Jag säger då det.... Små pojkar som tror att de är män. Eller fullvuxna karlar som tror att de är 16 igen. Hur man än vänder och vrider på det så är de fortfarande fascinerande.
Och sanningen är väl den att nu vill jag faktiskt ha en karl! Nån som lämnar sina smutsiga strumpor på toalettgolvet, nån som luktar som gammal mögelost i munnen på morgonen när han ska ha sin morgonkyss, nån som tar den sista mjölken.
Att det ska vara så svårt. Men ett förhållande vore inte helt fel... tror jag. Det kan ju vara så att jag skriker och springer om det börjar bli allvarligt med nått också.
Jag har liksom inte haft så stor tur med karlarna i mitt liv. Inte på det sättet i alla fall...
Och varje gång det kommer in en kille i mitt liv så är det som om hela verkligheten får kortslutning och slutar fungera.
I alla fall så.. så är det problematiskt. Till och med just nu i denna stiljte.
För att sova bredvid något som luktar gott och är trevligt och som får hormonerna att spela flipperspel är... problematiskt. Att bara sova och att inte få göra nått, för problem nr 1 är: om jag gör nått och han inte svarar, då blir vår relation någon krystad. Problem nr 2: om det faktiskt hände nått, hur skulle vi klara av verkligheten efter händelsen?
Gah! Hur blev allting så krångligt?
No comments:
Post a Comment