för nån som du, virus....

Du är som ett virus, ett datahaveriprogramm... Som irriterande reklam- "du behöver mig- reklam"...

Du... Du förstår inte!- du måste lämna mina tankar!
Jag behöver dem. Och du är långt bort.
Varför drömma om något som aldrig kan bli någonting eller var något för den delen? För hur jag än vrider och vänder på det så finns det ingenting som skulle funka. Även om du vore här. även om dina signaler hade varit tydliga. De var inte det.
Och om du tyckte om mig, skulle inte du höra av dig då? Jo, självklart!
Så varför kan jag inte bara glömma? Dra mig tillbaka och slicka mina sår (min sårade stolthet)? för att du just är ett datavirus?... Var är min datorfixargubbe? hjälp....

Det är klart att jag är rädd! Och det är klart att jag är förbannad...
Jag är sårbar och du, du kan bara ge mig fel blick, så kommer jag falla åt det ena eller andra hållet. För det är du som bestämmer... Och jag är inte van det.
Det är klart att jag är förbannad... Du, av... av alla människor, alla människor på denna jord så måste jag gå och falla för nån som dig!

Men så här, klockan två på en söndagmorgon, så kan jag också erkänna att jag är glad.
Glad att jag faktiskt kan känna så här.. Jag hade faktiskt trott att jag förlorat det.
Och såhär klockan två på en söndagmorgon, kan jag (även om jag egentligen inte vill) erkänna att jag skulle lämna allt, men knappast för nån som du. Utan bara för dig, det duger inte med någon annan något längre, eller just nu.

tomma kroppar

Jag gick ut i natten.

Jag gick ut för att låta alkoholen och människorna omge mig som ett varmt täcke- som det var förr i världen. Jag tittade på alla vilsna människor, de som söker liksom jag efter en chans att fly ensamheten om än bara för en natt. Och jag trodde på en natt där även jag kunde glömma varför jag ibland känner att världen är hård och kall.
...
Men något har hänt. Kanske har jag blivit lite äldre, kanske jag genomskådat detta dåliga skådespel eller så har jag hamnat fel. Fel sällskap, fel ställe, fel i verkligheten.
För det enda detta var, var själandedödande. En trötthet större än livet kom och la sig över mig som en grå, blöt filt. Ja, jag kännde mig Gammal och trött där jag stod och såg på alla ihåliga kroppar som tar över natten. De som gör att ångesten så ovidkomligt infinner sig nästa dag.

Men istället för att stå i ett hörn, som jag gjort så många gånger förr och undra varför inte jag också kan vara glad, full och ihålig, så jag gick ut i natten. Jag gick från ljusen som blinkar för att förvirra oss från det som är viktigt, från musiken som är så hög att den tystar ångesten från tusen människorsjälar, från alkoholdimman... Vill inge mer. Det som bara tar energi och ger ångest är inte värt att stannas kvar för.

Jag orkar inte med detta meningslösa.
Jag vill umgås med människor med själar, med dessa vackra människor med konstiga egenheterna. Himmel, jag vill bara ta en öl med människor jag tycker om.

gnat

Jag är helt säker på att tv:n fördummar mitt liv.
Jag har en stark lust att slänga ut den och leva som jag gjort hela sommaren... Utan tv

Utan tv kanske jag kunde tänka mig att studera lite.
Men studiemotivationen ligger ungefär lika lågt som en betongklump i ett hav. Jajamensan..
Jag förstår just för tillfället ingenting av Zoomorf-kursen jag tar. Det känns knappast bra och jag förstår inte heller när jag läser i boken *wohoo*
Idag skulle jag ha tränat också, blev det något? Näe. Trodde inte det (har i och för sig en hejdundrandes tränignsvärk sedan igår).. I och för sig jobbade jag ju de där timmarna som skulle gått åt både till träning och skola... eh.. så varför känner jag mig så fruktansvärt overksam?

Sommarfarväl

Sista timmarna hemma denna sommar.
Det har varit en kort sommar, fast det tycker jag att jag säger varje år. Jag har en stark misstanke om att ju äldre man blir desto kortare blir dessa sommrar.
I morgon börjar biologin och universitetslivet igen, det känns bra men konstigt.

Som alltid så spenderas sista dagen hemma med att packa. Men också med den årliga jaktskyttestigen med jaktlaget.
Det går halvtaskigt med skjutningen som alltid, men det spelar liksom ingen roll.
För det är en sista sommargrej vi gör tillsammans, jag och pappa.
Lilla mamma och pappa...

Jag är hemma snart igen.
Och det spelar ingen roll att det är i karlstad jag har mestadels av mitt sociala liv...
Det är här jag är hemma.

