Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig.
Ju högre upp man färdas, desto hårdare faller man.
Men.
En vän till mig sa bara några ord jag behövde höra: Faller du så tar vi emot dig...
Så. Väldigt rädd, väldigt väldigt rädd börjar jag ta pyttesteg rätt ut i luften från den fasta mark jag stått på förut.
Jag svävar uppåt och njuter, men vet att för varje sekund så blir nedslaget tyngre och mer smärtsamt.
Än så länge så kan jag lätt ta ett steg tilbaka och hamna på den fasta mark som jag förut stått på. Men det finns något längre fram, som lockar, som kallar på mig.
Jag hoppas bara att det är du.
Och inte mina falska förhoppningar...
Det är ljuvt. Men ack så bitterljuvt
No comments:
Post a Comment