en sekund och ett andetag

Första gången det hände var jag obotligt ledsen och något av en dramaqueen. saker och ting skulle liksom aldrig bli samma sak igen. livet var död och vi, vi skulle självdö. Andra, tredje, fjärde, femte gången.. samma sak. Men någonstans där började saker och ting att förändras, kanske blir man van panikartade situationer och lär sig hantera dem vi hade ju alltid överlevt förut. Eller hur? Men frågan är hur mycket man kan ge av sig själv utan att sakta tömma sig själv på allt vad man är? För det är inte för än man får den där lilla lilla biten som man också inser hur lite man faktiskt får.

Jag fick en smula av dig. En skärva. En pusselbit i ett miljonpussel. Och så förväntar du dig att jag ska vara lycklig över den, nästan tacksam...

Det värsta är väl att jag blir ju det. Och tänker ååååååh... men sen förstör du allt genom att liksom slå undan benen för mig. För hur mycket jag än ger och hur mycket jag än försöker så visar det sig helt plötsligt att det är fel. Tänk, här har jag trott i flera flera år att man faktiskt ska och vill bry sig om sina vänner. Att det var en bra sak. Tänk va fel jag haft... För i ett andetag talar du om för mig att du hellre umgås med X för där finns inga krav, att det är svårt med mig.

Jag dog där. En smula. Och för första gången finns ingen panik, ingen ångest. Det finns en sårad själ. Och varje gång du kommer på tal, för du är... du är ju du. Så tystnar jag för såren är för färska och det är som att strö salt i dem. Men de kan ju inte veta att allt som finns kvar bara är minnen av dig. Jag önskar ibland att jag inte var snäll. Att det du säger till mig, att jag fick slänga det i ansiktet på alla de som tror att de känner dig.

Det tar en evighet att bygga upp ett förtroende men en sekund att rasera det.

Varför var du tvungen att rasera det i lördags?