Catch me if I fall

Det fanns en tid då jag försökte fylla ett hål i mitt inre.
Det fanns en tid då alkoholen flödade i ett försök att dämpa den ångest som finns.
Det fanns en tid då ensamheten var mer skrämmande än döden eftersom den alltid innebar ett möte med mig själv.

Jag påstår inte att den tiden är över.
Rastlösheten som river min själ finns fortfarande där.
Rädslan att vara själv är större än någonsin.
Ångesten över att inte tillhöra "de där".. och gudarna vet vilka "de där" är för jag vet inte.. jag bara vet att om mina fester inte har 20-30 personer så tror jag inte att jag tillhör "de där".
Jag strävar efter ytliga mål, populäritet. Kvantitet och kvalité på en och samma gång.

Jag strävar efter beundran.
Jag önskar mig inte rikedom via pengar. Jag önskar mig beundran och att vara behövd...
Det fanns en tid, då allting var ytligt för det djupa innebar att man skulle vara nöjd. Det djupa och äkta innebar också en rensakning av mig själv. Och det mest skrämmande jag tvingas att göra är att varje dag möta mitt eget mörker. För vad händer när jag inte orkar tämja det längre? Jag vet hur det känns att falla. Jag vet hur riktigt mörker kväver en och någonstans, när man tar sig ur det där oändliga ångestfyllda tomrummet så vill man aldrig någonsin tillbaka. Därför flyr man till det som känns bra.

Sist jag föll var väl ungefär för ett år sedan, ner i mig själv och ner i mitt eget helvette. Sist jag föll, stannade jag upp precis innan och tittade ner- och föll. Sist jag föll... sist jag föll rasade min värld samman och jag trodde aldrig att jag skulle må bra igen. Så när jag väl tog mig upp,,, så klamrade / klamrar jag mig desperat fast vid det som gör att jag mår bra, även om det är ytliga ting.

Men så som tider går kommer också insikten. Visst är sanningen ful och skrämmande, men den skall frigöra dig.
Och sanningen är att jag fortfarande önskar mig allt det där även om jag inser att allt det där inte är vackert. även om jag inser att allt det där är något som inte spelar roll.

Men... sanningen är att jag idag också söker efter något djupare, en större mening. Det kommer innebära att jag släpper taget om det som gör att jag mår bra (tror jag), det innebär att jag likväl som hittar något bra också kommer att falla...
Och sanningen är att jag vet inte om jag vågar för det skrämmer skiten ur mig.

Men.
jag är idag inte den jag var för ett år sedan.




Catch me if I fall.. please.