boys

Karlar!

Jag säger då det.... Små pojkar som tror att de är män. Eller fullvuxna karlar som tror att de är 16 igen. Hur man än vänder och vrider på det så är de fortfarande fascinerande.

Och sanningen är väl den att nu vill jag faktiskt ha en karl! Nån som lämnar sina smutsiga strumpor på toalettgolvet, nån som luktar som gammal mögelost i munnen på morgonen när han ska ha sin morgonkyss, nån som tar den sista mjölken.

Att det ska vara så svårt. Men ett förhållande vore inte helt fel... tror jag. Det kan ju vara så att jag skriker och springer om det börjar bli allvarligt med nått också.

Jag har liksom inte haft så stor tur med karlarna i mitt liv. Inte på det sättet i alla fall...

Och varje gång det kommer in en kille i mitt liv så är det som om hela verkligheten får kortslutning och slutar fungera.

I alla fall så.. så är det problematiskt. Till och med just nu i denna stiljte.

För att sova bredvid något som luktar gott och är trevligt och som får hormonerna att spela flipperspel är... problematiskt. Att bara sova och att inte få göra nått, för problem nr 1 är: om jag gör nått och han inte svarar, då blir vår relation någon krystad. Problem nr 2: om det faktiskt hände nått, hur skulle vi klara av verkligheten efter händelsen?

Gah! Hur blev allting så krångligt?

:(

trött

Och ledsen

Och förbannad

Och trött på mig själv.

Och försöker att låta bli.

Men kan inte....

När ska jag hitta vem jag är och vem jag vill vara och vad jag vill jobba med och hur jag ska bli som person?

Itna går sôm en vell...

borde

jag borde gått och lagt mig.... jag borde sovit i flera timmar. Jobbet tar knäcken på mig med allt skitprat och dumheter som pågår! I hate it. Icke-jobbrealterade saker får man också ta på fritiden.

Men jag gick inte och la mig. Utan jag tog ett fordon och for lite längre nordöst ut. Hämtade upp en bekant på vägen, badade i varma vattnet, och for sedan och satt tillsammans med sånna som jag. Ett gäng. På en veranda. Och det var så fantastiskt skönt, att bara få sitta där utan alkohol men med massa mygg. Och höra på dem prata om ditt och datt.

Ja.. Det man minst anar att man behöver, måste man få.

otrohetsepidemin

Otrohet... Likt en epidemi sprider den sig och gör att jag tappar tron på människor.

Enklast hade varit att inte veta om vad folk sysslar med. Men alla måste eller rättare sagt vill lätta sitt hjärta så att de slipper bära bördan ensam.

Men jag kan inte rå för det. Jag bara kan inte tycka att det är okej... För sen när blev det okej att svika förtroende? Eller att springa och leta ett grönare gräs (som alltid är på andra sidan)? Jag bara undrar... när blev hela mänskligheten så girig att alla vill ha kvar kakan och äta den samtidigt? Och om du skulle vara offret, hur skulle du må då?

Det gör att min tro på människor och framför allt förhållanden, bara självdör.

Skärp er.

OM ni måste pola runt med grannen, arbetskamraten, mannen/kvinnan ute på krogen ect. Ha i alla fall lite respekt och gör slut innan med den som sitter och väntar på er hemma.

Och du som då varit otrogen. Det är inte så att jag hatar dig, jag bara föraktar den handling du utför.

fuckit

Det känns som om alla andra får så mycket "gratis".

Eller i alla fall mycket enklare. Jobb, kärlek och vänner.

Själv jobbar jag ihjäl mig, har stora problem med kärlekslivet och till och med vissa vänskaper går hackigt fram. Ingenting går lätt.

Och istället för att se på vad de gör, försöker jag se vad jag gör för fel. Och inser att hela jag är ett fel.

Gavd, I hate it all...

Nej.

Just nu känns det inte riktigt.... rättvist.

Frågor utan svar

Har ni någon gång känt som om ni sprungit fort och fortare och helt plötsligt en dag har ni stannat upp och kollat ner. För att upptäcka att ni sprungit ut för ett stup och likt gråben och hjulben inte upptäckt det för än man faktiskt tittat ner.

Så känns lite mitt liv just nu. Som om jag råkat tittat ner och upptäckt att jag sprungit ut för ett stup.

• Vad håller jag på med?
• Vad ska jag göra med mitt liv?
• Vad händer om en månad?
• Eller två?

• Varför är jag obotligt singel?
• Vad är det för fel på mig?
• Varför känns det som om Nanne sjunger om mig? Eller... DET vet jag ju, men varför känns det så starkt?

• Och varför kan inte X logga in och prata med mig hela natten?

hackigt

Gah! Har massa konstiga drömmar om gamla bekanta. Snusk!

Det värsta är att man mitt i jobbet (gärna när jag sitter i kassan) kan komma och tänka på de här drömmarna och min kropp slutar lyda mig för några sekunder och går istället woohosss. Dumt!

I alla fall så flyter dagarna på ganska normalt. Jobbet tar massa energi då jag helt plötsligt jobbar med saker som jag inte är van. Det känns som om det är 1300 olika stoptider för leveranser och beställningar. Och annonsvarorna snurrar runt i huvudet, liksom skyltar som måste göras och specialbeställningar. Summan är att det är mycket just nu. Men i helgen är jag ledig och det ska bli Gött!

Angående pojkarna är det lugnt [läs tråkigt]... Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det, jag varken vill eller orkar ut på någon jäkla krog och ragga och internet är inte riktigt ett alternativ just nu. Så jag försöker att skita i det och låter min fritid gå åt till fritidsintressen, alla de där sakerna man måste göra, och i viss mån vänner (finns ju inte så många kvar i den här lilla hålan). D tror jag är arg på honom och jag orkar inte ens motargumentera honom, detta kan inte vara ett gott tecken. Känner mig fortfarande lite utanför när jag tänker på att mina vänner umgås utan mig i Kd, meeeen. Detta är ju också lite självvalt (jag hade ju kunnat sätta mig på ett tåg och varit där i helgen men tröttheten får bestämma och jag stannar hemma istället och känner mig utanför. Knas...)

Sova. Säng! Läsa... mmmmm