instinktsfulla djur

Ibland önskar jag att jag kunde vara som alla andra... Och med det menar jag inte att jag skulle smälta in eller så. Utan bara orka hålla tyst.

Men jag är så satans dålig på det.

Jag är dålig därför att jag tröttnar på att ingen säger nått... När allting egentligen måste sägas. Och så blir det jag som säger det och så blir det jag som tar skiten. Det vore en sak om jag stack ut hakan och visste om att detta bara var mina åsikter och ingen annas. Men nu gömmer sig folk bakom mig och låter mig ta den värsta vågen av missnöje med ärligheten. Det verkar som om de tycker att det är bättre att 1 tar straffet än alla.

När det kommer till kritan är folk bara folk, med mänskliga egenskaper. Och alla ser till sitt eget bästa. Och ve den som trampar någon på tårna. Då blir det utfrysning och isolering och ekonomisk nedgång. Men heller så här. Hellre att jag står här och är arg men står för att jag är arg och missnöjd. Än att jag, precis som alla andra, ska gå omkring och prata skit och hugga folk i ryggen utan att de har en möjlighet att försvara sig.

Men det är ensamt att vara stark och det är ensamt att tro på rättigheter så som Yttrandefrihet. Och det ensamt att försöka sträva efter ett samhälle där moral och stolhet inte enbart är till för kyrkans söndagspredikningar.

Det är bara döda sillar som flyter med strömmen

tankesnurr

Jag har målat in mig i ett hörn.
Det finns flera alternativ att ta sig ur det här.

Alternativ 1: gör ingenting. Ta bort alla slags kontakter som kan bli besvärliga. Problem med detta är att det är tråkigt och att ja.. Det är Trååååkigt. Samt att jag har vant mig till med en viss uppmärksamhet.

Alternativ 2: Välj den rätta vägen! Den där det finns en trygghet och någon som finns där och som jag litar på. Problem: Tråkigt, (igen) samt att den gör mig fullkomligt LIVRÄDD.. Vill jag ha något seriöst i mitt liv överhuvudtaget?

Alternativ 3: Välj vägen som verkar roligast och som inte leder någonstans. Där finns det ingen jag litar på och ingen som står där när vinden blåser. Problemen har vi gått igenom men den verkar ju så rolig. Samt att jag VET hur den här vägen går.


Jag har bara lust att svära. Och svära. och SVÄRA.
Och välja rätt, oavsett vilken väg det är.

Jag behöver någon som går in i min hjärna och reder ut det här. Tack så mycket!

Tomten ser dig

Ibland är jag en mindre bra människa. En sån som ser vem det är som ringer men orkar inte svara. Eller fel, vi korrigerar, vill inte svara.

Det kan vara samma sak på msn, ser att någon skriver men vill inte svara.

Det handlar väldigt sällan om att jag faktiskt tycker illa om personen i fråga. Utan det handlar mycket mer om att

1. När det kommer till telefonen så tycker jag inte om att prata i telefon. Eller jag tycker om att prata i telefon väldigt sällan och med ytterst få människor.
2. Vi har redan pratat typ 1000 ggr de senaste dagarna om ingenting redan så jag vet inte riktigt varför vi ska prata igen? Vi säger ju ingenting vettigt.
3. Jag vill bara sitta i min ensamhet, låt mig göra det.
4. Jag vet om att ett samtal med denna person kommer att vara minst 20 minuter, jag har inte 20 minuter.
5. Jag vet att idag är INGEN bra telefondag och att jag kommer att vara otrevlig inom de närmaste 3 min. och kommer vilja lägga på.

Men så kommer samvetet. Tänk om det har hänt nått! Och får man verkligen göra så här, ignorera folk? Enligt Bönan så får man det. Speciellt om det innebär problem, eftersom ignorerandet av ett problem kan göra så att problemet i fråga försvinner. Själv är jag ytterst skeptisk och försöker leva mig in i hur jag skulle tycka det vore att bli ignorerad. Nu är det ju så att de gånger jag inte svarar så beror det OFTAST på att jag inte hör mobilfanskapet eller inte är vid msn. Och om jag ignorerar så tar jag alltid itu med det senare på dagen/ kvällen och hör själv av mig. Men ändå. Får man ignorera människor utan att ha dåligt samvete? Även om de människorna inte vet om att jag trycker på "mute" på telefonen för att jag bara inte "orkar" just nu?

Jag ger mig f*n på att det sitter någon av tomtens medhjälpare och skriver ner varenda gång jag medvetet inte svarar.

Tomten ser dig!

Gamla spöken

Kommer jag aldrig att bli fri från gamla synder?
Vilket pris kommer jag att behöva betala för misstag jag gjort?

När ska jag bli fri?

Summan blir: När ska du lämna mig i fred?

För att du går förbi här, gör att jag känner mig fånga i mitt eget hem. Damn it.

Och jag vet att du inte gör det "bara för att". Jag vet att du på ditt sätt håller koll.

Om jag fick önska nått just nu i denna stund för mig själv, så skulle min högsta önskan vara att du fick ett permanent jobb på nya guinea och aldrig kom tillbaka.

Jag föraktar dig för det du gjort mot mig.

Men jag hatar dig för det du gör mot mig.

blä

Sjuk

Arbetslös

Singel

Mens

Det är inte många rätt här inte.

jasså, det är så här det är att vara arbetslös?

En liten uppdatering:

Jag är arbetslös. Eller som folk tjatar om att säga det: mellan två arbeten. Men sanningen är att jag är arbetslös.. Men om jag ska vara ärlig är jag inte jätteledsen över det.

TRÅKIGT att inte få pengar, inte några pengar alls.... men har för tillfället inga stora utgifter.

Tro mig, jag vill verkligen inte vara arbetslös! Det är inte det som det hela handlar om. Men jag har insett att det nog finns sämre tillfällen och framför allt sämre platser att vara arbetslös på.

För jag har ett hus. Vi har en gård. Och här, här finns alltid något att göra!
Även om jag är arbetslös så är jag inte sysslolös. Varje vecka innehåller sina göromål, varje dag är fullspäckad.

Jag lever och mår. Helt enkelt.

Sen att mitt liv verkar bestämt sig för att ta några nittogradersvändningar här och där, det är en annan historia- "så många karlar. Så lite tid!" För att citera Nanne Grönvall :)

7 dar per år, 2010

I morgon åker jag.

Hej då.

Hej Gotland.

Hej medeltidsveckan.

Jag blir hel då.

7 dar per år i visbys medeltid.

Till D

Du väljer att åka till Henne när alla dina andra vänner samlas en lördagskväll. Detta till trots att du blir som ett vandrande lik när du träffat henne. Du självdör och det går inte att vara i din närhet eftersom hela din aura är fylld av olja som klibbar ner mig och gör att jag kvävs.

Och jag kan inte rå för att jag tänker: vad är det för fel på dig?

Vi andra då. Dina så kallade vänner.. vi som bryr oss? Du Väljer bort oss...

Du väljer bort oss och isolerar dig själv. Så jag säger bara Grattis! Du vinner. Vi skiter i det här. Jag slutar höra av mig och vi låter vår så kallade vänskap dö ut.

