Mitt sökande efter frihet

Det finns så många saker vi måste samtala om du och jag. Om livet, om jobb, om böcker som påverkat och om teater. Men det första jag må för dig berätta är fortfarande om något vi redan språkat om. Det är om den där händelsen där mina läppar mötte en annans och världen stod stilla för en sekund och för alltid.

För jag har aldrig trott att jag skulle kunna känna så starkt för någonting som en kyss.
Den har öppnat en helt ny värld för mig och jag kommer aldrig att tänka lika dant som förr.
Den har gjort mig otåligare än någonsin eftersom jag nu vet hur äkta lycka smakar och den har gjort mig kräsnare än någonsin för det må erkännas att jag förr i världen har tagit det som erbjudits utan, att reflektera över vad jag egentligen vill.
Det kan aldrig mer bli så. Och det är skrämmande och underbart på en och samma gång.

Ja. Det ska nog erkännas att alkoholens dimme gjorde mitt intryck lättare, för ibland ter sig tanken som en mur svår att övervinna. Att analysera sönder saker och inte enbart låta dem hända. Men det som framför allt tror jag gjorde de där få sekunderna av mitt liv så speciellt har jag en aning om grundar sig i friheten.
Jag förstår om det är svårt för dig att följa min stig min vän, men jag skall försöka förklara.

En stund innan allt detta hände, hade jag och en mycket god vän till mig haft ett gräl av inte denna värld. En hel veckas irritation välde ur mig och honom och i det ögonblicket ska jag inte dra mig för, att erkänna att jag hatade honom. Han hade sårat mig med ord och anmärkningar och jag hade kvävt honom. Och just den kvällen då brast allt och jag gick ifrån allting. Jag ville bara bort, från alla människor med deras stora munnar och deras stora öron och nedlåtande ögon. Jag ville bort från lägenheten som begravde mig under jord, jag ville bort framför allt från min vän som vräkte ur sig elakheter som jag inte orkade att gräla emot.
Men han följde efter mig, min vän. Och vi samtalde och jag grät. Jag var så trött, så trött på allting... och på att hur man än vänder och vrider på livet så duger man aldrig. Jag var arg och besviken, och när han; min gode vän; sa till mig att jag var tvungen att lägga ner så gjorde jag också det, även om jag inte gav upp som han ville.

Istället gav jag upp Allt.. Jag gav upp allt, allt ansvar, alla försök. Jag reste mig bildligt ur mina bojor och kände att vad som än hände så spelade det ingen roll för vi skulle ändå alla dö. Om det var idag eller i morgon eller om 60 år hade ingen betydelse någe längre. Jag gav upp och blev på ett för mig, konstigt sätt, fri.

Vi samtalade lite till jag och min vän. Och vi nådde någon slags fred.
Och vi gick tillbaka, och jag var fri. Jag brydde mig inte längre om vad de andra tyckte eller tänkte eller kände. I det ögonblicket fanns bara jag i min värld och varje sekund var den sista.

Det var då nedanstående inläggs innehåll inträffade. Det var då världen raserades och byggdes upp och en och samma gång. Och tyvärr så fjättrades jag i mina bojor direkt efter att våra läppar skiljdes åt. För nu, nu hade något inträffat som betydde något.



Därför, min vän. Söker jag åter igen efter friheten, efter känslan av att vara total och dödlig....
Förstår du? För jag förstod aldrig innan.