Sagan Om Den Rastlösa Själen Del I

Det fanns en gång en rastlös själ som sökte mening med livet.
Hon sökte överallt. Hos Gud, ute i snön, i böckerna, på jobbet, i glaset och i sängen.
Men den fanns ingenstans, meningen med livet.
Och den rastösa själen började tvivla. Hon började att undra varför hennes uppenbarelse överhuvudtaget fanns på denna jord om livet ändå skulle vara tomt och ihåligt.
Som ett eko, från en svunnen tid.

Sen började hon tvivla att det inte bara var meningen med livet som gick henne miste, utan att det också måste vara hennes fel att livet var som det var.
För varför kunde alla andra hitta sin mening med livet och inte hon om det inte var fel på henne? Men tanken var för skrämmande, som ett stup eller en bottenlös brunn. Och bara tanken på att behöva tänka tanken blev outhärdig. Tänk om hon inte var den hon trodde att hon var?? Och så fort hon hade tänkt DEN tanken var det som verkligheten löstes upp och en svart och ändlös avgrund öppnade upp sig under hennes fötter. Det var här hon tappade fotfästet.
Men det man inte ser, det existerar inte. Så hon slöt sina ögon hårt och tittade aldrig ner.

En rastlösa själ bokade upp all sin tid med andra själar.
För om hon blev ensam med sin ensamhet så fanns det alltid en risk att tankarna skulle krypa och få henne att se ner, för att se att hon stod i tomma luften.
Det gick bra. Ett tag.. Vännerna, familjen, tillfälliga förbindelser, sex och sprit dämpade ångesten.
Men. En kväll när hon inte hade något annat för sig, tittade hon ner.
Och föll.



...



...



Det fanns en gång en rastlös själ som svävar i ett mörker i ett försök att hitta sig själv.
Och det enda hon lärt sig än så länge, är att svaret inte fanns där hon sökte det.