ett andetag bort

Jag försöker att sluta tänka. För att falla ner i tankarna är som att falla ner i en ormgrop där varje rörelse innebär ett dödligt bett. Så jag ligger helt still och titta rakt framför mig där jag ser mina tankar försvinna bort eftersom varje sekund som går så försvinner fler och fler tankar.
Jag förstår dem som tar droger, jag förstår dem som låter alkoholen föra dem bort från tankarna för att leva i nuet. För vi människor idag är så otroligt rädda att tappa fotfästet, att inte veta vad vi gör eller håller på med… Vi tror att vi måste ha en plan, att saker och ting måste vara antingen eller. Gråzonen är vi sjukt medvetna om att innebär en osäkerhet och osäkerhet är kopplat till dödssynd.

Men. När själen är i balans med nuet, när kroppen är ett redskap istället för en begränsning. När alla hämningar släpper och ett lugn samtidigt som den mest fyrverkerisprakande glädjen fyller ens kropp och man kan tänka ”om jag dog nu, skulle jag dö lycklig”. Då förstår man att det finns väldigt lite i världen som spelar någon större roll. Och allt det jag trodde att jag var tvungen att göra var påtvingat av mig själv och alla val jag trodde jag var tvungen att ta var ett resultat av min egen osäkerhet.

Det finns ingen anledning att inte försöka njuta hela tiden… för livet är kort och vi är givna alla redskap vi har för att använda det som vi vill. Kriser kommer och kriser går och det djupaste hav kommer aldrig att vara lika mörkt som det mörker som finns i en själ. Tro mig. Jag vet.

Men… just nu är jag lycklig, toklycklig och jag är helt säker på att det beror på att min själ är i balans med det kosmiska flödet helt enkelt eftersom jag gett upp att jaga efter det.