Just nu krävs det inte så mycket för att jag ska känna mig liten och ensam.
Att D missade buggen idag, att han inte kom, att han alltid glömmer saker, alltid måste påminnas, alltid måste daltas med. Det räcker. Och nu har jag tröttnat, för jag är inte hans mamma, inte hans syster eller flickvän. Jag är hans vän och ska inte behöva vara hans personliga sekreterade.
Jag antar att jag bara vill att han ska vilja umgås lika mycket med mig som jag vill umgås med honom. Men den balansen finns inte och även om jag inte vänder om och går så känner jag hur jag mentalt börjar förbereda mig för förändringar.
Jag har gett upp bollen, jag har kastat bort den.. Jag har testat att gett den till andra så många gånger men de står där som förvirrade får.
No comments:
Post a Comment