För när DU väljer HENNE framför inte bara mig, utan OSS. Då kan du FAN I MIG VARA SJÄLV OCKSÅ.

boys

Karlar!

Jag säger då det.... Små pojkar som tror att de är män. Eller fullvuxna karlar som tror att de är 16 igen. Hur man än vänder och vrider på det så är de fortfarande fascinerande.

Och sanningen är väl den att nu vill jag faktiskt ha en karl! Nån som lämnar sina smutsiga strumpor på toalettgolvet, nån som luktar som gammal mögelost i munnen på morgonen när han ska ha sin morgonkyss, nån som tar den sista mjölken.

Att det ska vara så svårt. Men ett förhållande vore inte helt fel... tror jag. Det kan ju vara så att jag skriker och springer om det börjar bli allvarligt med nått också.

Jag har liksom inte haft så stor tur med karlarna i mitt liv. Inte på det sättet i alla fall...

Och varje gång det kommer in en kille i mitt liv så är det som om hela verkligheten får kortslutning och slutar fungera.

I alla fall så.. så är det problematiskt. Till och med just nu i denna stiljte.

För att sova bredvid något som luktar gott och är trevligt och som får hormonerna att spela flipperspel är... problematiskt. Att bara sova och att inte få göra nått, för problem nr 1 är: om jag gör nått och han inte svarar, då blir vår relation någon krystad. Problem nr 2: om det faktiskt hände nått, hur skulle vi klara av verkligheten efter händelsen?

Gah! Hur blev allting så krångligt?

:(

trött

Och ledsen

Och förbannad

Och trött på mig själv.

Och försöker att låta bli.

Men kan inte....

När ska jag hitta vem jag är och vem jag vill vara och vad jag vill jobba med och hur jag ska bli som person?

Itna går sôm en vell...

borde

jag borde gått och lagt mig.... jag borde sovit i flera timmar. Jobbet tar knäcken på mig med allt skitprat och dumheter som pågår! I hate it. Icke-jobbrealterade saker får man också ta på fritiden.

Men jag gick inte och la mig. Utan jag tog ett fordon och for lite längre nordöst ut. Hämtade upp en bekant på vägen, badade i varma vattnet, och for sedan och satt tillsammans med sånna som jag. Ett gäng. På en veranda. Och det var så fantastiskt skönt, att bara få sitta där utan alkohol men med massa mygg. Och höra på dem prata om ditt och datt.

Ja.. Det man minst anar att man behöver, måste man få.

otrohetsepidemin

Otrohet... Likt en epidemi sprider den sig och gör att jag tappar tron på människor.

Enklast hade varit att inte veta om vad folk sysslar med. Men alla måste eller rättare sagt vill lätta sitt hjärta så att de slipper bära bördan ensam.

Men jag kan inte rå för det. Jag bara kan inte tycka att det är okej... För sen när blev det okej att svika förtroende? Eller att springa och leta ett grönare gräs (som alltid är på andra sidan)? Jag bara undrar... när blev hela mänskligheten så girig att alla vill ha kvar kakan och äta den samtidigt? Och om du skulle vara offret, hur skulle du må då?

Det gör att min tro på människor och framför allt förhållanden, bara självdör.

Skärp er.

OM ni måste pola runt med grannen, arbetskamraten, mannen/kvinnan ute på krogen ect. Ha i alla fall lite respekt och gör slut innan med den som sitter och väntar på er hemma.

Och du som då varit otrogen. Det är inte så att jag hatar dig, jag bara föraktar den handling du utför.

fuckit

Det känns som om alla andra får så mycket "gratis".

Eller i alla fall mycket enklare. Jobb, kärlek och vänner.

Själv jobbar jag ihjäl mig, har stora problem med kärlekslivet och till och med vissa vänskaper går hackigt fram. Ingenting går lätt.

Och istället för att se på vad de gör, försöker jag se vad jag gör för fel. Och inser att hela jag är ett fel.

Gavd, I hate it all...

Nej.

Just nu känns det inte riktigt.... rättvist.

Frågor utan svar

Har ni någon gång känt som om ni sprungit fort och fortare och helt plötsligt en dag har ni stannat upp och kollat ner. För att upptäcka att ni sprungit ut för ett stup och likt gråben och hjulben inte upptäckt det för än man faktiskt tittat ner.

Så känns lite mitt liv just nu. Som om jag råkat tittat ner och upptäckt att jag sprungit ut för ett stup.

• Vad håller jag på med?
• Vad ska jag göra med mitt liv?
• Vad händer om en månad?
• Eller två?

• Varför är jag obotligt singel?
• Vad är det för fel på mig?
• Varför känns det som om Nanne sjunger om mig? Eller... DET vet jag ju, men varför känns det så starkt?

• Och varför kan inte X logga in och prata med mig hela natten?

hackigt

Gah! Har massa konstiga drömmar om gamla bekanta. Snusk!

Det värsta är att man mitt i jobbet (gärna när jag sitter i kassan) kan komma och tänka på de här drömmarna och min kropp slutar lyda mig för några sekunder och går istället woohosss. Dumt!

I alla fall så flyter dagarna på ganska normalt. Jobbet tar massa energi då jag helt plötsligt jobbar med saker som jag inte är van. Det känns som om det är 1300 olika stoptider för leveranser och beställningar. Och annonsvarorna snurrar runt i huvudet, liksom skyltar som måste göras och specialbeställningar. Summan är att det är mycket just nu. Men i helgen är jag ledig och det ska bli Gött!

Angående pojkarna är det lugnt [läs tråkigt]... Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det, jag varken vill eller orkar ut på någon jäkla krog och ragga och internet är inte riktigt ett alternativ just nu. Så jag försöker att skita i det och låter min fritid gå åt till fritidsintressen, alla de där sakerna man måste göra, och i viss mån vänner (finns ju inte så många kvar i den här lilla hålan). D tror jag är arg på honom och jag orkar inte ens motargumentera honom, detta kan inte vara ett gott tecken. Känner mig fortfarande lite utanför när jag tänker på att mina vänner umgås utan mig i Kd, meeeen. Detta är ju också lite självvalt (jag hade ju kunnat sätta mig på ett tåg och varit där i helgen men tröttheten får bestämma och jag stannar hemma istället och känner mig utanför. Knas...)

Sova. Säng! Läsa... mmmmm

I tröttheten växer bitterheten

Där ute finns en värld av långa nätter, sjunger Melissa Horn. Och jag nickar för mig själv och tänker att hon kan banne mig skriva mina tankar som inte ens jag kan.

Jag är rädd för att "Bara ta nått, för att slippa vara ensam". Att inte vara kär. Att ta det näst bästa. Jag överlever inte då, jag blir elak och det som jag hade kunnat haft... det kväver jag sakta ihjäl.

Ja.

I tröttheten, då man spenderar 14 timmar på jobbet och det enda man gör när man kommer hem är att plocka undan det som man inte hann innan jobbet började. Ja. Och sova förstås.

Och när det inte går ens 12 timmar mellan att man går från jobbet och att man kommer tillbaka. Ja. Då är man tillräckligt trött för att önska sig till någon.

