte det.

Och sen när jag låste ut mig och behövde någonstans att sova. Samt att ja, sjäääälvklart ville jag sova brevid honom. jag SAKNAR det juh, då. Då passar det inte och han väljer någon annan framför mig. Jag överreagerar säkert, men jag tycker inte om det här "bestraffandet".
Sen när jag faktiskt pratar med honom, i nyktert tillstånd om detta. Och säger allt jag tänker (att jag blev sårad då han valde S framför mig. Att jag alltid väljer honom men att han inte gör samma sak för mig. Att det känns som vi spelat efter hans regler, att det är svårt att hälsa på honom då hans vänner inte alltid är de enklaste att komma in i gänget hos och nu bor han med dem!... sa jag kanske för mycket?) då är det som att stänga av en knapp. Sen dess har det varit tyyyyst....
Han svarar inte ens på sms. Antingen så är han bara dum i huvudet och inte förstår att han sårar mig genom att inte prata med mig. Men jag tror inte riktigt det. Jag tror han stänger mig ute och det tycker jag inte att jag förtjänar.

Och nu, nu har en stark sårad stolhet tagit över och jag ger högaktningsfullt fan i vad ni tycker. Det är upp till honom om han vill ha mig som vän, i min värld... i min värld har han betett sig väldigt illa och har en lång väg till att vara okej igen.

SKOJ på midsommar.. Eller inte.
Jag planerar att vara full och gå ensam i skogen... jaja, jag får la vara den lilla bitterkärringen, det är helt okej. just nu ÄR jag den lilla bitterkärringen! *lovar*
Men det värsta är om han faktiskt inte kommer. Då blir jag arg på riktigt!

Usch...
USCH.

håller jag på å förlorar honom???...

självinsikt?

2009-06-10T14:36:00.000-07:00

funderar på att ge upp om hela det manliga släktet.
Eller träffar jag bara idioter?!
Söker jag mig till dem kanske? Kanske söker jag upp dem omedvetet och varför isånna fall?
Det finns dock en tanke som gnager ganska ordentligt... för ärligt, likt väl som jag tycker att det är något knas med dem så kan det vara ett enormt fel hos mig själv!

Jag vet att jag kan vara jobbig.. Men ibland funderar jag på om jag egentligen är en hemsk människa med ett kallt hjärta. När jag faktiskt tänker efter så är jag ganska många dåliga saker:

Egoistisk
Självisk
Elak
Manipulativ
Dominerande
Lat
Krävande
Kvävande
Brudig
ect. ect. ect...
Och detta handlar inte om att jag vill bli motsagd för ärligt, jag vet att jag är alla dessa härliga saker. Det är inge konstigt, men hur gör man något åt det?

För ljust, hej då sömn.

2009-06-08T18:23:00.000-07:00

Vaknar kallsvettig klockan två på natten.
Det är ljust ute och jag har svårt att somna om, vrider och vänder mig i en timme. Tänker ut 13000 olika scenarios där saker och ting kan gå fel. Går igenom planeringen inför midsommar. Är rädd för att D inte ska komma, att hela min lycka ska hänga på att han faktiskt kommer. Så ska det inte vara men just nu är det ett jättestort orosmoment. Det går alldeles utmärkt att inte tänka på dagen men under natten då jag sover har jag ingen kontroll över tankarna.

Ger upp sovandet och går upp och sätter på te.
Nu sitter jag här, klockan är halv fyra. En del av mig börjar bli trött en annan del fasar inför att ens försöka att sova, en tredje del funderar på att gå ut och fortsätta i trädgårslandet.

Det är tillfällen som detta som jag är otroligt tacksam att jag har eget hus så att mamma och pappa inte störs av min oro.
I morgon åker jag en väldigt snabb sväng tillbaka till stan för att hämta sakerna + städa lägenheten + jobba.
Nej... kanske försöka sova, så att jag är någotsådär pigg i morgon.

jobbar för att sluta tänka

2009-06-08T13:26:00.000-07:00

Om man inte tänker på det som är dåligt kanske det försvinner av sig själv?
Det är just nu den teorin som testas.

Annars... Annars mår jag ganska bra. Jobbar otroligt mycket ute i trädgården och njuter av det. Hackar sönder ogräs, gör om växthus till grönsakslande, ser små humlors bo, hjälper pappa med kalvarna, leker kalv-barnmorska och sover.
Äter riktiga tre mål mat om dagen (till skillnad från 1½) så är konstant mätt.
Skit under naglarna. Korn-knarr ute på ängen.

