om att fastna och bli kvar

Senaste tiden har jag funderat väldigt mycket på vad jag vill med mitt liv. Vem är jag som yrkeskvinna? Lärarinna? VD? elevassitent? Kassörska? ect ect. I alla fall har jag insett detta: Jag vill inte stanna kvar i den lilla hålan jag kommer från, börja röka för att ha ett tidsfördriv, skaffa barn och inte kunna försörja dem, aldrig se något annat än hembygden och låta mitt liv gå upp i någon annan (aka the boyfriend). Jag tycker fortfarande att det är tragiskt, jag är ledsen.
Men när man har en dotter på 8 år som man inte kan försörja. När det enda man tror man är bra på är att skaffa barn... Då tycker jag i alla fall att det har gått fel någonstans.
Jag kanske trampar på någons tår nu men då ber jag om ursäkt.
Men jag vill inte vara den som ser tillbaka på sitt liv och inser att varje dag, utan undantag, har varit precis lika dan.

För dessa människor, vart tog nyfikenheten vägen? Vart tog äventyrslusten vägen, den jag till och med vet att en gång för länge sedan fanns där. Hur tycker man det är okej att inte vara det bästa man kan vara?? Det är nog det som stör mig mest, hur kan man låta hela ens själ och kropp genomgå ett förfall?

Jag hoppas att om jag någonsin kommer till den punkten själv, att jag kan hitta det här gamla blogginlägget och påminnas om vad jag ville. Om att jag hade mål och drömmar i livet, att jag nu svär att aldrig sluta vara nyfiken eller ge upp mig själv pågrund av tristness.

Om att hitta hem

Jag är tillbaka till Kd, har fikat och träffat vänner och jobbat och ska gå en utbildning.
Så varför är jag inte lycklig? Missförstå mig rätt nu, när jag jobbar eller träffar vännerna så är jag lycklig. Men i min ensamhet smyger sig ångesten på och jag lamslås och hamnar i ett nära apatiskt läge. Ingenting är roligt, rastlösheten finns där igen och jag känner inte igen mig själv. Eller rättare sagt, jag känner inte igen mig själv som den jag trodde jag landat som för ett tag sen. Alla tecken känner jag mer än väl igen som en version av mig jag helst hade glömt bort.

Detta gör att en insikt slår mig på söndagmorgonen. Jag är inte hemma här längre.
Jag är kanske inte mer hemma i T egentligen, men jag mår bättre där.
Där är jag till och med en helt annan person, en lugnare och en mycket lyckligare jag.
Därav är T hemma nu.
Kd ger mig mer ångest än glädje och det enda som är bra med stan är mina vänner.
Varför kan inte alla vännerna flytta till To? Då skulle allt vara bra.

Upp som en sol, ner som en??

Mitt liv verkar ha gått på en berg-och dalbana, i alla fall mitt humör går upp och ner som en annan jojo. För 3 timmar sen var jag glad, riktigt glad. Det är ju HotSpot och jag är i kd och allt var bara solsken och liljekonvaljer. Nu helt plötsligt har jag droppat. Ner som en överkörd bäver sitter jag i skolan och tycker verkligen toksynd om mig själv.
Hur vänder jag härifrån? Att åka ner verkar alltid så mkt enklare än att ta sig upp.

Men jag har fått vaniljhjärtan från Otta. Det är bra.
Och... jag har kaffe. Det är, bra?

Jag får nog ta tag i detta. Det är ju självklart roligare att må bra än att må dåligt. (döööhh)

Om att vara lycklig

En väldigt bra person bad mig att skriva upp min önskningar på en lista. Och sen skulle jag försöka komma på varför dessa önskningar skulle göra mitt liv bättre.
Jag kom på tre:
1. Vara toklycklig fest, människor, öl i solen och känslan av frihet
2. Kunna värdesätta den tid som är mig given Ro, njuta av att vara ensam
3. Arbeta i Afrika bli självständig

Och vet ni? Helt plötsligt var det enklare att känna den inre friden och glädjen över att vara vid liv. Och kanske har jag också insett att jag finns här en begränsad tid och att den tiden inte ska slösas bort på småsaker som egentligen inte spelar roll. Utan att istället ägnas åt att göra en skillnad, för mig eller för andra eller får båda.
Så idag sitter jag här. Tittar lite på mitt examensarbete och ler, jag behöver inte göra det idag. Det finns vettigare saker att göra så som att åka och fika med en kär gammal vän eller träffa en viktig person och se hur han inte landat i sig själv. Men det finns också något fint i att kunna ta ett steg tillbaka och inte låta det påverka mig. Jag finns här, ni vet det. Jag finns här för er, i vått och torrt. Jag är stark och svag och bara, mänsklig. Men jag finns här, för mig och för andra. Och jag kan dö i morgon eller idag eller om 70 år, men när jag väl möter det enda som ingen kunnat berätta om, så ska jag också möta det med värdighet och en vetskap om att jag blev så bra jag någonsin kunde bli.

hur ska det gå?

Jag är inte lycklig.
Även om jag inte heller är olycklig.
Jag är lite orolig och kanske lite ledsen. Och jag har en längtan som inte verkar gå över. Som om det fattas bitar av mig jag inte kan hitta här.
Jag försöker att andas in och känna hur allt det där gamla andas ut.
Jag försöker också att göra döden till en motivation att leva.
Jag försöker ibland att vara medveten om vilka val jag gör istället för att de väljs åt mig.

Men just nu måste jag ändå bara fråga, liksom Melissa Horn gör: hur ska det gå? hur ska det gå? Hur ska det gå? Hur ska det gå, hur ska det gå?