för fort

Det finns en första gång för allt.
Vissa första gångerna är mer viktigare än andra. Första gången man ler, första gången man går, första gången man tappar en tand. Första gången man går till skolan, första gången man kysser någon, första gången man har sex, första gången man anses som vuxen...

Detta kanske inte är en viktig första gång. Men det är min första jul i det här huset. Med min allra första egna julgran. Och jag kan inte rå för att det känns sorligt att behöva lämna detta underbara hus med stämningen, för att åka tillbaka till ett betongetto med skrik och mysfaktor på -17.

Suck. Och jag undrar varför jag aldrig njuter av tiden som går, förän det nästan är för sent.
Jag börjar känna mig gammal,,, jag tycker att tiden går fortfare och fortfare. När man har liten var julafton en hel evighet (ända tills julklapparna kom). När man var typ 15 var en hel skoldag en evighet, för att inte tala om tiden tills loven kom.
Nu vet jag inte vad som känns som en evighet längre. Ingenting, allt går så himla fort. Jag jagar något som går fortfare och fortfare ju mer jag jagar det.
Men. Hur stannar man upp och andas? Jag har sprungit så länge att jag inte vet hur man saktar in... Men, det är en ny dag. Kanske kan jag lära mig någon gång.


Så. nu går jag och släcker ner stakarna, för sista gången den här julen... I morgon får någon annan släcka dem, om de ens tänds. Men först tänker jag sitta här och njuta lite av det varma ljus som julgranen sprider omkring sig.

Stanna upp. Andas. Njut