borde jag inte vilja ut?

Borde jag inte känna mig tragiskt, sittandes här i ett hus, på en köksstol mitt ute i skogen, en lördagkväll?
Jomenvisst, ett eller två glas vin har det blivit. Och jomenvisst, god mat och trevligt att umgås med familjen.
Men nu då? Borde jag inte åtminstone känna lite längtan ut till stadens ljus istället för att sitta här i mitt kök och fundera över livet?
Och jo, kanske känner jag lite för att gå se alla männsikor och alla ljus.
Men jag samtidigt så vet jag redan innan att jag alltid blir så besviken. Besviken på alla ihåliga skal som bara vill ha ett ligg för kvällen.
Ibland vill jag också det.
Men just nu vill jag ha någon att prata med, någon jag vågar säga godnatt OCH godmorgon till. Inte någon jag ska smita ifrån mitt i natten eftersom när nykterheten gör sig påmind så kommer ångesten.
Nej. Just nu tror jag inte att jag vill vara någon annanstans än just här.
Nästa vecka kanske jag vill vara någon annan stans med någon annan.
Men just nu, just här, trivs jag ganska bra i mitt kök mitt ute i ingenstans.