Sleten

Jag är så trött. Hela min kropp strejkar och utan ett dagligt intag av koffein som har slutat att räknas i koppar utan kan omvandlas till liter, överlever jag inte.
Labbvecka. Den tar energi, tid och ja.. liv. Jag är numer totalt utmattat både psykiskt och fysiskt och vill bara att jag ska få en pause, en andningspaus bara för mig. Men kalendern verkar fylla sig själv och även om den även fylls med trevligheter som fika och fester och träning, så känns allting bara övermäktigt just nu.

I natt drömde jag att jag blev apatisk. Jag bara föll ihop på gräsmattan och kunde inte röra mig eller tala. Först hade jag panik eftersom jag så gärna ville förklara för någon i drömmer att det inte var mitt fel, det som hade hänt (han hade hittat min förlovningsring, som jag inte ens har kvar). Att allt bara var ett missförstånd, men eftersom jag inte kunde prata såg jag honom gå. Det gjorde ont, men allt annat efter det var överskuggat av ett stort lugn bara. Jag kunde verkligen inte gör någonting, inte prata, inte gå, inte något. Människor omkring mig tog hand om mig, försökte väcka reaktioner och väcka mig. Men jag bara låg där och såg årstiderna vandra förbi.

När jag vaknade var den första tanken "kan jag faktiskt bli så?" och att svaret verkar vara "ja" känns ganska skrämmande. Nästa tanke var att jag måste lugna ner mitt liv, det är helt enkelt FÖR mycket just nu. Jag behöver ta tid till mig, en helg exempelvis att göra bara saker jag tycker om. Att inte känna pressen från skolan eller att behöva jobba. Men som det ser ut nu, verkar denna utopi befinna sig ljusår bort. Nästa helg kanske.. kanske nästa helg. Om jag lyckas.
Annars verkar fredag eftermiddag vara en sådan dag nu också, men då ska jag upp och jobba dagen efteråt så något försök att ta igen sömn, blir det inte i alla fall.

Var det inte meningen att jag skulle ta bättre hand om mig den här våren. Och vart försvann det?

Jag ber om ursäkt för detta bittra inlägg... men det är mitt liv just nu.
Over and out/ K