Snart är det Agusti igen

Det är en ljumen sommarkväll
Vi sitter i gräset och vi är många. Skrål hörs, klänningstyget virvlar runt och en svag doft kanderade mandlar och eld ligger över den lilla dalen.
Det är sommar. Det är Augusti och vi sitter där, jag helt utan vetskap om att mitt liv kommer alldeles strax ska totalt ändra på sig.
Vi väntar, som barn på julafton... Glittrande ögon, kanske lite av de rusdrycker som redan flödat men det spelade ingen roll, för när han kliver fram framför den glada, uppspelta massan av mestadels av ungdomar så uppgår skrålet, tjuten och stämningen till någonting som inte kan beskrivas. Det är unikt, unikt för varje kväll i en veckas tid.

Loke

En trubadur. Någon slags "talkshow" fast här i verkliga livet.
Han pratar om något, jag minns inte vad. Kanske om att han tyckte om att någon i vredesmod hällt en spann vatten över honom. För det innebar att någon var arg, men slog inte.

Han tar upp gitarren. I en sekund är allt tyst, sen börjar de första akorden.


Lyssna på den!
Finns det en endaste låt ni ska lyssna på, så är det den här! (efter hälften så kommer visst en annan låt också)

Jag. Jag är inte rädd.

Efter att han avslutat första refrengen kan alla den. Och någon börjar sjunga med. Och snart fylls hela dalen av våra röster. De stiger mot skyn och innehåller all den hjälplöshet, ilska, upprörda känslor vi alla känner inför vårt såkallade "demokratiska jämnlika samhälle".


Han har skrivit det allt vi som sitter där känner.
Vi sjunger tills vi är hesa, fyllesjunger, sjunger vackert, dåligt, konstigt, i otakt. Men det spelar ingen roll. Vi sjunger.



Det är lite kasst och man hör inte så mycket på den här, men det ger en liten bild av hur det var...


Och nu. I Februari hör jag den igen...
....
Känslorna är inte förändrade.
Den ger mig mod och hopp.