Mitt sökande efter frihet

Det finns så många saker vi måste samtala om du och jag. Om livet, om jobb, om böcker som påverkat och om teater. Men det första jag må för dig berätta är fortfarande om något vi redan språkat om. Det är om den där händelsen där mina läppar mötte en annans och världen stod stilla för en sekund och för alltid.

För jag har aldrig trott att jag skulle kunna känna så starkt för någonting som en kyss.
Den har öppnat en helt ny värld för mig och jag kommer aldrig att tänka lika dant som förr.
Den har gjort mig otåligare än någonsin eftersom jag nu vet hur äkta lycka smakar och den har gjort mig kräsnare än någonsin för det må erkännas att jag förr i världen har tagit det som erbjudits utan, att reflektera över vad jag egentligen vill.
Det kan aldrig mer bli så. Och det är skrämmande och underbart på en och samma gång.

Ja. Det ska nog erkännas att alkoholens dimme gjorde mitt intryck lättare, för ibland ter sig tanken som en mur svår att övervinna. Att analysera sönder saker och inte enbart låta dem hända. Men det som framför allt tror jag gjorde de där få sekunderna av mitt liv så speciellt har jag en aning om grundar sig i friheten.
Jag förstår om det är svårt för dig att följa min stig min vän, men jag skall försöka förklara.

En stund innan allt detta hände, hade jag och en mycket god vän till mig haft ett gräl av inte denna värld. En hel veckas irritation välde ur mig och honom och i det ögonblicket ska jag inte dra mig för, att erkänna att jag hatade honom. Han hade sårat mig med ord och anmärkningar och jag hade kvävt honom. Och just den kvällen då brast allt och jag gick ifrån allting. Jag ville bara bort, från alla människor med deras stora munnar och deras stora öron och nedlåtande ögon. Jag ville bort från lägenheten som begravde mig under jord, jag ville bort framför allt från min vän som vräkte ur sig elakheter som jag inte orkade att gräla emot.
Men han följde efter mig, min vän. Och vi samtalde och jag grät. Jag var så trött, så trött på allting... och på att hur man än vänder och vrider på livet så duger man aldrig. Jag var arg och besviken, och när han; min gode vän; sa till mig att jag var tvungen att lägga ner så gjorde jag också det, även om jag inte gav upp som han ville.

Istället gav jag upp Allt.. Jag gav upp allt, allt ansvar, alla försök. Jag reste mig bildligt ur mina bojor och kände att vad som än hände så spelade det ingen roll för vi skulle ändå alla dö. Om det var idag eller i morgon eller om 60 år hade ingen betydelse någe längre. Jag gav upp och blev på ett för mig, konstigt sätt, fri.

Vi samtalade lite till jag och min vän. Och vi nådde någon slags fred.
Och vi gick tillbaka, och jag var fri. Jag brydde mig inte längre om vad de andra tyckte eller tänkte eller kände. I det ögonblicket fanns bara jag i min värld och varje sekund var den sista.

Det var då nedanstående inläggs innehåll inträffade. Det var då världen raserades och byggdes upp och en och samma gång. Och tyvärr så fjättrades jag i mina bojor direkt efter att våra läppar skiljdes åt. För nu, nu hade något inträffat som betydde något.



Därför, min vän. Söker jag åter igen efter friheten, efter känslan av att vara total och dödlig....
Förstår du? För jag förstod aldrig innan.

en kyss

Jag satt i hans knä. Självklart hade jag provocerat fram situationen, tålamod har aldrig riktigt varit min grej. vi skrattade till nervöst båda två... Det var både konstigt och lite pinsamt, men så vände vi oss mot varandra och lät våra läppar mötas. Halvt öppen mun och en försiktig tunga som smekte min.
...
Det får låta som en klyscha, det spelar ingen roll för jag trodde aldrig någonsin att jag skulle få uppeleva det. Uppleva hur omvärlden försvann i en dimma, verkligheten löstes upp och tiden stannade. Hans fjäderlätta läppar mot minna och våra tungor som dansade en varsam dans med varandra. Våra näsor som nuddade varandra när kyssen tog omtag, på omtag på omtag. Hans doft berusade mig mer än någon alkohol någonsin kunnat. Det fanns bara han och hans mun mot min.
En kyss, som varade i en sekund och i en evighet. Världen skakades om och jag tappade totalt fotfästet.


