tomma kroppar

Jag gick ut i natten.

Jag gick ut för att låta alkoholen och människorna omge mig som ett varmt täcke- som det var förr i världen. Jag tittade på alla vilsna människor, de som söker liksom jag efter en chans att fly ensamheten om än bara för en natt. Och jag trodde på en natt där även jag kunde glömma varför jag ibland känner att världen är hård och kall.
...
Men något har hänt. Kanske har jag blivit lite äldre, kanske jag genomskådat detta dåliga skådespel eller så har jag hamnat fel. Fel sällskap, fel ställe, fel i verkligheten.
För det enda detta var, var själandedödande. En trötthet större än livet kom och la sig över mig som en grå, blöt filt. Ja, jag kännde mig Gammal och trött där jag stod och såg på alla ihåliga kroppar som tar över natten. De som gör att ångesten så ovidkomligt infinner sig nästa dag.

Men istället för att stå i ett hörn, som jag gjort så många gånger förr och undra varför inte jag också kan vara glad, full och ihålig, så jag gick ut i natten. Jag gick från ljusen som blinkar för att förvirra oss från det som är viktigt, från musiken som är så hög att den tystar ångesten från tusen människorsjälar, från alkoholdimman... Vill inge mer. Det som bara tar energi och ger ångest är inte värt att stannas kvar för.

Jag orkar inte med detta meningslösa.
Jag vill umgås med människor med själar, med dessa vackra människor med konstiga egenheterna. Himmel, jag vill bara ta en öl med människor jag tycker om.