Positivt Surrealistiskt

Ikväll är det inflyttningsfest hos Sophia.
Och jag vill bli full och glad. Inte nykter och få värsta bakfyllan ändå. Inte nykter och lugn. Inte full och ledsen, nej. Jag vill bli full och glad.. och uppleva något positivt surrealistiskt. I morgon när jag vaknar skulle jag vilja le och tänka "det där kunde väl inte ha hänt.. eller? Jo minsan, det gjorde det" och le lite till.

Men.
Jag tror att jag kommer vakna i morgon och känna mig äldre och mer bitter över att livet aldrig blir lika sorgelöst som det varit. Och jag tror att i morgon kommer jag att känna olustkänslorna komma krypandes upp över ryggraden och penetrera mitt sinne och förgifta hela mitt känsloliv.
Och vad som än händer i kväll, om det är inte positivt surrealistiskt, så kan det liksom inte fylla det hål som finns någonstans i min själs region och besvikelsen är ett faktum.

Är det normlt att känna en rädsla över en fest? Fast det är klart, jag är nog mest rädd över de egna förväntningarna på festen och upplevelsen i fråga. Jag tror inte att det är en bra inställning, men den finns här... rädslan oavsett.
Vi får se. Vi kan ju alltid be för "en positiv surrealistisk händelse".