Och nu sitter jag här.
Och minns... Ljuva ljuva minnen.
Men inget mer än minnen

Sommarkort

Så blåser jag ut ljusen.
Och nästan ritual-likt samlar jag ihop lakan, handdukar, dukar och allt som möjligen blivit smutsigt för tvättning i morgon. Jag stannar upp och lyssnar på tystnaden och förundras över hur bräcklig den egentligen är. en endaste suck, ett endaste andetag och den försvinner.
Men mitt i ett vimmel av röster, steg, skratt, klirr så tycker jag också att en viss sorts tystnad kan sänka sig över mig. Då mina öron skärmar av sig från hela omvärlden och det enda jag hör är ett surr och kanske mina egna tankar.

Men nu är det över, kalaset och jag sitter åter igen med ett mjölkglas i köket och ser hur det sista värmeljuset sakta brinner ut. Det brukar bli så, att jag och kanske pappa hamnar i köket på varsin stol med ett glas mjölk efter högtider/kalas/sammankomster. Det lugnar min själ och (angatligen psykologiskt) gör att jag sover gott.

I en augustinatt

Det är natt
Det är augusti
Och i mitt kök sitter tre stycken pojkar från englad och sjunger och spelar.
De lever i musiken. Och jag lever med dem, det är konstigt, fantastiskt, skönt, roligt och medryckande på samma gång.

Hur blev det så här?
Vilka vägar valde jag och vilka valde jag bort eller valdes bort åt mig.

Tänk om jag inte hade varit singel på Gotland. Det hade varit Hej ångest, helt ärligt.
Tänk om jag hade varit gravid nu, det hade också (tyvärr) inte kännts sådär superduper kul.
Om jag inte hade slutat på grythyttan skulle jag ha jobbat inom hotellbranchen nu och aldrig träffat allt underbart Karlstadfolk.


Det är skrämmande och ganska skönt på samma gång att små enkla val i livet kan få sånna konsekvenser (både goda och dåliga).

Och jag är nog ganska tacksam, i slutändan, för att mitt liv inte är bestämt sedan innan. Att jag inte vet vad som ska hända eller riktigt 100% vet vad mina beslut kommer att leda till.

Jag ska berätta mer om gotland någon annan gång *lovar* som en liten godnattsaga kanske =)


I dag (faktiskt) fyller min syter 30 år!. Hipp hurra på dig syss, du är bäst i världen.

sommar -08

Hoppas ingen har spindelfobi

"Mitt lilla hus"

Störtskön kaktus

Ettrig liten vattenvarelse som inte ville ligga still under luppen

Denna där har jag gjort =)

Gotland- Visby- Medeltidsveckan

Oxå ett sätt att sova på

Ungefär sånt väder hela sommren, ja...

Wunderbara Värmland

Är det inte lite snyggt i alla fall? =)

K:s lilla B&B

I morgon kommer kusin med medföljande två engelska killar till mig och mitt hus för att bo här i några dagar. Varför? Tja, för att "uppleva den äkta svenska vildmarken". Ja jösses.

Sen på lördagen ska min syster ha sitt 30: års kalas här. Hej 27 gäster.
Jag förstår inte riktigt hur jag orkar att nässla mig in så att det alltid är saker att göra. =) Jag älskar det!
Jag är ju vid liv, eller hur? Lika bra att utnyttja det till fullo då =)

Hur kan en lukt betyda så mycket?

Jag vet
Jag har pratat om det förut, medeltidsveckan. Men vad spelar det för roll? Den äger en så otroligt stor del av mitt hjärta.
En vecka, en endaste sketen vecka får mig att orka med de resterande 51.

En disfunktionell grupp.
En liten lägenhet.
En vecka.

Åh gud jag saknar den. Jag saknar känslan av att veta om att jag fick vara jag. Dum och ung. Naiv, oansvarig.... Jag vill att sommaren börjhar om. Jag vill veta att den kommer snart igen.
Att jag åter igen får känna mig hel och levande...

Och jag saknar lukten.
Men inatt måste jag sova ensam. Tänk att jag aldirg trodde att jag skulle klara av 2-3 timmars sömn per natt i en vecka. Men om jag fick välja, skulle jag välja att aldrig sova om jag fick sova brevid en lukt av rök, hårprodukter och någon annorlunda duschcreme. Trots att den innebar vissa blåmärken, ljudliga snarkningar med inslag av andnöd.
Det spelar ingen roll. Ingen alls, för den där endaste kyssen gjorde att omvärlden försvann i en dimma, den varade i en sekund och i en evighet. Och om jag hade bestämt, hade den aldrig någon tagit slut.

Men...
Helt plötsligt sitter jag här, i ett kök i ett hus på landet.
Med en stor säng där uppe.
Jag tror jag unviker att lägga mig. Det kommer vara ett definitivt slut på en endaste vecka per år.