Och då slipprar bitterheten in i rösten och det där med att vara nöjd med det man har, det låter mer som ett hån än något annat.

Och de tomma orden som sårar en, håller man kvar vid likt livbojar och gudars, det är så dumt och jag vet det. Men tänkt, tänk om Du bara kunde skriva en endast gång till mig... Men du och jag D, vi har brunnit ut och vi kan nog aldrig bli mer än så här... För jag vill ta ett steg och du vill stanna kvar.. Så. jag lyssnar på Melissa Horn igen och låter henne helt enkelt förklara det jag känner med utvalda delar av hennes låt "Hanna" och jag är inte bitter.. inte heller speciellt ledsen. Bara sorgsen och konstaterar att jag hade fel om oss.

Visst finns det dagar som jag kan vara snäll och låtsas som förut och visst finns det dagar då det kan göra ont(...) det fanns en kärlek men den har brunnit ut, du fick för stor del av mitt liv. Jag kunde inte andas till slut.

[...]

Jag gav upp för länge sen. Jag gav upp för länge sen. [...] Det finns ingen att behaga, inget att förklara, inget att försvara. Jag gav upp för länge sen.

Öppet brev till Gud om längtan

Kärlekstörstande. Kärlekskrank. Ensam. Singel. Väntande.

Det finns nog tusen ord för hur jag känner mig. Och jag är inte ensam, om att sakna någon som man vet finns där i regn, snöslask och solsken. Men orka bry sig om någon annan just nu i dessa sekunder? (Jag vet, gud.. jag vet, ödmjukhet och jadajada. Men för att vara snäll mot andra måste jag få vara snäll mot mig och ventilera!) För någonstans inom mig finns det en väldigt liten Jag, men i Lilla My format som står och stampar med foten och säger "är det inte MIN tur nu???" Och mina vänner, ni som läser, får förlåta mig. Men 99 % av er, är antingen i ett förhållande eller så har ni nästan precis kommit ur ett eller så är ni typ på väg in i ett eller så vill ni vara singlar och hitta er själva och trivs med det. Jag kanske borde tänka längre än näsan räcker och se era problem, det för detta inlägget är denna bloggen bara min och min och MIN... Så just nu, tänker jag sitta här och tycka synd om mig och säga att det minsan är typ 6 år eller nått sen jag hade ett "riktigt" förhållande. och DET förhållandet hade jag faktiskt idag hellre sluppit. Buhu buhu buhu.

Men men. Självklart vet jag att det finns en hel hög med människor därute som kanske aldrig har varit tillsammans med någon, som kanske är i ett förhållanden som kväver dem, eller som kanske älskat och mist. Men det hjälper tyvärr inte min längtan efter denna någon....

Jag vill ha en pojkvän (nej, inte en tjej. inte just nu i alla fall... Hittar man någon som hjärtat slår för, så spelar det väl ingen roll hur den ser ut mellan benen?) NU. Helst igår!

Och jag tror att jag börjar på att bli lite väl mottagligt för förslag, eftersom jag fick en kram av Mr X på midsommarkvällen. Han stod och höll om mig bakifrån, egentligen tror jag vi stod där som vänner. Men hela min kropp skrek efter något mer. Vilket jag antar att du, Gud, tycker var jätteroligt eftersom jag (och han) VET att vi aldrig någonsin skulle fungera ihop. Det är inte bara som vi tror, vi VET...Och en liten del av mig antar att det var tur att hans kompis kom och "förstörde" allting. För jag vet inte riktigt vad som hade hänt annars och i slutänden hade detta kunnat resulterat i en besvärlig situation.

Men.

Han finns där. I tankarna. Heeeela tiden! Och irritationen stiger, jag fick ju faktiskt kramar av andra människor under kvällen (inklusive en jättesöt pojke) varför kunde jag liksom inte fastna för någon av dem?? Men neeeej, ta den som det blir nästan mest komplicerat med, bra idé!!!.

Gud. Jag tror kanske inte att du läser min blogg, men om du gör det så kan jag bara säga att jo, jag tycker nog faktiskt att det är min tur nu. Hur krångligt det än blir med verkligheten. Så skulle jag snälla kunna få träffa en av mina Mr Right tack? Och få ha ett förhållande? Och känna mig nöjd? Och kär? Och trygg. Och älskad? Och modig nog att älska tillbaka?

Tack, jag lämnar ett fat med kakor i skafferiet som tack.

lugn i själen

Att rena sin själ är som att få bort den där fläcken på favoritjeansen.

Att vädra känslor, det är som att få gå på toa när man är riktigt nödig.

Att se vänner som står kvar, fastän det blåser. Det är som att hitta ett hus som är varmt och tryggt, i en storm.

Och att hitta en bit av själv. Det är som få ett fyrverkeri gratis en vanlig sketen tisdagskväll...

Jag vet inte om jag tror på ödet, men ibland känns det som om saker och ting är lite för väl planerade för att vara bara en slump. När man hittar en annan själ som funkar precis som ens egen. Det är underbart och lite läskigt. Och jag vet inte om jag tror på Gud, men ibland känns det som om nån sitter och skrattar åt en. Som om man är en bricka i ett spel bara...

Men jag tror på att när man väl är lycklig ska man bara toklåta sig vara det. Så nu sitter jag i ett kök, i ett hus som börjar kännas som hemma. Och lyssnar på musik som hela och renar. Och ute blommar kapfrifolen och det med, gör mig lycklig.

om ord

Ibland när ord yttras kan de antingen bli sjukt verkliga, eller falla platt och man undrar över varför man överhuvudtaget säger dem.

Igår sa jag en massa saker. Hälften tror jag blev verkligt, på ett helt annat sätt än förut. Men andra saker känns bara fånigt.

Jag kände mig utesluten, övergiven och avundsjuk. Men när jag förvirrat mig i ett garnnystan av ord så började jag förstå att det inte handlar om det. Utan om en sårad själ, fortfarande.

Det är tomma ord som fastnar, för att jag låter dom vara kvar. Men jag har lovat den här gången att jag ska ge allt jag säger att jag har [Melissa Horn] Och det stämmer.

Vilket också innebär att jag måste ta en hel hög med jobbiga diskussioner, oavsett om mottagaren är konflikträdd eller inte. Det får inte längre spela roll.

För jag tror inte att jag är ensam om att trycka undan massa småsaker som man inte tror spelar roll. Och så samlas de på hög. Och helt plötsligt en dag sjunker man likt en sten ner i gyttjan igen. Och nej. Det är inte värt det. Så jag ventilerar högt mina känslor, och känner mig sårbar och liten och tragisk och patetisk. Men det är jag...

Och D, han sårade mig verkligen. Mer än jag förstod från början. Han gjorde mig osäker igen, på nått som jag önskade att var tryggt och säkert. Men Han och Jag... vi är de där som dansar ihop på fyllan. Och Han vet hur Han ska bete sig för att ha mig kvar. Och jag har varit som en dörrmatta och låtit honom hantera mig. Och när jag då börjar få tillbaka någon slags självdistans och kanske lite vett och kräver saker. Ja, då är det kanske inte konstigt att han tycker det är jobbigt att umgås med mig.

