Jag tror att vi skapar vår egen verklighet. Eller, kanske inte skapar. Men undermedvetet tror jag att vi jobbar åt det vi vill, även då vi inte tror att vi gör det.
Jag tänkte på det, idag när jag gick hem från stan i samma kläder som jag åkte ner till stan i, igår. Jag tänkte på kaffe, snus, på solsken och på hur vi och verkligheten liksom dansar med varandra.
I den där avancerade dansen mellan en själv och verkligheten är det egentligen ingen som givet styr dansens håll. Det är ett komplicerat rörelsemönster och otroligt lätt att hamna i otakt. Det enda är väl att när man väl hamnar i otakt så är det aldrig verkligheten som stannar upp eller hjälper en tillbaks till dansen utan man får själv klara av att komma in i rörelserna igen. Ibland innebär det en evighets väntan, ibland innebär det att man måste jobba arslet av sig. Men även om verkligheten aldrig väntar på en, så kan man alltid dansa med den och med små rörelser föra den dit man själv vill och dit den går med på.
En annan dans som kanske inte är avancerad men däremot otroligt rolig är dansen på dansgolvet på Harrys med Bönan. När vi dansar är det mer ett förspel än något annat, men det är ju bara så roligt. Han har ingen, jag har ingen och så länge det är så kan vi fåna oss hur mycket vi vill och det är skönt eftersom det är totalt kravfritt. Vi vet att när vi går hem kan vi gå hem med andra eller med varandra och se på film, eller ensamna.
Igår var en bra kväll, se på tusiken. Och i morse när jag gick hem i mina högs stövlar och såg hur människorna omkring mig tänkte hon sov inte hemma inatt, log jag och tänkte nej, det gjorde jag inte. Men ärligt, det där hände inte.. eller gjorde det faktiskt det? Jo, minsan och så log jag lite igen.
Jag har mycket att tacka mina vänner för.. för att de bara är de.
No comments:
Post a Comment