En ring till en fisk

Igår satte vi oss i bilen när klockan slog nio. Du hade inte en aning om vad vi egentligen skulle göra men du litar på mig och det gör mig lite nervös.
Men. Vi åkte långt bort, snurrade in på konstiga små vägar där jag aldrig varit förut och hoppas att jag aldrig kommer igen och undet tiden pratade vi om allt och ingenting. Kanske mest om ingenting för det är enklast medan vi inte har alkohol i kroppen.

Vi kommer fram till en hamn. Och går ut på den längsta bryggan vi hittar och jag står och tittar på den ädlaste av alla metaller som lyser i min hand. Jag försöker känna något, sorg, vrede, saknad. Men ingenting. Denna ringmärkning betyder säkerligen någonting men inte nu och inte sen. Det hade varit skillnad om jag hade älskat honom, det gjorde jag aldrig... Tragiskt men sant.
Så jag ber dig att du ska kasta den åt mig, men du vägrar. Precis som det ska vara, så jag tittar en sista gång på min förlovningsring och sen kastar jag iväg den i det svarta vattnet. Jag tror jag håller andan innan den otroligt tillfredställande ploppet kommer.
Vi vänder och går in till land igen.
Precis som det ska vara. Ingen konstig cermoni, ingenting ovanligt.
För. han ska aldrig spela roll igen. Igår, satte jag punkt för ett period i mitt liv. Kanske på ett konstigt sätt men jag har funderat länge och det känns bäst så.

Vi åker hem igen, du ger mig en kram, och sen pratar vi en timme i bilen på parkeringen.
Och alla mina funderingar angående dig är som bortblåst, hur kunde jag ens fundera på att förstöra det jag har med dig?

Så, hädanefter jag väljer att inte lyssna på resten av världen, för vad vet dom om oss? Ingenting..
Du var min räddande ängel och när jag träffade dig så förändrades hela mitt liv. Som det gör, när man träffar bra vänner.