Det är skit samma.... Eller nej. Eller jo.. Eller äh, jag vet inte. Men när en människa gör att man mår mer dåligt än bra, då kanske det är dags att gå?

Snart, ska jag hitta vem jag är.

// K

jorå, jag lever

Jag pendlar mellan att vara tokpigg (gärna sent på kvällen/natten) till att vara trött, ack så trött (dagtid).

Men nu ere fint i huset.

Och efter megabråket med D så känns luften rensad.

Det knasiga i historien är att jag helt plötsligt känner mig redo att träffa någon.

Dômt!

en sekund och ett andetag

Första gången det hände var jag obotligt ledsen och något av en dramaqueen. saker och ting skulle liksom aldrig bli samma sak igen. livet var död och vi, vi skulle självdö. Andra, tredje, fjärde, femte gången.. samma sak. Men någonstans där började saker och ting att förändras, kanske blir man van panikartade situationer och lär sig hantera dem vi hade ju alltid överlevt förut. Eller hur? Men frågan är hur mycket man kan ge av sig själv utan att sakta tömma sig själv på allt vad man är? För det är inte för än man får den där lilla lilla biten som man också inser hur lite man faktiskt får.

Jag fick en smula av dig. En skärva. En pusselbit i ett miljonpussel. Och så förväntar du dig att jag ska vara lycklig över den, nästan tacksam...

Det värsta är väl att jag blir ju det. Och tänker ååååååh... men sen förstör du allt genom att liksom slå undan benen för mig. För hur mycket jag än ger och hur mycket jag än försöker så visar det sig helt plötsligt att det är fel. Tänk, här har jag trott i flera flera år att man faktiskt ska och vill bry sig om sina vänner. Att det var en bra sak. Tänk va fel jag haft... För i ett andetag talar du om för mig att du hellre umgås med X för där finns inga krav, att det är svårt med mig.

Jag dog där. En smula. Och för första gången finns ingen panik, ingen ångest. Det finns en sårad själ. Och varje gång du kommer på tal, för du är... du är ju du. Så tystnar jag för såren är för färska och det är som att strö salt i dem. Men de kan ju inte veta att allt som finns kvar bara är minnen av dig. Jag önskar ibland att jag inte var snäll. Att det du säger till mig, att jag fick slänga det i ansiktet på alla de som tror att de känner dig.

Det tar en evighet att bygga upp ett förtroende men en sekund att rasera det.

Varför var du tvungen att rasera det i lördags?

booord men kan int

Jag vet att jag borde vara lycklig.

Och på ett plan är jag det.

Och jag är väldigt medveten om att det antagligen finns 6 miljarder människor som har det sämre än mig.

Men på ett plan känner jag mig obotligt ensam och sorgsen.

För er som inte kan få nog av mig ;)

Ny blogg!
Nej, jag ska inte ge upp denna. Det är bara det att i den här bloggen försöker jag vara lite "diskret" eller "privat", ibland kanske jag är FÖR privat. Men den här bloggen kanske mer handlar om mitt inre, själsliga liv. Däremot har jag bestämt mig för att testa att blogga via vf.se om saker. För att komma åt den bloggen, skriv en komentar eller kolla min facebookprofil så står adressen till vänster i den där lilla boxen där man kan skriva vad man vill.
Ibland kommer det att stå samma sak i den här och i vf-bloggen. Ibland inte, det märks.

Annars är jag för tillfället i Gislaved hos vackra S. På lördag åker jag vidare till växjö och K, men detta ser jag helt plötsligt inte alls fram emot. Hade hellre åkt till göteborg :P

Om att mogna

Igår var det valborg, en dag jag sett fram emot länge. Den skulle spenderas ledig och lite smålullig hela dagen.
Champangefrukosten var oerhört mysig med gott att äta och dricka samt Rockband! Lunchen var också mysig med en gammal vännina och glass i solen.
Sen...
Sen vet jag inte. Det var roligt, jag säger ingenting om det. Men en liten del av mig påstår att detta var roligare förr. Att de där tokfesterna med sången, fuldansen och den flödande alkoholen gav mig mer tillfredställelse... förr. Har jag blivit gammal? För det känns lite så. Eller är det den ökända rastlösheten som tycker att det är dags att hitta lite nytt folk? Det ärr inget fel på de gamla, jag älskar dem allihop. Men festerna är ibland förutsägbara och ja... förutsägbara. Inte det att jag vill sluta festa med er underbara vänner, men ibland kanske jag måste ha något nytt också.
Eller så har jag blivit gammal och en fylla är bara en fylla och inget annat. Jag tror nästan det.

Om att mogna, bli äldre och gå in i nya faser. Undra vad nästa fas är...

om att fastna och bli kvar

Senaste tiden har jag funderat väldigt mycket på vad jag vill med mitt liv. Vem är jag som yrkeskvinna? Lärarinna? VD? elevassitent? Kassörska? ect ect. I alla fall har jag insett detta: Jag vill inte stanna kvar i den lilla hålan jag kommer från, börja röka för att ha ett tidsfördriv, skaffa barn och inte kunna försörja dem, aldrig se något annat än hembygden och låta mitt liv gå upp i någon annan (aka the boyfriend). Jag tycker fortfarande att det är tragiskt, jag är ledsen.
Men när man har en dotter på 8 år som man inte kan försörja. När det enda man tror man är bra på är att skaffa barn... Då tycker jag i alla fall att det har gått fel någonstans.
Jag kanske trampar på någons tår nu men då ber jag om ursäkt.
Men jag vill inte vara den som ser tillbaka på sitt liv och inser att varje dag, utan undantag, har varit precis lika dan.

För dessa människor, vart tog nyfikenheten vägen? Vart tog äventyrslusten vägen, den jag till och med vet att en gång för länge sedan fanns där. Hur tycker man det är okej att inte vara det bästa man kan vara?? Det är nog det som stör mig mest, hur kan man låta hela ens själ och kropp genomgå ett förfall?

Jag hoppas att om jag någonsin kommer till den punkten själv, att jag kan hitta det här gamla blogginlägget och påminnas om vad jag ville. Om att jag hade mål och drömmar i livet, att jag nu svär att aldrig sluta vara nyfiken eller ge upp mig själv pågrund av tristness.

Om att hitta hem

Jag är tillbaka till Kd, har fikat och träffat vänner och jobbat och ska gå en utbildning.
Så varför är jag inte lycklig? Missförstå mig rätt nu, när jag jobbar eller träffar vännerna så är jag lycklig. Men i min ensamhet smyger sig ångesten på och jag lamslås och hamnar i ett nära apatiskt läge. Ingenting är roligt, rastlösheten finns där igen och jag känner inte igen mig själv. Eller rättare sagt, jag känner inte igen mig själv som den jag trodde jag landat som för ett tag sen. Alla tecken känner jag mer än väl igen som en version av mig jag helst hade glömt bort.

Detta gör att en insikt slår mig på söndagmorgonen. Jag är inte hemma här längre.
Jag är kanske inte mer hemma i T egentligen, men jag mår bättre där.
Där är jag till och med en helt annan person, en lugnare och en mycket lyckligare jag.
Därav är T hemma nu.
Kd ger mig mer ångest än glädje och det enda som är bra med stan är mina vänner.
Varför kan inte alla vännerna flytta till To? Då skulle allt vara bra.

