önskan

Jag vill vara som en vampyr. Jag vill bita mig fast i din halspulsåder och sakta suga i mig din energi samtidigt som jag ser din försvinna.
Jag tror inte ens jag skulle sluta då ditt ögolock skulle fladdra till på din sista sekund.

Catch me if I fall

Det fanns en tid då jag försökte fylla ett hål i mitt inre.
Det fanns en tid då alkoholen flödade i ett försök att dämpa den ångest som finns.
Det fanns en tid då ensamheten var mer skrämmande än döden eftersom den alltid innebar ett möte med mig själv.

Jag påstår inte att den tiden är över.
Rastlösheten som river min själ finns fortfarande där.
Rädslan att vara själv är större än någonsin.
Ångesten över att inte tillhöra "de där".. och gudarna vet vilka "de där" är för jag vet inte.. jag bara vet att om mina fester inte har 20-30 personer så tror jag inte att jag tillhör "de där".
Jag strävar efter ytliga mål, populäritet. Kvantitet och kvalité på en och samma gång.

Jag strävar efter beundran.
Jag önskar mig inte rikedom via pengar. Jag önskar mig beundran och att vara behövd...
Det fanns en tid, då allting var ytligt för det djupa innebar att man skulle vara nöjd. Det djupa och äkta innebar också en rensakning av mig själv. Och det mest skrämmande jag tvingas att göra är att varje dag möta mitt eget mörker. För vad händer när jag inte orkar tämja det längre? Jag vet hur det känns att falla. Jag vet hur riktigt mörker kväver en och någonstans, när man tar sig ur det där oändliga ångestfyllda tomrummet så vill man aldrig någonsin tillbaka. Därför flyr man till det som känns bra.

Sist jag föll var väl ungefär för ett år sedan, ner i mig själv och ner i mitt eget helvette. Sist jag föll, stannade jag upp precis innan och tittade ner- och föll. Sist jag föll... sist jag föll rasade min värld samman och jag trodde aldrig att jag skulle må bra igen. Så när jag väl tog mig upp,,, så klamrade / klamrar jag mig desperat fast vid det som gör att jag mår bra, även om det är ytliga ting.

Men så som tider går kommer också insikten. Visst är sanningen ful och skrämmande, men den skall frigöra dig.
Och sanningen är att jag fortfarande önskar mig allt det där även om jag inser att allt det där inte är vackert. även om jag inser att allt det där är något som inte spelar roll.

Men... sanningen är att jag idag också söker efter något djupare, en större mening. Det kommer innebära att jag släpper taget om det som gör att jag mår bra (tror jag), det innebär att jag likväl som hittar något bra också kommer att falla...
Och sanningen är att jag vet inte om jag vågar för det skrämmer skiten ur mig.

Men.
jag är idag inte den jag var för ett år sedan.




Catch me if I fall.. please.

Glöggkväll 2009

Så var glöggkvällen för 2009 över.
6 flaskor glögg, 20 personer, pepparkakor och hembakt saffransbröd samt gott julgodis från Jenny.
Ja, en lyckad kväll.
Sista gästerna (Jen, Dappe och Phia) gick precis nu, vid ett.

Snart.. snart är det jul

I think I need chocolate

Jag vet vad detta handlar om.
Det handlar om hormoner, något som jag personligen hyser en stark misstänsamhet mot. Detta med all rätt då dom här ytterst små mängderna av ihopsatta molekyler får en hel kropp att bli knasig.

Så jag vet nog, tro inte att jag inte vet. Hormoner.

Hormoner får just nu mina tankar att bli väldigt nedstämda. Och jag ältar. Borde jag inte vara glad? Lycklig? Tacksam? Jag är det ibland, eller kanske rättare sagt oftast. Men en gång per månad tolkar jag allt helt fel och blir tokledsen.

Så.. jag måste lära mig vissa saker. Som att nr 1: lära sig själv att hålla käften när man vet att det inte är jag utan hormonmonstret som talar. det är ABSOLUT nr 1
Inte för att jag har förstört något men jag känner hur jag liksom... säger lite fel saker. Gnäller lite för mycket, vinklar lite för enkelspårigt... ect ect

Jag tror jag behöver choklad

Jag kan inte rå för mina tolkningar.
Och jag är lite självisk, jag vet.

Jag jobbar på det. Men hur lätt är det att försöka frånsäga sig något som känns bra?

om att uppleva

Det är svårt.. För det är svårt att hitta tillbaka till en vardag då jag faktiskt har upplevt saker. Livsomvälvande saker som får mig att förstå mig själv lite mindre, eller lite mer... jag vet faktiskt inte. Men jag har upplevt saker, hela min själ har blivit berörd och därför är det svårt att hitta tillbaka till ett vardagslunk.
Samtidigt är det svårt, för det får alldeles för lätt att just hitta tillbaka till vardagen. Helt plötsligt, då jag står och skär paprika till middagen kan jag vakna upp och tänkta att jag faktiskt har upplevt saker. Och att det därför inte alls borde vara så här lätt att fastna i små gråa vardagsproblem. Men det är det.

Ibland undrar jag om jag inte har drömt. Allt är ju som vanligt här hemma, har jag ens varit borta? Ibland betvivlar jag det, starkt. För nu sitter jag här, i ett bibliotek och knapprar på min dator och ser hur orden jag skriver handlar om det jag har upplevt, men ter sig tomma och livlösa i jämförelse med känslorna.

Och om bara några veckor är jag klar här. No more universitet egentligen, det är meningen att jag är vuxen. Ha. ha.. ha...
Och hela våren ter sig som ett enda stort blurr, jag har inte en aning om vad som händer.


Men för nu vet jag vad som händer. Ettor och nollor blir till symboler på min datorn, och symbolerna bildar tillsammans ord som bildar meningar och som tillslut ska bilda ett sammanhang. Det är ungefär det jag klarar just nu, sen får jag ta allt annat som det kommer.
Hakkuna matata