Ångest, i C format

Åh... Denna bitterhet som uppenbarligen alltid medföljer ett uppsatsarbete.
Trodde nästan (hur kunde jag vara så naiv) att den skulle missa mig denna gång men icket.
Paniken och frustrationen över att inte riktigt veta hur arbetet skall genomföras är fruktansvärt.
För om det bara beror på mig att jag av ren lathet inte gör något, det är en sak.
Men, när det beror på att jag inte ens vet (och handledaren är en vilsen tomte som inte kan förklara) hur jag ska börja, det är DÅ...

Det är då jag känner ett allvarligt behov av att slänga böckerna i en stor hög och bränna dem, kasta ut datorn genom fönstret (vilket blir svårt då det inte finns några fönster längst ner i biblioteket) och allmänt ge upp samt tycka synd om mig.

Men...
MEN...
Det var ju det här med att ge upp.
Det är så fantastiskt lockande men samtidigt är det ett nederlag jag helt enkelt inte tänker genomlida (eller unna mig. Det beror på hur man ser det).
Den här C uppsatsen SKA bli gjord. Med blod(genom papercut kanske), svett (det är tungt att bära böckerna) och massa tårar antagligen.

Så, I say Bye bye

(se upp för isbjörnarna)