Upp som en sol, ner som en??

Mitt liv verkar ha gått på en berg-och dalbana, i alla fall mitt humör går upp och ner som en annan jojo. För 3 timmar sen var jag glad, riktigt glad. Det är ju HotSpot och jag är i kd och allt var bara solsken och liljekonvaljer. Nu helt plötsligt har jag droppat. Ner som en överkörd bäver sitter jag i skolan och tycker verkligen toksynd om mig själv.
Hur vänder jag härifrån? Att åka ner verkar alltid så mkt enklare än att ta sig upp.

Men jag har fått vaniljhjärtan från Otta. Det är bra.
Och... jag har kaffe. Det är, bra?

Jag får nog ta tag i detta. Det är ju självklart roligare att må bra än att må dåligt. (döööhh)

Om att vara lycklig

En väldigt bra person bad mig att skriva upp min önskningar på en lista. Och sen skulle jag försöka komma på varför dessa önskningar skulle göra mitt liv bättre.
Jag kom på tre:
1. Vara toklycklig fest, människor, öl i solen och känslan av frihet
2. Kunna värdesätta den tid som är mig given Ro, njuta av att vara ensam
3. Arbeta i Afrika bli självständig

Och vet ni? Helt plötsligt var det enklare att känna den inre friden och glädjen över att vara vid liv. Och kanske har jag också insett att jag finns här en begränsad tid och att den tiden inte ska slösas bort på småsaker som egentligen inte spelar roll. Utan att istället ägnas åt att göra en skillnad, för mig eller för andra eller får båda.
Så idag sitter jag här. Tittar lite på mitt examensarbete och ler, jag behöver inte göra det idag. Det finns vettigare saker att göra så som att åka och fika med en kär gammal vän eller träffa en viktig person och se hur han inte landat i sig själv. Men det finns också något fint i att kunna ta ett steg tillbaka och inte låta det påverka mig. Jag finns här, ni vet det. Jag finns här för er, i vått och torrt. Jag är stark och svag och bara, mänsklig. Men jag finns här, för mig och för andra. Och jag kan dö i morgon eller idag eller om 70 år, men när jag väl möter det enda som ingen kunnat berätta om, så ska jag också möta det med värdighet och en vetskap om att jag blev så bra jag någonsin kunde bli.

hur ska det gå?

Jag är inte lycklig.
Även om jag inte heller är olycklig.
Jag är lite orolig och kanske lite ledsen. Och jag har en längtan som inte verkar gå över. Som om det fattas bitar av mig jag inte kan hitta här.
Jag försöker att andas in och känna hur allt det där gamla andas ut.
Jag försöker också att göra döden till en motivation att leva.
Jag försöker ibland att vara medveten om vilka val jag gör istället för att de väljs åt mig.

Men just nu måste jag ändå bara fråga, liksom Melissa Horn gör: hur ska det gå? hur ska det gå? Hur ska det gå? Hur ska det gå, hur ska det gå?

Avvänjning!

Jag är på avvänjning! Från livet i den större staden. Och jag trodde väl ALDRIG att det skulle bli så här svårt! Att komma hem igen, det borde bara vara underbart och tryggt och härligt. Men just nu har jag en gammal vän precis utanför synfältet som en skuggfigur. Jag vet att den finns där även om jag inte ser den- rastlöstheten. Rolösheten. alltså... känslan av att någon snuvat mig på min frihet.
Att D är i tyskland gör inte saken bättre... även om jag vet att vi inte hade setts idag spelar det uppenbarligen ingen roll. Jag vet att han är långt borta, jag vet att han är med dem, jag VET att han självklart inte tänker på mig för varför skulle han göra det? JAG skulle INTE göra det om jag åkte till tyskland till mina vänner (tänka på honom alltså). Gaaah! Jag blir tokig!

Hur fokuserar man sig på en enda sak? Typ, tänk om jag kunde bli tokfokuserad på träningen?! Hur får man bort tankarna på kvällen? Hur får man bort känslan av att sitta på en öde ö?
Framför allt- hur blir man nöjd med att umgås bara med sig själv?

bara vanligt och sisådär småtråkigt

Jag skulle vilja skriva om något fantastiskt.
Men kommer inte på nått.
Har haft en jättebra vecka med tentaplugg. Det enda som var trååååkigt var att inte kunna sova på några nätter vilket resulterade i en mer zombieliknande jag än vanligt, till och med efter oerhörda mängder intaget kaffe.

Jag vill också sluta tjata, men kan inte.
Jag önskar att jag vore kär! på riktigt. För det finns ingen bättre. Men.... han är mer av en bror för mig. Det kanske kan ändras, en liten del vill nog det. En annan del tycker att det är fantastsikst bara detta.
I morgon ska jag gålla honom sällskap när han tvättar. vi har umgåtts VARJE dag hela veckan. Dagar, kvällar, nästan nätter.
Det känns lite som att vara tillsammans. Ja, minus närheten då.

jaja...

did you try live on your own?

Vad skulle jag göra utan dig?
Och varför finns du nästan alltid här och på något knasigt sätt alltid räddar mig.
Om jag fick bestämma skulle det alltid vara så här. Men på något sätt tror jag att vetskapen om att tiden är begränsad gör situationen unik och mer intenstiv än vanligen. Kanske kommer vi att utvecklas åt något annat håll, kanske inte. Det bekymrar mig mindre faktiskt än att praktiska saker kan komma att spela in.

Du hjälper mig, med massa småsaker i livet. Du är nyfiken och knasig. Lite smådryg ibland men jag älskar dig.
Och vad som än händer så är jag tacksam över den tid som varit mig given.

hurra

Hurra för att solen sken idag, trots att det snöade på förmiddagen.
Hurra för att jag tyckte det var en bra idé att gå ut två kvällar i rad när jag inte har råd eller tid egentligen.
Hurra för att allting blev så komplicerat i hjärnan och hjärtat då jag fick reda på den där lilla saken angående K.
Hurra för att det är tentavecka
Hurra för att min rygg blivit bättre.
Hurrahurrahurra.

everything changes

Jag var på födelsedagsfest idag. Allas vår Barbafjant fyller 30! Kalaset var tokmysigt med gott sällskap, kaffe och mumsiga muffins.
Men när jag gick hem började jag att tänka på framtiden vilket är ganska enkelt att göra då vi pratat om historien. Men jag insåg nu, att jag flyttar snart.
Att ett alldeles nytt skede börjar i mitt liv och det finns verkligen ingenting är förutbestämt. Vad som helst kan hända.

Jo, det finns en sak som är säker. och den gör mig lite ledsen, för jag är påväg att lämna ett alldeles fantastiskt liv i karlstad. Ett liv som är präglat av fester, helt F.A.N.T.A.S.T.I.S.K.A människor. De bästa vänner en tylletott kan ha...
En lägenhet som genomlevt så många fester, sammankomster, middagar, spelkvällar, gråt i soffan och tentaångest att de inte går att räkna. Jag känner mig faktiskt inte alls lite ledsen, jag känner mig jätteledsen! Och rädd.