Ja. allt är bra om jag bara låter bli att tänka.

nope, det är inte rättvist

2009-06-07T07:56:00.000-07:00

Läste en av mina vänninors blogg och nej. Livet är inte rättvist, de som alltid har haft det lätt kommer antagligen fortfarande att ha det och vissa komma att kämpa hela livet utan att få det något enklare en endaste gång. Det suger, men det är sant.

Just nu är jag trött. Själsligt och kroppsligt, fast kanske mest själsligt. "bråkade" eller vad man nu ska kalla det, med D igår. Tror jag har förstört vissa delar av vänskapen och det gör ontontont. Så, jag sover mest hela tiden och önskar att oroskänslorna i magen ska försvinna.

De jag trivs bäst med är kossorna för tillfället för där behöver jag inte prata, inte lyssna, inte engagera mig, oroa mig eller vara stark eftersom andra annars oroar sig. De låter mig bara vara som jag är. Det är alltså på den sociala nivån jag befinner mig.
Förhoppningsvis blir det bättre till midsommar.

Jeans och bikini

2009-06-03T14:50:00.000-07:00

Nu är det minsan något fel!
flickor.. Jag kommer i mina "smaljeans" (ja, jag har snott uttrycket från sex & the city). Kanske inte mina riktigt smaljeans. Men de där man har som första steget att ta sig i. Men de måste ha blivit större, för jag är ganska säker på att jag inte har blivit mindre. Men på går de och de är inte ens obekväma... OCH. Jag kan använda min bikini som jag köpte för kanske 5 år sen. Brösten stannar i den! Jag har haft på mig den nu hela kvällen för att verkligen se att det inte handlar om att jag "tror" att jag kan ha den.. Och se på fan, trots promenad och allvarligt hoppande är de kvar i kupan! Fascinerande!
Det är helt sjukt. Jag tror hela min lägenhet och allt i den har blivit en storlek större. Det måste det ha blitt men tanke på mina mat-och motionsvanor.

Men! Jag är bara tacksam och nöjd.

Annars är sista skoldagen i morgon och jag är snart påväg hem för att tillbringa sommaren hos mor & far. jag vet inte om jag egentligen är redo för det för jag vill bara festa festa festa. Det kan bli ett problem ute i skogen. Men men... De flesta av vännerna försvinner från stan så, dessutom är mitt jobb framför allt inte i stan. Förhoppningsvis kan jag hugga tag i D några gånger och festa i skogen. FÖRST kommer dock en stor jäkla midsommarfest som jag måste planera. *knorr*
Alltså, det här med värdinneskapet. Jag funderar allvarligt på att ge upp det nu, är trött på att tossa omkring som en annan mupp på festerna. Är hellre bara full och glad :)

Fick juh en epilator i födelsedagspresent. Smärta! Men ack så underbart att slippa raka bena hela tiden!

All The Single Ladies

2009-06-02T14:58:00.000-07:00

En dipp hit.
Ner och vända, orka vara där? Nej.

Och himmel vad jag älskar att vara singel. Det är faktiskt otroligt skönt. Jaja, jag vet. Jag har säkert bara "inte träffat den rätta" och jadajada, det kommer att ändras när jag gör det. Tjat. Och vem orkar bry sig?

Dessutom, när livet är trevligt på det sättet att man boostar upp självförtroende rejält genom att bli odrägligt full, ta på sig en pirathatt och går omkring på campusfesten och bara.. bara träffar massa trevliga pojkar. *host* Okej. För min egen skulle måste jag ändå skriva att 6 st ragg (nej, inte sexuellt. bara ragg och lite harmlöst hånmgel) på en kväll till och med är rekord för mig. Jag vill inte skryta om det, det är bara det... Jag har ALLTID trott att jag är så jäkla oattraktiv att om jag fick kyssa en endast liten pojke på en hel kväll så var det verkligen stort. Jag fick mig en tankeställare under campusfesten och inte det att jag är oemotståndlig. För jag vet att jag inte är vackrast eller mest attraktiv, men jag kanske ska sluta nedvärdera mig så mycket som jag gör. Fast, jag tror fortfarande att det var "just a lucky night" Eller att alla killarna var lika fulla som mig och hittade inge bättre. Men ändå *myser*.

Skåneresan var verkligen fantastiskt bra! Väldigt synd att man inte lärt å känna klassen innan! Massa helmysiga människor som jag verkligen hade velat lära känna bättre... Men men. Dessutom är de så söta mina vänner som firade min födelsedag. Samt att telefonen gick varm hela dagen. Jag var mycket nöjd med min födelsedag!

