Det finns nog tusen ord för hur jag känner mig. Och jag är inte ensam, om att sakna någon som man vet finns där i regn, snöslask och solsken. Men orka bry sig om någon annan just nu i dessa sekunder? (Jag vet, gud.. jag vet, ödmjukhet och jadajada. Men för att vara snäll mot andra måste jag få vara snäll mot mig och ventilera!) För någonstans inom mig finns det en väldigt liten Jag, men i Lilla My format som står och stampar med foten och säger "är det inte MIN tur nu???" Och mina vänner, ni som läser, får förlåta mig. Men 99 % av er, är antingen i ett förhållande eller så har ni nästan precis kommit ur ett eller så är ni typ på väg in i ett eller så vill ni vara singlar och hitta er själva och trivs med det. Jag kanske borde tänka längre än näsan räcker och se era problem, det för detta inlägget är denna bloggen bara min och min och MIN... Så just nu, tänker jag sitta här och tycka synd om mig och säga att det minsan är typ 6 år eller nått sen jag hade ett "riktigt" förhållande. och DET förhållandet hade jag faktiskt idag hellre sluppit. Buhu buhu buhu.
Men men. Självklart vet jag att det finns en hel hög med människor därute som kanske aldrig har varit tillsammans med någon, som kanske är i ett förhållanden som kväver dem, eller som kanske älskat och mist. Men det hjälper tyvärr inte min längtan efter denna någon....
Jag vill ha en pojkvän (nej, inte en tjej. inte just nu i alla fall... Hittar man någon som hjärtat slår för, så spelar det väl ingen roll hur den ser ut mellan benen?) NU. Helst igår!
Och jag tror att jag börjar på att bli lite väl mottagligt för förslag, eftersom jag fick en kram av Mr X på midsommarkvällen. Han stod och höll om mig bakifrån, egentligen tror jag vi stod där som vänner. Men hela min kropp skrek efter något mer. Vilket jag antar att du, Gud, tycker var jätteroligt eftersom jag (och han) VET att vi aldrig någonsin skulle fungera ihop. Det är inte bara som vi tror, vi VET...Och en liten del av mig antar att det var tur att hans kompis kom och "förstörde" allting. För jag vet inte riktigt vad som hade hänt annars och i slutänden hade detta kunnat resulterat i en besvärlig situation.
Men.
Han finns där. I tankarna. Heeeela tiden! Och irritationen stiger, jag fick ju faktiskt kramar av andra människor under kvällen (inklusive en jättesöt pojke) varför kunde jag liksom inte fastna för någon av dem?? Men neeeej, ta den som det blir nästan mest komplicerat med, bra idé!!!.
Gud. Jag tror kanske inte att du läser min blogg, men om du gör det så kan jag bara säga att jo, jag tycker nog faktiskt att det är min tur nu. Hur krångligt det än blir med verkligheten. Så skulle jag snälla kunna få träffa en av mina Mr Right tack? Och få ha ett förhållande? Och känna mig nöjd? Och kär? Och trygg. Och älskad? Och modig nog att älska tillbaka?
Tack, jag lämnar ett fat med kakor i skafferiet som tack.
No comments:
Post a Comment