lyckligt slut

Skratt.
Det finns skratt i min lägenhet, i min kropp, i min själ.
Och det handlar inte om sex. Det handlar inte ens om kärlek för kärlekens skull.
Det handlar inte om vin. Eller choklad, hur konstigt det än låter.

Det handlar om vänner.
Om bra vänner.
Om att bli vän med sig själv.
Att man kan, om man vågar.

Om att våga att bli fri från tankar genom att säga dom högt.
Känslor man skäms för, och skammen som man skäms för.
Om hatet gentemot vetskapen om att hans händer har varit på min kropp och skammen att jag aldrig var stark nog att säga nej. Tills en dag då jag fick nog, nog av en liten pojkes psykiska misshandel. Det är inte konstigt att jag är fuckt up i hjärnan när det gäller killar. När jag har erfarenheter som gör mig rädd för mig själv. [tänk vad en främling kan förstöra.... tänk vad ett ex kan orsaka]

Jag är ingen ängel. Och jag sårar, och har sårat.
Jag har, i mitt liv, varit otroligt elak. Det förtjänar ingen. Och därför har ingen fått komma mig in på livet, inte på det sättet.

Men. Nu vet jag det. Jag vet om att jag har äcklats, hatat, sörjt och förtärt. Och gör fortfarande.

Men.... jag har en ny styrka, som ingen kan ta från mig. En tro och ett hopp om en bättre dag.
Och... ett lyckligt slut.