Men jag måste, för jag har liksom mentalt egentligen redan tagit klivet att göra något annat än det jag gjort nu. Så i stället för att hamna apatisk och vara rädd, ska jag försöka ta vara på den tid som är kvar. Träffa alla de vänner jag verkligen hoppas att jag kommer ha kvar, festa, njuta. VARA...
Och sen, närmare maj, juni.. Ja, vem vet. Då kanske detta egentligen förtjänar en sjuhelvettes fest. 5 år i karlstad...

Men vad är det som händer?

Som katterna i Mars.
Eller som att stå mitt uppe i fyrverkeri. Allting händer så fort och jag hänger inte med längre.
Har MASSA energi, eller så är jag rastlös. Det är svårt att avgöra ibland.
Folk gör slut till höger och vänster om mig.... hur gick det till?
Och 2010 verkar bli... ett jobbigt men kanske ett bra år.

Men alltså. Våren. Detta blir ju inte enkelt, inte alls enkelt om jag är sån här nu.
Det är killar över allt.. Singlar till råga på allt.
Och en del kramar om en under nattens fylla.
Andra skriver av sig till en
Och de andra, de bara finns.

Och arvika.
och medeltidsveckan.
Och Annie.

Och jag... jag glömmer bort att leva i nuet. Nuet är inte riktigt så roligt som framtiden verkar vara. Det finns en liten demon som säger att jag håller på att booostar upp mig till en för hög nivå. Att eftersom jag strävar efter balans så kan jag inte ta för höga toppar eftersom dalarna blir för djupa då.
Men hur hindrar man sig från att må bra? :)

D, Kim, Anders, T, Nisse, Viktor, Markus, Jonas, Tatuerade träningsmänniskan, Dansgudarna. Dom är överallt! I tell you, överallt!

Fattig men glad

Jag sitter på tåget med den där känslan som har blivit min vän under de senaste månaderna – tröttheten. Fast idag är det en bra trötthet som har ett visst inslag av oförtjänt huvudvärk. Men det gör ingenting, för så länge det handlar om att lida sviterna från dagen innan så kan jag stå ut med det. Igår kände jag mig levande igen, fattigare! Mycket fattigare för det är dyrt att gå ut… men levande. Jag fick gå ut och fuldansa med mina vänner, jag hade inga krav på mig och jag har insett att livet är bra för kort för att spenderas på att gå omkring och må dåligt när man kan må bra. Ibland kan man inte må bra, då får man väl helt enkelt må dåligt. Men om ni är något som jag, så vet jag att om jag mår dåligt så tänker jag nästan aldrig ”det blir bättre snart”. När man däremot mår bra så finns alltid tankarna där runt hörnet ”det blir snart sämre”. Varför är man sån? Det är ju skitdumt, så nej. Nu när jag faktiskt mår bra, även om det bara ska vara för någon timma, så tänker jag också må bra.

Jag fick som sagt fuldansa och när jag åkte hem slapp jag sova ensam utan i en annans säng, fast med en annan än den som faktiskt äger sängen. Och det handlar inte om sex, för min del gör det väldigt sällan det. Ingenting händer, lite massage och allmänt dumt prat från de där två nissarna som bor i lägenheten. Och visst, jag tar hand om dem. Jag hjälper den ena med att dricka vatten och den andra med att ta av sig kläderna. Och jag servar dem, köper med chips till dem… Men just nu gör det inte så mycket för jag skrattar som en gris när jag är där. Och jag slipper somna ensam och det finns inga krav.

Ja. Jag kunde säkert ha det bättre… Men jag är väldigt säker på att jag skulle kunna ha det mycket mycket sämre också.

Det hörs på stegen när du går

Det finns tusen orsaker till varför.
Men just nu finns det bara en.

Vad pratar hon om, tänker ni. Om jag egentligen visst det själv...
Jag tror det handlar om självinsikt, om förhållanden till andra, om vänskap. Jag tror det handlar om kärlek och krav. Om prestation och ångesten över att inte tillfredsställa och uppmuntra alla andra. Det handlar om att jag vill ha något tryggt att vila mot tills den här stormen dragit bort. Men att den jag förlitade mig på blint, igår drog sig tillbaka och jag vet det bara genom att höra på dina andetag, att vi håller på att dö.

Men framför allt handlar det om att fly.
Och om att Melissa Horn sjunger sånger som verkar vara tagna från min själ.

Kom hem, när du vill. Jag är vaken hela natten. Kom hem, när du vill. Jag är vaken hela natten.

Säg ingenting till mig, jag ser allting ändå. Nej säg ingenting till mig, det hörs på stegen när du går.

Du frågar hur det är, som om det vore uppenbart. Men det är släckt överallt, men jag tror att våren kommer snart.

Säg ingenting till mig, jag ser allting ändå. Men säg ingenting till mig, det hörs på stegen när du går.

Du ger det du vill, när du tror att du känner mig. Men du reser utan mål, så nu reser jag mig bort från dig. Jag vet vart jag ska, och du säger att du varit där. Men du känner ingenting, du som skriver om vad kärlek är.

Säg ingenting till mig, jag ser allting ändå. Men säg ingenting till mig, det hörs på stegen när du går.

Du håller ingens hand, du tror alla skulle titta då. Men jag håller din ibland, för det är kallt och jag fryser så. Kom hem när du vill, jag är vaken hela natten. Kom hem, när du vill. Jag är vaken hela natten.

Säg ingenting till mig, jag ser allting ändå. Men säg ingenting till mig, det hörs på stegen när du går...

Melissa Horn- säg ingenting till mig

tycker int ôm et

Nån som spelar en stor roll pratade med mig idag.
Och sa massa ord som jag vet är sanning.
Men som jag inte aaaalls har lust att ens beröra.
Det är för känsligt.
Jag hade ju gått!
Mentalt hade jag gått!! Och inte bara sådär brudigt utan på riktigt. Det känns avslutat, eller gjorde.

Nu vänder jag om. Glömde uppenbarligen något hos dig.
Gud vad jag hatar att älska dig.

Säg ingenting...

Du behöver inte säga hej då.
Du behöver inte förklara.
Jag hör på tystaden du ger mig, att vi aldrig blir det vi var.
Tiden har sprungit från oss, vi finns inte längre.
Det har skapats en reva i verkligheten.
Och jag orkar inte kämpa, det finns inga krafter kvar.
För du frågar inte hur jag mår, fastän det är uppenbart.



Du behöver inte säga hej då, jag har redan gått.

En students vardag

Hej
Låt mig berätta för dig hur min vardag ser ut just nu.

• 9.00-14.45 Skola
• 15.00 - 18.30 Jobb
• 18.30 - 19.30 Bussåkande
• 19.30 - ?? Skola

Min fria tid spenderas alltså på buss..

