update

1: jag har utvecklat ett hat mot uppsatsen som måste läsas tills i morgon. Den är på svår biolog- engelska som gör att jag läser om och läser om och läser om... Och förstår ändå inte vad jag säger.

2: Man mår bättre om man äter bättre. Det är ingen hemlighet, men det är sjukt konstigt att man har så svårt att inse det! Det är först när man börjar känna av de positiva effekterna av grönsakerna, frukten och det där som man får nån slags "aha- upplevelse". skumt.

3: jag tror inte jag orkar att jobba mer som ledsagare. Det tar för mycke energi, planering och så. Nu vill jag ha ett trök- jobb där jag kan gå till jobbet och bara göra mitt jobb. Tråkigt men sant. Men jag behöver pengarna... suck

4: Har orsakat mig själv outhärdlig nervositet inför fredagen. kommer han eller kommer han inte? blääää... det är så bitterljuvt. Och så illa att min lycka helt plötsigt blir beroende av en endaste människa när jag har ett ton med bra människor, underbara vänner. Om han inte kommer får jag väl supa mig rejält full...

på ostadig mark

Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig.
Ju högre upp man färdas, desto hårdare faller man.
Men.
En vän till mig sa bara några ord jag behövde höra: Faller du så tar vi emot dig...

Så. Väldigt rädd, väldigt väldigt rädd börjar jag ta pyttesteg rätt ut i luften från den fasta mark jag stått på förut.
Jag svävar uppåt och njuter, men vet att för varje sekund så blir nedslaget tyngre och mer smärtsamt.
Än så länge så kan jag lätt ta ett steg tilbaka och hamna på den fasta mark som jag förut stått på. Men det finns något längre fram, som lockar, som kallar på mig.
Jag hoppas bara att det är du.
Och inte mina falska förhoppningar...

Det är ljuvt. Men ack så bitterljuvt

gonna enjoy

Slappsöndag
Idag har jag inte gjort något ansträngade eller vettigt. Eller, har suttit hårmodell. Kanske inte vettigt men håret är i ordning och det är gratis. Och ni vet hur man säger: allt som är gratis är gott.

I går var det 50: års fest för min kära farbror. God mat, bra sällskap och vin.
Mamma och jag dansade, självklart. Ingen annan dansade utan alla andra aggerade publik. Jaja, jag har då aldrig skämts för mycket och knappast för detta.

Jag vet inte vad som har hänt. Jag har intagit en allvarlig slapp attityd till det mesta. skolan, kärleken, jobbet. Känner inte för att göra någonting alls. Och... det är fantastiskt skönt. Efter att varit uppe i varv några månader så känns den här slapperioden lite välförtjänt.

lyckligt slut

Skratt.
Det finns skratt i min lägenhet, i min kropp, i min själ.
Och det handlar inte om sex. Det handlar inte ens om kärlek för kärlekens skull.
Det handlar inte om vin. Eller choklad, hur konstigt det än låter.

Det handlar om vänner.
Om bra vänner.
Om att bli vän med sig själv.
Att man kan, om man vågar.

Om att våga att bli fri från tankar genom att säga dom högt.
Känslor man skäms för, och skammen som man skäms för.
Om hatet gentemot vetskapen om att hans händer har varit på min kropp och skammen att jag aldrig var stark nog att säga nej. Tills en dag då jag fick nog, nog av en liten pojkes psykiska misshandel. Det är inte konstigt att jag är fuckt up i hjärnan när det gäller killar. När jag har erfarenheter som gör mig rädd för mig själv. [tänk vad en främling kan förstöra.... tänk vad ett ex kan orsaka]

Jag är ingen ängel. Och jag sårar, och har sårat.
Jag har, i mitt liv, varit otroligt elak. Det förtjänar ingen. Och därför har ingen fått komma mig in på livet, inte på det sättet.

Men. Nu vet jag det. Jag vet om att jag har äcklats, hatat, sörjt och förtärt. Och gör fortfarande.

Men.... jag har en ny styrka, som ingen kan ta från mig. En tro och ett hopp om en bättre dag.
Och... ett lyckligt slut.

Jag tro inget, jag hoppas inget. Jag lever nu. Det räcker

Jag har dansat.
Sakta och stilla i dina armar. Snabbt och galet och knappast vackert alls.
Varför är det så enkelt att prata med dig?
Du är någon jag vill gå med hem på natten och prata om allt och ingenting, för det bara är så lätt att prata med dig.
Och det är konstigt, för iband så ler jag utan anledning. Du frågar alltid vad det är och jag får ibland hitta på svar som inte alls stämmer. Men, du ler ibland också utan någon anledning. Och då, då är du inte bara riktigt snygg utan vacker. Och trots att dina ögon inte är blå, jag som alltid ansett att blå ögon var ett måste, så har du vackra ögon...

