man lär så länge man lever

Det handlar om kärlek till livet.

Jag tror att det egentligen handlar om synsätt på livet. Samma saker händer, det är bara det att antingen så ser du postivit på det eller negativt.

Jag har varit bitter så länge att jag glömde vem jag var. Och jag glömde hur det kändes att må bra.
Det finns en låttext som lyder något liknande: "när man har vandrat så länge i mörkret att det tror att du aldrig kommer att hitta ut. Det blir din enda vän". Ja.. nått sånt har det kännts så länge utan att jag kan erkänna det när jag befinner mig i självaste svackan. Det är konstigt att det först när jag börjar ta mig ur den som jag kan säga "hej. Jag har mått dåligt". Det vore bättre att säga "Hej. Jag mår dåligt" För då kan andra människor hjälpa. Men icket.

Nåväl. Jag hoppas att jag kanske en dar lär mig att göra så.
Nu kan jag i alla fall säga:
Hej. Jag har mått bedrövligt. Hösten och vintern har varit på många sätt den mest ensamaste jag genomlevt. Helt självvalt, av något anledning. Men nu. just NU mår jag bra.. väldigt bra.
För jag är alldeles till mig i trasorna, alldeles kär... i livet.