Gud lyssnar på mig

Trots denna ytterst religösa rubrik så handlar dagens inlägg inte så mycket om Gud.
Om det nu inte faktiskt var Den (han/Hon/denna dära) som skapade mig. U never know.

Det som rubriken syftar på, som jag tänker återkomma till någon gång är det besök som jag fick idag av UNDERBARASTE vännerna som jag inte träffat på 4 år!
Lady Finland och Mister Ungern.
Ja, mycket fantastifulla namn, skit i det.

När jag gick sista året på gymnasiet så hade vi utbytesstudenter. En tjej från finland och en kille från ungern. Dom blev två av mina bästa vänner. Men sen studenten har vi inte träffats, förän de idag stod inne på mitt jobb. Hipp å hej med farbror frej.
Och det är där, som rubriken kommer in. För, för bara någon dag sedan så sa jag till en arbetskamrat att jag ville att något positivt skulle hända. En liten storm i mitt liv.
Gud lyssnar.
Det har Denna Dära alltid gjort på mig.
(jag tar i och med detta faktiskt inte ställning i min tro eller religösa spekulationer)


Det som det mer skulle handla om idag är en av mina dåliga sidor.
Oh shit tänker ni nu. Inte dom igen, MEN.
Detta är nog en sida som ungefär 0,0 personer egentligen vet om, om mig.
Jag förstår er förfäran över att jag har ännu EN TILL. Men så är fallet och det är en sida som jag inte kan göra någonting åt.
Jag Tycker en sak
En sak jag faktiskt har kommit underfull med bara för typ en månad sen.
Och den är jätteytlig och skitlöjlig egentligen.
Men.
Håll i er:

Jag kan (tror jag i alla fall) inte falla för killar med högt hårfäste.

I KNOW.
Det är verkligen skitlöjligt.
Men, det bara tar emot när jag dejtar killar som redan vid 25 års ålder börjat tappa håret.
Tragiskt, men jag finner dom inte attraktiva.


Så, där är den ytliga sanningen om mig.. =)