Det låter som jag fallit.
Jag vet inte om det är så. Jag känner inget pirr. Och vet ni? att jag skulle falla är inte viktigt just nu... Det låter sjukt, eller som i någon slags förnekelsestadie. Men. Det är inte det, jag bara vet att det är inte det.

Så. Gud. Tack.
Den där nyåraftonen räddade mitt liv, oavsett utgång. Det låter drastiskt, jag vet... men det spelar ingen roll. Det är sant. På många sätt.


Jag har drömt så många drömmar. Kan den här nu bli sann?

uppdatering

Jag vet inte hur många gånger jag tryckt "nytt inlägg" för att sedan lämna det blankt och logga ur. Jag har fått skrivkramp! Jag vet inte vad jag ska skriva och vet jag det så kommer ändå inte orden ut som jag vill.
Det har snöat idag! Och jag har varit ledig, hur ofta händer det? (Det sistnämna alltså) så har fixat massa ärenden på stan som jag inte hunnit med på typ 4 veckor (sådana viktiga saker som att exemelvis hämta ut sin lön) samt köpt dyyyrt smink. Men! Min tanke är att jag faktiskt bara är ung en endaste gång... och att det är nog ungefär så här snygg jag någonsin kommer att vara i hela mitt liv, så det kanske är värt att satsa lite ;)

I morgon.. i morgon tror jag att det händer saker.
1: Jag börjar min första c- kurs i biologi
2: jag kanske börjar en annan kurs på kvällen, som inte har mycket med biologi eller skolan att göra överhuvudtaget. Men eftersom jag är lite smått kaotisk och framför allt nervös, så väntar jag tills jag faktiskt ser att jag tar mig iväg!

Dessutom så har jag lyckats vända på dygnet! *suck* Det är inte alls roligt att gå och lägga sig längre. Jag som var så duktig för en vecka sen!
Men. Känner i alla fall att energin börjar komma tillbaka i kroppen nu, det är sjuuukt vad min kropp gick ner sig pga inflamationen i lungsäcken. Kanske inte jättekonstigt, men jag är inte van att känna mig som en 80: årig gammal tantedora i konditionen.

Annars verkar det bli någon slags beställd fest om några veckor. Det blir nog skoj, hemmafester är bra

Värme // K

man lär så länge man lever

Det handlar om kärlek till livet.

Jag tror att det egentligen handlar om synsätt på livet. Samma saker händer, det är bara det att antingen så ser du postivit på det eller negativt.

Jag har varit bitter så länge att jag glömde vem jag var. Och jag glömde hur det kändes att må bra.
Det finns en låttext som lyder något liknande: "när man har vandrat så länge i mörkret att det tror att du aldrig kommer att hitta ut. Det blir din enda vän". Ja.. nått sånt har det kännts så länge utan att jag kan erkänna det när jag befinner mig i självaste svackan. Det är konstigt att det först när jag börjar ta mig ur den som jag kan säga "hej. Jag har mått dåligt". Det vore bättre att säga "Hej. Jag mår dåligt" För då kan andra människor hjälpa. Men icket.

Nåväl. Jag hoppas att jag kanske en dar lär mig att göra så.
Nu kan jag i alla fall säga:
Hej. Jag har mått bedrövligt. Hösten och vintern har varit på många sätt den mest ensamaste jag genomlevt. Helt självvalt, av något anledning. Men nu. just NU mår jag bra.. väldigt bra.
För jag är alldeles till mig i trasorna, alldeles kär... i livet.

det går mot vår

Jag tänker inte skriva att jag tror att året kommer att bli bra.
För jag är vidskeplig nog att tro att det då kommer gå åt helvette.
Men jag kan säga så här: För mig, har det i alla fall börjat bra.

Och det känns lite som att vakna upp en morgon med strålande solsken, då det regnat i några månader. Det känns bra!

Så. Till mig själv på en dålig dag:
Jag vet. Du känner dig som att hela världen har gått emot dig samtidigt som du har dåligt samvete eftersom du vet att någon har det sämre än dig. Och ändå mår du dåligt.
Men lyssna nu på mig K.
Det blir bättre... Du vet det du också.
Ta hjälp av dina vänner. Sluta var så stolt, de finns där, de äkta ialla fall, i alla väder. Inte bara när de behöver dig.

