Jag är på avvänjning! Från livet i den större staden. Och jag trodde väl ALDRIG att det skulle bli så här svårt! Att komma hem igen, det borde bara vara underbart och tryggt och härligt. Men just nu har jag en gammal vän precis utanför synfältet som en skuggfigur. Jag vet att den finns där även om jag inte ser den- rastlöstheten. Rolösheten. alltså... känslan av att någon snuvat mig på min frihet.
Att D är i tyskland gör inte saken bättre... även om jag vet att vi inte hade setts idag spelar det uppenbarligen ingen roll. Jag vet att han är långt borta, jag vet att han är med dem, jag VET att han självklart inte tänker på mig för varför skulle han göra det? JAG skulle INTE göra det om jag åkte till tyskland till mina vänner (tänka på honom alltså). Gaaah! Jag blir tokig!
Hur fokuserar man sig på en enda sak? Typ, tänk om jag kunde bli tokfokuserad på träningen?! Hur får man bort tankarna på kvällen? Hur får man bort känslan av att sitta på en öde ö?
Framför allt- hur blir man nöjd med att umgås bara med sig själv?
No comments:
Post a Comment