Jag drömmer om ett liv där jag kan sitta på altanen en sommarmorgon och dricka kaffe och känna mig tillfreds.
Jag drömmer om en dag då jag kan gå upp och väcka mina barn och min man.
Det låter självklart som en gammaldags syn, men hur jag än vänder och vrider på det så finns fortfarande drömmen om en egen familj där. I detta hus som är mitt hem. Om du stod här brevid mig skulle du se åkrar och träd, kossor, små röda hus med tillhörande ladugårdar. Ja, jag lever och bor här i en äkta svensk idyll.
Här. Hemma. Där syrenen för längre sedan blommat över och lämnat bruna klasar som en påminnelse att de mesta skönhet falnar och att det som består kanske inte är sprudlande men uppbyggande, levande och framför allt livgivande.
Ja visst, visst har jag en dröm om en framtid och visst känns det bittert när den om och om igen får skjutas fram. Men. Jag försöker att leva här och nu, inte i en eventuell framtid. Och just nu, i detta ögonblick håller månen på att vandrar för återgång, igår var den halv, inatt är den knappt det. Men den lyser, klart i denna mörka natt. Och just nu, här, i min ensamhet så tror jag kanske,,, kanske att jag håller på att hitta hem till mig själv igen. Till min egen ro, till en tro på mig själv. För att hitta hem handlar inte om att hitta någon annan. Jag kan inte tro det, jag kan inte tro att man måste ha någon för att känna sig lycklig. Däremot tror jag självklart att man kan uppleva en lycka av ett annat slag tillsammans med någon.
Jag vill bara leva och våga leva. En dag kanske jag älskar och vågar bli älskad....
Kärlek// K
No comments:
Post a Comment