Någon som säger till mig

Igår var bra. 7 glöggflaskor gick åt, många lusskatter och nästan alla pepparkakor. Det var bra, helt enkelt. Sista gästen gick kvart i ett, jag tog mig upp kvart över åtta i morse och hann precis till föreläsningen. Den sista föreläsningen, innan tentan.
Det känns konstigt, jag ska snart vara vuxen. Ha ett vuxet jobb och inte ständigt vara på väg någon stans. Jag har alltid varit på väg, alltid någonstans. Jag vet inte hur det känns, förutom då kanske när jag var riktigt liten och hade hela skolan framför mig... Alltså, jag vet inte hur det känns att vara lung och trygg på ett ställle.
Ett hus/lägenhet
En människa man "ska" dela sin framtid med
Ett jobb.

It scares me. För tänk om jag inte KAN vara på ett och samma ställe hela tiden. Tänk om jag vill vara på språng hela tiden? hur ska jag då klara en framtid??

Usch..
Jag är rädd. Rädd för att inte allt ska ordna sig...
Jag är ganska säker på att livet egentligen ska vara ett äventyr, värt att njutas av hela tiden. Men jag är också ganska säker på att den dagen man förlorar tron på att vad än som händer, så kommer det att ordna sig, så blir äventyret en mardröm och rädslan tar över.
För ibland behöver man en hand att hålla i. Och framför allt någon som säger de där orden man tappat på vägen "allt kommer att ordna sig". Jag behöver någon som säger till mig, som jag kan tro på. Att jag inte behöver oroa mig för en endaste sak i världen, för allt kommer att ornda sig.



Men tänk om det inte gör det?...