Sträck ut en hand och finn en hand att ta tag i.

för fort

Det finns en första gång för allt.
Vissa första gångerna är mer viktigare än andra. Första gången man ler, första gången man går, första gången man tappar en tand. Första gången man går till skolan, första gången man kysser någon, första gången man har sex, första gången man anses som vuxen...

Detta kanske inte är en viktig första gång. Men det är min första jul i det här huset. Med min allra första egna julgran. Och jag kan inte rå för att det känns sorligt att behöva lämna detta underbara hus med stämningen, för att åka tillbaka till ett betongetto med skrik och mysfaktor på -17.

Suck. Och jag undrar varför jag aldrig njuter av tiden som går, förän det nästan är för sent.
Jag börjar känna mig gammal,,, jag tycker att tiden går fortfare och fortfare. När man har liten var julafton en hel evighet (ända tills julklapparna kom). När man var typ 15 var en hel skoldag en evighet, för att inte tala om tiden tills loven kom.
Nu vet jag inte vad som känns som en evighet längre. Ingenting, allt går så himla fort. Jag jagar något som går fortfare och fortfare ju mer jag jagar det.
Men. Hur stannar man upp och andas? Jag har sprungit så länge att jag inte vet hur man saktar in... Men, det är en ny dag. Kanske kan jag lära mig någon gång.


Så. nu går jag och släcker ner stakarna, för sista gången den här julen... I morgon får någon annan släcka dem, om de ens tänds. Men först tänker jag sitta här och njuta lite av det varma ljus som julgranen sprider omkring sig.

Stanna upp. Andas. Njut

glöm inte

Julafton kom och julklappar byttes mellan händerna. Det var rött i fönstren och faktiskt snö utanför. Det var en lugn julafton som innebar mat, familj och värme... Fast jag var trött i kroppen och själen. Det har varit en hård höst/ vinter på många sätt. Förutom förkylningen som utvecklades till en inflamation i lungsäcken vilket innebar ett brutet revben, så har också psyket tagit stryk den här vintern. Jag vet inte om det beror på mörkret eller om jag helt enkelt varit ensam för länge. Men jag har varit så fruktansvärt avundsjuk på alla par. Bra som dåliga. Att ha någon som värmer på natten, som pratar med en om allt, som man kan irritera sig på ect ect. Det är länge sedan jag kännt mig så ensam och missunnad allt gott... Sen att det sistnämnda faktiskt måste bero på mig, är en helt annan sak.

Men. Så kom nyårsafton och en fest jag inte alls sett fram emot. Bara par, så långt ögat kan nå. Och framför allt nykära äckligt rosamolnsfjantpar som bara har ögon för varandra. Och jag då.. haha. Men, det är la antagligen alltid så att när det är som absolut mörkast så vänder det.

Och jag hoppats att det har vänt nu. Nej, fortfarande singel... Men något hände på nyår. Jag slutade bry mig och bestämde mig för att ha kul! Och för att testa den ädla konsten i att ragga... Jag bröt mig diskret av från mitt gäng och pratade med massa andra människor. Sen, men lite hjälp av L, så hamnade jag att prata med en kille jag tittat på hela kvällen. Och vi började att prata och vi pratade hela kvällen. Vi dansade och pratade och skrattade... Det kändes bra, sen om det beror på alkoholen eller på att vi faktiskt funkade ganska bra tillsammans... det vet jag inte riktigt. Men, han kom i alla fall med mig hem.
Och där, där hände nästan ingenting av det som ni tror att hände. Vi kysstes och sen pratade vi. I flera timmar. Så sov vi några timmar, tills klockan (som jag glömt att stänga av) ringde. Då pratade vi lite till. Och, bytte nr...

Men. Nu har jag ringt. Och han svarade inte... Men men. Det var kanske väntat. I don't know
Det spelar självklart roll, men det absolut viktigaste är att jag gick hem med en kille som jag tyckte var snygg och hade bra utstrålning. Det har boostat upp mitt självförtroende något enormt. Och trots att han inte svarar tänker jag njuta lite av mina erfarenheter.
Det var, förutom att ovanstående var pricket över i:et, en helt fantastiskt nyårsafton på alla sätt... Jäklar vilken fest. Jag hade så roligt!
Så.. nu överlever jag ett tag till. Livet är till för att vara roligt. Jag måste bara komma ihåg det.

(ps: Lisa. Sorry att jag inte ringt! Men jag har inte mått bäst i världen... ds)


Kram // K