Någon sa till mig för några veckor sedan "vad vill du?". Samtalet handlade om mitt liv i framtiden men även just nu. Två dagar senare hade jag varit ute och jobbat i en grannkomun som jag för övrigt inte alls hittar i. Men med bussen hem skulle jag självklart, det är bara det att bussarna ibland går från ena sidan av vägen och andra gånger från andra sidan. Även om de ska åt samma håll...

Efter att missat två bussar och utsikten för att faktiskt bli kvar, sent på kvällen, i en komun som jag inte känner någon i, började de små panikkänslorna komma. Så när bussen, som jag var tillsagd skulle komma på ena sidan av vägen där jag stod och väntade, kom på andra sidan sprang jag över gatan, viftandes i armarna och allmänt uppjagad.
En ung, yttterst charmig busschaför fick spendera några minuter att förklara för mig vilken sida jag skulle stå på. Det visade sig att jag stått på rätt sida hela tiden och att han bara skulle åka och vända bussen... Men med ett illa dolt leende sa han att det var helt okej om jag åkte med. Så när jag satt där helt själv på bussen- en ny och mysig buss och länstrafik- inte tråkiga stadsbussar, kom jag att tänka på den där frågan "vad vill du?". Och svaret är att jag vill åka mysiga bussar med charmiga chafförer som körde lugnt och tryggt.

Kanske är det så att jag egentligen vill vara "på väg" från eller till något. I don't know, men helt plötsligt innebär varje resa hem från grannkomunen en liten förhoppning om att det ska komma en ny buss med en ung och trevlig chafför..