Det kommer aldrig vara jag

efter en stunds tystnad tänkte jag att det kanske är dags att låta omvärlden veta att jag åtminstone lever.
Men just nu måste jag erkänna att jag känner mig mer som ett påklätt lik än en vital och sprudlande människa.

Nu, ta detta rätt. Jag har INGENTING mot människor som jobbar i affär, några av de mest gulliga människorna jag känner jobbar just i matbutiker. Jag är faktiskt smått imponerad av hur de står ut. För det är la lite det som detta inlägg kommer handla om.
Jag kräver någonting annat.
Jag ska inte skriva att jag kräver mer, för det är att säga att de som är nöjda med sina butiksbiträdenjobb kräver mindre.
Det är inte sant.
Men jag kräver någonting annat.
Nått som kanske mer psykiskt utmanar mig, som låter mig tänja på mina gränser, lösa problem och utvecka mig som människa.

Jag känner inte att mitt nuvarande sommarjobb direkt uppfyller alla krav.
Missförstå mig rätt, jag tycker verkligen om mitt sommarjobb på det sättet att det är underbara arbetskamrater, ok arbetsuppgifter och så. Men det räcker inte, det räcker inte med att det är ok. Och nu efter en hel sommar där så börjar jag känna mig som en stor geleklump med intelligensnivå = sirap. Jag känner mig helt enkelt inte tillräckigt stimulerad.
Och då tänker jag på dom som jobbar i affär hela sitt liv!
Som sagt, jag är smått imponerad av att de orkar.
Jag hade aldrig gjort det. Inte ett helt liv.

Så, nu har jag gnällt lite. Trots detta ganska neggoinlägg så är jag inte speciellt missnöjd.