Senaste tiden har jag funderat väldigt mycket på vad jag vill med mitt liv. Vem är jag som yrkeskvinna? Lärarinna? VD? elevassitent? Kassörska? ect ect. I alla fall har jag insett detta: Jag vill inte stanna kvar i den lilla hålan jag kommer från, börja röka för att ha ett tidsfördriv, skaffa barn och inte kunna försörja dem, aldrig se något annat än hembygden och låta mitt liv gå upp i någon annan (aka the boyfriend). Jag tycker fortfarande att det är tragiskt, jag är ledsen.
Men när man har en dotter på 8 år som man inte kan försörja. När det enda man tror man är bra på är att skaffa barn... Då tycker jag i alla fall att det har gått fel någonstans.
Jag kanske trampar på någons tår nu men då ber jag om ursäkt.
Men jag vill inte vara den som ser tillbaka på sitt liv och inser att varje dag, utan undantag, har varit precis lika dan.
För dessa människor, vart tog nyfikenheten vägen? Vart tog äventyrslusten vägen, den jag till och med vet att en gång för länge sedan fanns där. Hur tycker man det är okej att inte vara det bästa man kan vara?? Det är nog det som stör mig mest, hur kan man låta hela ens själ och kropp genomgå ett förfall?
Jag hoppas att om jag någonsin kommer till den punkten själv, att jag kan hitta det här gamla blogginlägget och påminnas om vad jag ville. Om att jag hade mål och drömmar i livet, att jag nu svär att aldrig sluta vara nyfiken eller ge upp mig själv pågrund av tristness.
No comments:
Post a Comment