Idag, när gråheten var så tung att den nästan krossade alla små människor mot marken så gick jag därute och funderade över meningen med livet.
Och jag har svårt att finna ro. Jag känner mig rastlös och uttråkad och mer eller mindre fast i ett liv och ett mönster jag har svårt att bryta.
Inte så att jag egentligen är missnöjd med det som är mig givet, det är bara det att jag behöver något mer. Ett äventyr, eller i alla fall en förändring.
...
Jag klippte min farbror idag.
Och medans jag stod där så tänkte jag tillbaka på förra gången jag stod där med saxen och hårtrimmen i högsta hugg. Det var någon gång i början av sommaren... och det var samma dag som min farmor begravdes.
Det känns långt bort.
Och när människor frågar mig vad som händer i mitt liv, har jag svårt att svara. Oftast blir svaret att "allting är som vanligt"...
och just nu, är vanligt inte nog
No comments:
Post a Comment