Och varför jobbar jag? Tja, därför att jag kan men framför allt därför att jag behöver. Efter att hyran höjdes försvinner ungefär hälften av mitt studiebidrag till hyra. Då är inga andra räkningar betalda och visst, kanske hade jag inte behövt jobbat så mkt. Men hur många finns det som vill att man ska jobba 2 timmar i veckan bara? Desustom, pengar är trevligt. Det märkte jag verkligen när jag inte fick några. Då kändes det mer än bra att faktiskt kunna betala hyran med de pengar jag jobbat in. Däremot sänder jag hatiska tankar till vår finansminister som så ljuvligt säger jag tycker det är bra att studenter jobbar under sin studietid, så att de kommer in på arbetsmarknaden.. Och jag muttrar och undrar om han någonsin har läst på universitetet? Vilket han säkert har. Men då har han aldrig läst ekologisk zoofysiologi eller något annat som tar upp mer än 40 timmar i veckan.

Men jag är inte bitter, då jag sitter i datasalen och funderar på hur jag i allsindar skulle ens kunna ha tid för NÅGOT annat än skola och jobb och är fan så glad att jag är singel. Fast det är klart, hade jag en pojkvän kanske han kunde diska och dammsuga...

Gett upp bollen

Just nu krävs det inte så mycket för att jag ska känna mig liten och ensam.
Att D missade buggen idag, att han inte kom, att han alltid glömmer saker, alltid måste påminnas, alltid måste daltas med. Det räcker. Och nu har jag tröttnat, för jag är inte hans mamma, inte hans syster eller flickvän. Jag är hans vän och ska inte behöva vara hans personliga sekreterade.

Jag antar att jag bara vill att han ska vilja umgås lika mycket med mig som jag vill umgås med honom. Men den balansen finns inte och även om jag inte vänder om och går så känner jag hur jag mentalt börjar förbereda mig för förändringar.

Jag har gett upp bollen, jag har kastat bort den.. Jag har testat att gett den till andra så många gånger men de står där som förvirrade får.

en söndag... bara en vanlig söndag

hoho...
Sitter i skolan, i en datasal långt borta från allt annat! Sitter här med kaffe (som har kallnat), blåbärsoppa och nässpray. Och trivs. Det är nog något fel på mig :)

Helgen var... intressant.

Någon sa till mig för några veckor sedan "vad vill du?". Samtalet handlade om mitt liv i framtiden men även just nu. Två dagar senare hade jag varit ute och jobbat i en grannkomun som jag för övrigt inte alls hittar i. Men med bussen hem skulle jag självklart, det är bara det att bussarna ibland går från ena sidan av vägen och andra gånger från andra sidan. Även om de ska åt samma håll...

Efter att missat två bussar och utsikten för att faktiskt bli kvar, sent på kvällen, i en komun som jag inte känner någon i, började de små panikkänslorna komma. Så när bussen, som jag var tillsagd skulle komma på ena sidan av vägen där jag stod och väntade, kom på andra sidan sprang jag över gatan, viftandes i armarna och allmänt uppjagad.
En ung, yttterst charmig busschaför fick spendera några minuter att förklara för mig vilken sida jag skulle stå på. Det visade sig att jag stått på rätt sida hela tiden och att han bara skulle åka och vända bussen... Men med ett illa dolt leende sa han att det var helt okej om jag åkte med. Så när jag satt där helt själv på bussen- en ny och mysig buss och länstrafik- inte tråkiga stadsbussar, kom jag att tänka på den där frågan "vad vill du?". Och svaret är att jag vill åka mysiga bussar med charmiga chafförer som körde lugnt och tryggt.

Kanske är det så att jag egentligen vill vara "på väg" från eller till något. I don't know, men helt plötsligt innebär varje resa hem från grannkomunen en liten förhoppning om att det ska komma en ny buss med en ung och trevlig chafför..

Positivt Surrealistiskt, dagen efter

Jag tror att vi skapar vår egen verklighet. Eller, kanske inte skapar. Men undermedvetet tror jag att vi jobbar åt det vi vill, även då vi inte tror att vi gör det.
Jag tänkte på det, idag när jag gick hem från stan i samma kläder som jag åkte ner till stan i, igår. Jag tänkte på kaffe, snus, på solsken och på hur vi och verkligheten liksom dansar med varandra.
I den där avancerade dansen mellan en själv och verkligheten är det egentligen ingen som givet styr dansens håll. Det är ett komplicerat rörelsemönster och otroligt lätt att hamna i otakt. Det enda är väl att när man väl hamnar i otakt så är det aldrig verkligheten som stannar upp eller hjälper en tillbaks till dansen utan man får själv klara av att komma in i rörelserna igen. Ibland innebär det en evighets väntan, ibland innebär det att man måste jobba arslet av sig. Men även om verkligheten aldrig väntar på en, så kan man alltid dansa med den och med små rörelser föra den dit man själv vill och dit den går med på.

En annan dans som kanske inte är avancerad men däremot otroligt rolig är dansen på dansgolvet på Harrys med Bönan. När vi dansar är det mer ett förspel än något annat, men det är ju bara så roligt. Han har ingen, jag har ingen och så länge det är så kan vi fåna oss hur mycket vi vill och det är skönt eftersom det är totalt kravfritt. Vi vet att när vi går hem kan vi gå hem med andra eller med varandra och se på film, eller ensamna.

Igår var en bra kväll, se på tusiken. Och i morse när jag gick hem i mina högs stövlar och såg hur människorna omkring mig tänkte hon sov inte hemma inatt, log jag och tänkte nej, det gjorde jag inte. Men ärligt, det där hände inte.. eller gjorde det faktiskt det? Jo, minsan och så log jag lite igen.

Jag har mycket att tacka mina vänner för.. för att de bara är de.

Positivt Surrealistiskt

Ikväll är det inflyttningsfest hos Sophia.
Och jag vill bli full och glad. Inte nykter och få värsta bakfyllan ändå. Inte nykter och lugn. Inte full och ledsen, nej. Jag vill bli full och glad.. och uppleva något positivt surrealistiskt. I morgon när jag vaknar skulle jag vilja le och tänka "det där kunde väl inte ha hänt.. eller? Jo minsan, det gjorde det" och le lite till.

Men.
Jag tror att jag kommer vakna i morgon och känna mig äldre och mer bitter över att livet aldrig blir lika sorgelöst som det varit. Och jag tror att i morgon kommer jag att känna olustkänslorna komma krypandes upp över ryggraden och penetrera mitt sinne och förgifta hela mitt känsloliv.
Och vad som än händer i kväll, om det är inte positivt surrealistiskt, så kan det liksom inte fylla det hål som finns någonstans i min själs region och besvikelsen är ett faktum.

Är det normlt att känna en rädsla över en fest? Fast det är klart, jag är nog mest rädd över de egna förväntningarna på festen och upplevelsen i fråga. Jag tror inte att det är en bra inställning, men den finns här... rädslan oavsett.
Vi får se. Vi kan ju alltid be för "en positiv surrealistisk händelse".

Sleten

Jag är så trött. Hela min kropp strejkar och utan ett dagligt intag av koffein som har slutat att räknas i koppar utan kan omvandlas till liter, överlever jag inte.
Labbvecka. Den tar energi, tid och ja.. liv. Jag är numer totalt utmattat både psykiskt och fysiskt och vill bara att jag ska få en pause, en andningspaus bara för mig. Men kalendern verkar fylla sig själv och även om den även fylls med trevligheter som fika och fester och träning, så känns allting bara övermäktigt just nu.

