gå över!

Mitt liv är inte en saga
Men jag önskar, om och om igen att det ibland bara kunde vara en lite bit saga.
Att mannen som jag bara vet djupt inne i mitt hjärta att är min soulmate, att jag kommer träffa honom igen.

Men om jag faktiskt träffade honom så skulle jag inte ha en aning om vad jag skulle säga...



åååå...

Jag känner mig tragisk.

Och jag trodde faktiskt att det skulle gå över.
Men det gör inte det.
Jag tänker på honom varje dag! varenda jävla dag.

*dunkar huvudet i tangentbordet*

Det ska inte vara så här.
Han är way out of my leauge.
Han är alldeles för långt bort.
Han fick bollen och valde att inte göra nått.
Inse faktum Jag, jag är så körd.
Och ändå så släpper detta inte.
Ändå så tror jag att han är mannen jag ska gifta mig med.

Jag är ganska säker på att jag inte är ett psykfall...
Ganska i alla fall...

Jag känner mig så tragisk.





Är det nån som vill ge sig ut på ett äventyr med mig och leta rätt på en kille, 29 år, i stockholm? *vansinnesskratt*