Efter nattliga samtal via nolllor och ettor är jag ännu mer förvirrad än jag någonsin varit.
Och det är vår.
Och jag behöver in på "avgiftningsklinik" för att bli av med mina tankar och hormoner... Men ingenting hjälper och allt är som ett enda hav av färger.
Och jag försöker att ta det så fruktansvärt sakta jag bara kan.
Och jag försöker att inte åka upp, högre upp högre. För fallet blir alltid så hårt och jag är rädd för att om mitt hjärta faller så högt uppifrån så krossas det i så många bitar att jag aldrig hittar dem igen. Men... jag verkar inte få bestämma riktigt hur jag ska bete mig och omgivningen manar på min färd uppåt i de rosa hippiemolnen... Och jag har juh alltid varit svag för ett positivt grupptryck...
No comments:
Post a Comment