I natt drömde jag att jag blev apatisk. Jag bara föll ihop på gräsmattan och kunde inte röra mig eller tala. Först hade jag panik eftersom jag så gärna ville förklara för någon i drömmer att det inte var mitt fel, det som hade hänt (han hade hittat min förlovningsring, som jag inte ens har kvar). Att allt bara var ett missförstånd, men eftersom jag inte kunde prata såg jag honom gå. Det gjorde ont, men allt annat efter det var överskuggat av ett stort lugn bara. Jag kunde verkligen inte gör någonting, inte prata, inte gå, inte något. Människor omkring mig tog hand om mig, försökte väcka reaktioner och väcka mig. Men jag bara låg där och såg årstiderna vandra förbi.

När jag vaknade var den första tanken "kan jag faktiskt bli så?" och att svaret verkar vara "ja" känns ganska skrämmande. Nästa tanke var att jag måste lugna ner mitt liv, det är helt enkelt FÖR mycket just nu. Jag behöver ta tid till mig, en helg exempelvis att göra bara saker jag tycker om. Att inte känna pressen från skolan eller att behöva jobba. Men som det ser ut nu, verkar denna utopi befinna sig ljusår bort. Nästa helg kanske.. kanske nästa helg. Om jag lyckas.
Annars verkar fredag eftermiddag vara en sådan dag nu också, men då ska jag upp och jobba dagen efteråt så något försök att ta igen sömn, blir det inte i alla fall.

Var det inte meningen att jag skulle ta bättre hand om mig den här våren. Och vart försvann det?

Jag ber om ursäkt för detta bittra inlägg... men det är mitt liv just nu.
Over and out/ K

kanske är det allt jag behöver veta?

Så många obesvarade frågor.
Men det finns en känsla... och ibland överumplar den mig så att jag inte kan andas.
Och ibland tror jag inte på den verklighet som ligger här presenterad framför mig. Ibland tror jag att det är ett dåligt skämt och ibland vill jag bara riva sönder den duk som livet målas upp på.

Men jag vet att denna dära saken, vad det nu än är, lyssnar. För allt verkar ordna sig på något underligt sätt.

Och jag vet att han lyssnar. Jag vet att han bryr sig och finns där.
Och det kanske är det allt jag behöver veta.

Levande död

If I touch a burning candle I can feel no pain
In the ice or in the sun it's all the same
Yet I feel my heart is acheing
Though it doesn't beat, it's breaking
And the pain here that I feel
Try and tell me it's not real
I know that I am dead
Yet it seems that I still have some tears to shed

//

Tears to Shed, Corpse Bride

Kom ihåg det

Var på minnesgudstjäns för en av mina favoritföreläsare idag. Allting var så surealistiskt... Mina föreläsare som jag är så van att se starka och i en "högre" position än mig satt och grät. Stackars B, det gjorde sjukt ont att se henne (B är änkan). Hon som alltid varit så glad och omtänksam, det ett skal kvar. Jag tror inte chocken har släppt, det kan den nog inte ha gjort.

Det hela fick mig i alla fall att reflektera över livet och vad som är viktigt. Vad som verkligen, i slutändan av dagen, spelar roll. Det är inte så mkt egentligen och det som spelar roll är vi dåliga på att ta till vara på.

Så detta är en liten påminnelse. Krama eran familj, kom ihåg era vänner, ransaka er själva och granska vilka som spelar roll och inte. Vi tenderar att fokuser människor, problem och saker som faktiskt inte spelar roll... kom ihåg det.

mot... ljusare? tider

Det är sol ute.
Och trots mina enorma pengaproblem (dumma universitet och CSN) och trots min sorg och TROTS att jag tappat bort mig själv på vägen in i livet och trots att alla andra verkar få det så jävla ordnat för sig med både pengar och känslor (ja, självklart undrar jag ibland vad jag gör för fel eftersom det alltid verkar vara alla andra det fixar sig för och aldrig mig).. Så känner jag mig gladare idag än på ganska länge.

Egentligen borde jag krypa in under täcket och gråta mig till sömns igen, men av någon anledning så funkar jag inte så.
Hela lägenheten är fylld med tulpaner! Färgsprakande vackra tulpaner! Tänk att mina vänner och bekanta känner mig så väl.
Dessutom fick jag ett sms från en gammal vän igår och det är konstigt vad några ord verkligen spelar roll. Vi glömmer gärna bort det där, att bara visa att vi bryr oss. Men tack! Du vet vem du är :)

Idag måste jag sätta mig att läsa... Och göra frågor. Och det är väl då sjävaste f*n om det inte skulle funka. För är det nått jag är BRA på, så är det att studera.
Dessutom funderar jag på att börja massera privat och få in lite pengar. *dumdidum*

Det är sol ute.

motigt

Skulle inte 2010 bli ett bra år? Hur var det vi sa nu på nyårsafton... "2009 bra, 2010 ännu bättre"? fast jag hade nog på känn att det var ett desperat försök att luras. För den synska delen av mig sa till mig att 2010 inte alls kommer att bli ett bra år, 2010 kommer att bli året från helvettet med självsransakan och allmän misär.

Det jag inte hade räknat med var alla som skulle dö omkring mig. Det är för i helvette inte ens slut på januari och tre nära eller relativt nära har dött. 2009 bra, 2010 året då allting blev tungt. Tyvärr tror jag att det lite handlar om en självuppfyllande profia. Men liv och död styr jag inte över.

Det är bara motigt nu. Motigt och jag känner tröttheten som suger ner mig längre och längre ner i något slags träsk. Det finns ingen ork, när en sak löser sig så kommer nästa stora problem eller sorg. Jag är rädd att jag börjar ge efter för deprissionen, för den som kommer att föra ner mig i avgrundshålet och sakta infektera min själ.
ännu finns kämparglöden. Men hur länge till? Den finns inte idag, den kanske finns i morgon.


jag är bara trött. Fysiskt trött. Ska gå i ide. Komma ut när allting ordnat sig.
Hej då.

R.I.P Girre

Du kom in i mitt liv för ungefär 9 år sedan. En grå liten dammtuss som åt russin och såg ut som någonting taget ur en disneyfilm. Ulligt och gulligt.
Men under den där gulliga ytan visade sig det att det fanns en liten tös med ett jäkla humör och stor personlighet. Som tydligt talade om vad hon ville och inte.
Du kom in i våra hjärtan direkt, snodde all uppmärksamhet och blev min bästa vän.

Sedan dess har det varit många turer fram och tillbaka. Veterinären som du hatade, äppengrenar som du älskade och dina konstigheter så fort det varit något annat djur inne i köket.

Idag finns du inge längre. Du blev riktigt sjukt snabbt och eftersom det varit en långsamt nedåtgående spiral så fanns det inget annat slut än detta.
Och det gör så ont. Det känns som om någon tagit ur mitt hjärta med en sked. Du fattas mig.
Och jag älskar dig... men jag vet att du inte lider längre, det är den enda tröst som finns. men det hjälper inte mot smärtan.

23/1- 2010 RIP Girre.