insikter

Jag har en stark tro på att saker som händer, händer till stor del av en mening. Om det så bara är jag som ger händelsen en mening så blir händelsen genom detta meningsfull.

Jag går en kurs nu, specialpedagogik. En kurs vars existens jag inte nämnvärt såg fram emot utan snarare tvärt om. Men, om allting händer av en mening så kan jag självklart hitta en mening i kursen. För min egen del handlar meningen dels självklart om min utbildning och framtida jobb men på ett mer personligt plan kommer kursen att handla om att hitta mig själv. Eller rättare sagt, att acceptera vem jag är.

Låt mig ta ett exempel: Vi satt på en föreläsning igår om genusperspektiv med Tomas Saar, en oerhört duktig föreläsare. Han pratade om vilka stereotyper vi delar in kvinnor och män i och desto längre föreläsningen pågick desto mer insåg jag att de "typiska" egenskaperna som tillskrivs en man är några av mina egna starkaste drag. För er nu som känner mig så vet ni om att jag ibland har problem med just detta, att jag inte känner mig nämnvärt kvinnlig i denna värld och igår fick jag det svart på vitt att nej, jag innehar inte de typiska kvinnliga egenskaperna utan är mer en pojkflicka. Nu kanske man kan tro att detta i sin tur kom att späda på min osäkerhet men döm min förvåning när jag istället kände ett lugn. För föreläsningen igår påvisade också att det idag finns en medvetenhet om våra påskriva könsroller och på så vis finns det också en chans att de en dag kommer att luckras upp så att vi i stället för att döma människor utefter kön kommer att se dem som personer med egna unika egenskaper. Och sen, framför allt för min egen del, så kände jag mig stark och faktiskt kapabel att gå hur långt som helst. Så jag kanske satsar på en karriär inom något stort företag och siktar på posten som Vd, uppenbarligen har jag alla de egenskaper som behövs :) Det hjälpte också min osäkerhet inför min kvinnlighet ur relationssyftet eftersom jag också förstod igår att det finns, även om de är få, karlar där ute som kommer att se mig som en kvinna med alla mina drag och fortfarande tycka att de är kvinnliga. Att det bara är osäkra små pojkar som måste hävda sig inför mig och att det helt enkelt är så att dessa småspolingar inte är intressanta i det långa loppet. Dessutom fick min syn på vad manlighet är, en ordentlig törn vilket alltid är smått irriterande eftersom man då förstår att man haft/har fördommar men samtidigt skönt eftersom jag faktiskt vågar erkänna och ompröva dem.


Egentligen skulle jag också vilja skriva om min nyfödda rädlsa inför svininfluensan också men jag sparar detta orosmoment tills nästa gång.

Avslutningsvis skulle jag vilja citera vår studiegrupp:
Varför ska alla vara så jävla lika?