Bli inte oroliga. Just need to get it out

Gamla minnen:

Vi står och ser ut över folkmassan. Någonstans längre bort spelar musiken, människorna är glada och vackra, olika och lika. De har tagit av sig för mycket kläder, för egentligen är det kyligt men jag förstår dem. Hettan har nått även mig, den kommer inifrån och då spelar varken vind eller graderna någon roll. Du skrattar och lägger din arm kring min midja. Här känner jag mig trygg, du ler mot mig och leder mig ner för sluttningen. Jag känner mig som en kvinna men i samma ögonblick som allting känns för evigt hugger det till i hjärtat som en påminnelse.
Alla andra som ser oss tror att vi är ett par, vi rör oss naturligt tillsammans och någon säger till och med att det verkar som vi har känt varandra hela livet.
Ingen vet att mannen brevid mig med sin arm omkring min midja, som jag sovit tätt ihop med flera nätter nu, bär en stor hemlighet. Jag bär den tillsammans med honom, ingen vet att kvinnor inte intresserar honom. Ingen vet, utom jag.
Du drar mig tätt intill och viskar något i mitt öra, jag ler. Och du leder mig ner till människorna, musiken, värmen och skratten.

En annan tid, en annan plats, en annan pojke:
Jag lägger på telefonen, i örat på dig. Det ringer, och ringer, och ringer... Jag tar min jacka och flyr ut ur lägenheten där telefonsingalens arga läte följer mig ända ut på gården. Sen börjar mobilen att ringa, om och om och om igen. Jag svara EN gång och du säger "när ska du börja bry dig om någon annan än dig själv?" jag lägger på igen. Lovar mig själv att inte bry mig, gör det ändå. Uppenbarligen. Jag tänker på alla ord du sagt till mig för att få mig att bli den nedbrutna människa du vill ha mig som. En lerklump som du skulle kunna forma som du ville. Jag tänker på alla nätter du gjort mig kall i själen.

Jag hatar dig för det. Inte för något annat, än alla de nätter du har gjort mitt hjärta till en kall sten, för jag vet inte hur jag ska få tillbaks det. Precis när jag tror att jag hittar rätt sätt, händer något som gör att jag åter igen vänder mig bort.
Jag hatar dig för alla ord, för dina händer på min kropp. För alla jävla tårar som inte spelade någon roll. Jag avskyr mig själv för att jag tillät dig att göra mig apatisk. För att jag lät dig kyla ner mitt hjärta och för att jag inte vet hur jag ska få tillbaks det. Och jag ser hur åren ÅREN går... inte bara månaderna utan åren det tar för mig att vinna tillbaks mig själv.
Och jag hatar dig för det.
Jag är påväg tillbaka. Och för varje gång jag skrattar blir jag en bättre människa. För varje gång jag vågar blir jag modigare. Och Du... DU ska aldrig någonsin spela roll igen.