det finns ingen värme

När det är mörkt redan vid fyra och det blås is i luften... Då inga lampor eller ljus eller stjärnor kan få bort mörkret.
När skratten verkar så oändligt långt borta och jag inte orkar ta fram den sista energin till hopp. När allt bara... känns hopplöst. Då vet jag inte vad jag ska göra för att få det bra igen.

För hur bra vänner man har, hur många de är... så är man fortfarande ensam. Eller jag är det i alla fall. Och det finns ingen värme eller ord som man ändra på det. Och vart jag än vänder mig, vart jag än ser... Så påminns jag om mitt eget stadie. För överallt finns de lyckliga, de som någonstans orkade/vågade/lyckades släppa in någon annan i sitt liv. Och som själva blev insläppta.

Du är så ung säger de. Det tar inte bort längtan nu.
Och... That's it... Det är så här det är just nu.

Jag har nu gett upp

Jag är överbevisad. Det finn banne mig inge hopp om mänskligheten. För hur kan det göra det, när det finns människor som tycker att mobboffer får skylla sig själv? Att mobbing är okej?

I give up. jag kommer aldrig hitta en vettig kille

bara vara ledig

Igår dansade jag för mig själv i min lägenhet. Jag var inte full, inte hög, ingenting annat än bara riktigt riktigt glad. Eftersom jag igår skrev andra tentan vilket också innebar frighet.
Att vara ledig är något som jag känner att jag inte direkt blivit förunnat de senaste månadern. Jag tror i och för sig att jag har vissa svackor då jag känner mig riktigt riktigt skoltrött (läs alla tentaperioder) och att det då känns som så himmlans länge sen jag var ledig.
Men om jag tänker på det, så jobbade jag alla veckor utom två i sommras, sen började skolan, minst en dag/ helg går åt till att jobba eller skolan... Det är inte mycke tid att återladda batterierna.
Men nu, denna helg, är jag ledig!
Och jag ska banne mig bara vara

Vart är min mojo?

Min tur är försvunnen. Antingen så tycker turen att jag redan fått min dos av flyt i vardagen eller så har jag retat upp någon Gud. Vad det än är, så ser det till att det mesta just nu inte riktigt fungerar.

Min dator är sönder- Garantin gick ut i förrgår.
Ingen älg under älgjakten (kanske inte låter allvarligt, men med tanke på att jag alltid i alla fall sett älg förr om åren så känns det inte alls bra)
Helt fel tentafrågor
Cyklingen till och från skolan innebär bara massa krångel.
And so on...
Datorn är allvarligt! Datorn är inte alls bra... Och jag är lite rädd att jag kommer bli av med alla bilder, all musik. Allt....
Det andra är la kanske inte så allvarligt, men det är tillräckligt för att jag ska känna mig... känna mig trött! Bitter. Och bitterhet är farligt, det är ett gift som förtär sinnet.

Så. Om någon har ett tips på hur jag ska få tillbaka mitt flyt i vardagen, min mojo. Snälla, berätta för mig. för att leva så här gör mig apatisk.

Skolan, del ett av??

Någon dag framöver ska jag skriva ett inlägg om verkligheten i skolan idag.
Jag har hittat rätt. Lärare är faktiskt något av ett kall. Men sanning är den att utvecklingen går åt ett håll som knappast kan vara hållbart.
Vi har utvecklad tiominutersbarnen.
Vad det är förklarar jag någon annan gång, då jag är piggare.

Slutsatsen är i alla fall inget revolutionerande:
Föräldrar bör vara med sina barn och prata med dem
Det kanske inte är så dumt för barnen att ha åtminstone en förälder som är hemma med dem längre perioder. Speciellt när de är små.


I'll get back to this

borde jag inte vilja ut?

Borde jag inte känna mig tragiskt, sittandes här i ett hus, på en köksstol mitt ute i skogen, en lördagkväll?
Jomenvisst, ett eller två glas vin har det blivit. Och jomenvisst, god mat och trevligt att umgås med familjen.
Men nu då? Borde jag inte åtminstone känna lite längtan ut till stadens ljus istället för att sitta här i mitt kök och fundera över livet?
Och jo, kanske känner jag lite för att gå se alla männsikor och alla ljus.
Men jag samtidigt så vet jag redan innan att jag alltid blir så besviken. Besviken på alla ihåliga skal som bara vill ha ett ligg för kvällen.
Ibland vill jag också det.
Men just nu vill jag ha någon att prata med, någon jag vågar säga godnatt OCH godmorgon till. Inte någon jag ska smita ifrån mitt i natten eftersom när nykterheten gör sig påmind så kommer ångesten.
Nej. Just nu tror jag inte att jag vill vara någon annanstans än just här.
Nästa vecka kanske jag vill vara någon annan stans med någon annan.
Men just nu, just här, trivs jag ganska bra i mitt kök mitt ute i ingenstans.