Och så födelsedagskalaset på lördagen. Med massa underbara vänner... tänk att jag känner så bra människor *ler* Sen att kvällen kanske inte slutade precis som jag hade planerat, det är... erhm... en annan historia.

Och nu.. Nu är det forthoppningsvis snart sommarlov. Och innan dess. FEST :)

So girls and boys. Ni får gärna vara lyckliga i era förhållanden om ni vill! Jag är otroligt glada för alla som hittat rätt. Men jag... jag trivs just nu bäst som det är :)

Kär i allt utom i dig

2009-05-22T08:48:00.000-07:00

Nej. Jag trodde faktiskt inte att jag någonsin skulle kunna referera till en av Sveriges mest kända dansbandslåtar. Men se på fan.

Leende guldbruna ögon

har jag förälskat mig i

just dina guldbruna ögon

så blå kan de aldrig mer bli

små tankar hemma

2009-05-21T13:24:00.000-07:00

Så sitter jag här igen.
På en kökstol, i ett kök, i ett hus, på en gård, mitt ute i skogen.
Och det är konstigt! Mina tankar är aldrig lika besvärliga här som de är på andra ställen.
Däremot blir jag knasigt trött.
Och glad....

Och jag bara vet, att även om rastlösheten sliter, så är det här jag är hemma.

Dimman

2009-05-19T14:01:00.000-07:00

Om jag fick, skulle jag avnjuta dina läppar mot mina.
Jag skulle låta mina fingrar vandra över din kropp.
Men du är en dröm, som dimma omrking mina tankar.
Så fort jag rör mig mot dig, försvinner du.
Så fort jag vänder mig bort, tätnar du och tvingar mig att se dig.
Och jag vill så gärna se dig. Men jag orkar inte spela längre.
Jag behöver din värme och din hud och dina tankar och din lukt.
Jag behöver dig...
Mina muskler darrar av den ansträning det tar att låta bli dig.
Jag blir psykiskt nedbruten av denna dans mellan hopp och sårad stolthet.

Vi kan inte spela det här spelet längre. Men samtidigt vet jag inte hur jag ska sluta.
Du är min drog.
Varje gång med dig ger mig ett rus, men när verkligheten tränger sig på faller jag i ett mörker.

Är det, på riktigt, så här det känns att vara kär? För i sånna fall har alla poeter bara totalt jävla missförstått allt.

om att backa

2009-05-19T06:46:00.000-07:00

När jag lärde mig att köra bil, tyckte jag att backa var svårt.
Det ligger fortfarande kvar. Jag tycker inte om att backa.
Speciellt inte när jag måste backa mentalt, själsligt och emitionellt. Men ibland står man där och har inget val. Jag är just där nu.
Jag måste backa.
För min egen jäkla skull så ska jag lägga i min back. Det kommer att hacka och skramla och låta. Ungefär lika enkelt som det är att lägga i backen i en bil från 5:an till backen.
Men. det måste gå.
Det kommer göra lite ont... Det får göra det..För om jag inte lägger i backen kommer jag att köra in i en bergsvägg och då säger det *kabooom*

Skit

En bra vecka

2009-05-17T01:39:00.000-07:00

Veckan som gått har varit en av de bättre. Jag är fortfarande oerhört stressad övert tentan och alla andra saker som ska göras. Men på nått sätt får de ordna sig lite av sig själv för jag har ingen lust att bli en nippertant. Även om jag ibland glömmer bort min ovilja gentemot det.

Veckan som gått har inneburit:

Två kvällar med dans med D.
Fyllesms från bror
En spelgalen tjäder som påträffades ute i skogen vid Segerstad. Det var både roande och fascinerande.
Det har inneburit att få lyssa på vackra Sofias egna låtar! Hennes låtar med hennes röst är en fantastiska match! Och jag tror nog att detta bara är början på något stort.
Det har inneburit vårruset, grillat occh känslan av att vara totalt utstirrad. OCH en puss mitt på munnen på McDonalds av Jen! No alcohol.. jag är i smärre chock fortfarande :)
Det har inneburit att Norge vann Eurovision! Jag är mycket nöjd! Min favorit gick och vann minsan :)
Den har inneburit ett äventyr i skogen där jag hittade en helt otroligt vacker plats. Dit ska jag gå vilse igen.

Nu däremot, denna söndag, sitter jag i skolan i ett rum utan fönster och tycker lite småsynd om mig själv då det är sol ute. MEN. Efter onsdagen är jag lite mer fri...Så det blir nog bra :)

*~En vanlig bonnahäxas funderinga~*