Det var vinter, för det var snö ute.
Och huset jag bodde i var min farmors, dock var köket det som är i min lägenhet.
Vi var massa folk som bodde där, fast huset var mitt och ja, det var la jag som bestämde.
Det bodde en kille där.
Han är lång, blåa ögon (tror jag) och mörkt rufsigt hår.
Han går på universitet och jag tror han har jobbat på securitas.
Han är ganska vältränad och med tanke på att jag var (är?) störtkär i honom så är det ganska konstigt. Inte brukar la vältränade killar vara nått för mig? Eller.
I alla fall så bodde han där.
Och vi var inte vänner, eller... vi var ingenting.
Han var min hyresgäst och thats it.
Men så skulle han laga mat.
Och det skulle visst jag också.
Och köket var väldigt litet.
Så jag tog uppenbarligen upp den enda arbetsbänksplatsen vi hade.
då ställda han sig bakom mig och la sina starka armar omkring mig och hjälpte mig med vad än det var jag gjorde.
Och jag kände vämer från hans kropp.
Dom starka armarna omkring mig.
Och jag var hemma.
Trygg.
Och föll som en fura.
Vi pussades (inge slafshångel)
Och det var lite så där pinsamt som det kan bli när två människor inser att dom tycker om varandra.
... Sen vaknade jag.
Och svor förbannelser över det faktum att jag just vaknade...
Och önskade att om den drömmen fick fortsätta som den var precis då, att jag aldrig mer skulle vakna.
För drömmen är så mycket bättre än verkligheten just nu.
Min verklighet suger.
Och jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja dra i för att ändra att min verklighet suger.
Jag vet inte vart jag ska börja.
Jag vet inte ens om jag har någon början eller om allting bara är ihopknöcklat.
Det suger att jag inte tror på kärkel för mig längre.
Och det gör ONT att då drömma om det och känna hur underbart det skulle vara.
Och jag önskar att jag inte behövde att säga åt mig själv att jag ska skärpa mig.
...
att det inte kommer någon stark norrländs skogshuggare och räddar mig...
Jag är 22 år...
är det inte lite tidigt att ge upp?
...
Jag vet bara inte vad jag ska göra åt det.
1 comment:
*kramar*
ge inte upp vännen,
du är faktisk för ung för det,
ge det bara lite tid.
*kramar lite till*
Post a Comment