Förvirrad, men på ett bra sätt

Jag njuter av kylan som får mig att vakna till i en berusad värld.

Fredag: Tenta, dans & fest. Alltid fest... på festen, från festen, annat ställe fortfarande fest, tillbaka till gamla festen som inte längre finns. Allt som finns är en ensam flicka som tappat bort sina nycklar. Leta leta, inga nycklar ingenstans. D, som är en god själ, erbjuder henne att sova i hans rum. Jaha, tänker jag.. Då får jag sova hemma och ensam. Inte direkt för att det är en stor skillad från att sova brevid honom men det är ändå en skön känsla när han dra en intill sig och mumlar något ohörbart.
Vi är bara vänner, jag vet att ingen tror på det. Men det är sant, vi är bara vänner och bra vänner. Ingenting fysiskt, inga andra krav.
Men D ropar från korridorren jag sover hos dig i natt jag *jasså* tänker jag men svara bara Oki.
Så vi går igen, från den döda festen och till mig. Där han sover innerst och jag sover längst ut, han snarkar men det spelar mig ingen roll jag mår bra i alla fall. Konstigt.

Lördag. Trött och mår som man förtjänar- illa.
Vi ser på tv men inser sedan att vi måste till systemet. Det tar emot, ingen vill tänka på alkohol och absolut inte att dricka den. Han går hem, jag försöker äta något och drabbas av akut illamående som sedan siter i hela dagen. Vi träffas på bussen igen, ner till stan, in på bolaget, hem igen. Jag åker pulka med utbytesstudenter och H och T. det är roligt men tröttheten efter 3 timmars sömn gör sig påmind och jag smiter hem tidigare än de andra. Sova 20 minuter, duscha, klä sig och möta upp med D och J. Jag tror att kvällen kommer bli totalt misslyckad pga min egen trötthet. Men det visar sig snabbt att jag har totalt fel. Vi åker till SweetJ och hennes vän M. Där vi dicker, leker lekar och äter god hemmagjord dipp. Sen är det utgång med ruskigt mycke dirty dancing med D och J och alla andra för den delen som var med ut. SweetJ får låna min mobil så hon kan prata med mig på vägen hem. Jag sover hos D, i natt igen. Åter igen en natt då han drar mig intill sig och säger på äkta D-iska: "det är så här ser du" för att sedan somna om. Men. Vi är bara vänner... vi är inget mer, vi kan inte bli något mer. Det är nästan en omöjlighet.

Söndag. Upp, kyrkan och lyssna på T, hem. Sova några timmar, sen är det spinning som gäller på kvällen med nästan hela gänget som var ute på söndagen.

Idag: Dans i tre timmar. + mat hemma hos J och mycket bisarra samtal.


Jag är förvirrad. Men, på ett bra sätt.

jag vet att det är egoistiskt

Snart kommer regnet, men även det tar slut.

Snälla Gud, ödet eller vem jag nu ska prata med.. Jag har precis rest mig igen och jag har ingen som helst lust att falla tillbaka dit jag var. Det var inget trevligt ställe och det tog mer än lovligt mycke energi att ta sig därifrån. Så snälla, låt mig slippa denna påtvingade roll. Jag är trött på den även om jag förstår den.

Men saken är den...
Jag har blivit välsingnad med någonting viktigt, en själ som inte alls förstår mig men som jag har totaltförälskat mig i. Och jag orkar inte att mista den, förstår du. Jag ORKAR inte. och om du (vem du nu än är) kommer att missunna mig detta så vet jag inte hur jag ska ta mig upp igen. Förstår du? 00000715 det var en vändpunkt... Så nej.
Nej. Lyssna på mig, för jag ber dig. Jag befaller inte, jag tjatar inte. Jag ber dig, låt mig få vara lycklig och för att vara lycklig behöver jag min själ. Låt mig behålla den...

Han är ett fenomen

Ett fenomen, som en eldsdhow eller björner som dasar samba på den uppspända linan eller som körsbär på glass. Han är ett fenomen, som förundrar mig mer än jag någonsin kunde trott.

Och jag håller tummarna att han kommer att jobba i sommar, där han alltid jobbar. För då kanske jag kan få sällskap.
Och ja. Ibland tror jag att jag är kär. Ibland förstår jag inte vad jag ska göra den dagen han hittar någon att hålla i handen. För jag blir så sjukt självisk när det gäller hans sällskap, jag vill ha honom för mig själv.


Men, i en annan tid i ett annat liv. Där vi båda är katter.
Tills dess får han vara min vän och ett fenomen.

så självklart

Jag är juh mycket för konstateranden. Ni vet, inte riktigt en lista men massa punkter eller såhär konstaterande "1". och just nu har jag lust att göra det igen. För jag har kommit till insikt om en massa saker. Men den största insikten är ändå självklar egentligen. Och det är den att jag är så oändligt mycket hellre singel än desperat tillsammans med någon som det ändå inte funkar med. För jag läser och hör om människor där det aldrig verkar vara något annat än bekymmer och jag vet hur lätt det är att hamna i ett förhållande som man bibehåller bara för att slippa vara ensam. Så jag ställer frågan: hur vet man att man verkligen är kär i en person och inte bara i det faktum att man inte är ensam?

Men. Om de goda stunderna inte överväger de onda så tycker jag att man BÖR ta sig en jävligt hård funderare på hur man egentligen vill ha det i sitt liv.

Kärlek! // K

en av de bättre

Låt solen komma smeka ditt ansikte och låt de ge dig hopp igen.
Låt den sila in till din själ genom slutna ögon.
Så kom solsken, kom vår, kom kärlek.
Så kom solsken, kom värme, kom kärlek.
Så kom solsken, kom skrattet, kom kärlek.



En bil.
Tre människor.
Hög musik.
Och det är bara ren och oförstörd kärlek.

Det är väldigt konstigt att jag känner mig smått rastlös här i huset. På ett sätt skulle jag kunna tänka att mögla fast här, att gotta in mig i småburkar med sylt, gardiner, ett stort kök, kossor runt hörnet och underbara mamma och pappa bara ett stenkast bort. Och oftast vill jag inte alls åka tillbaks till stan. Och nog är det väl lite så den här gången också, men på ett annat sätt, nu känns det faktiskt bra att veta om att jag ska tillbaks. Inte direkt för att lägenheten drar speciellt mycket för huset är fortfarande oändligt mycket varma i själen.. Men nu har jag saker jag gör i stan, jag dansar, jag sjunger, jag har bra vänner och så vidare och kombinationen av allting gör att det känns bra på båda ställena. Coolt.

vikariatet har hittills gått bra. Är självklart ganska trött på kvällarna men än så länge så har klasserna varit riktigt bra. Detta kunde ha varit veckan från helvettet men jag är hittills positiv överaskad, verkligen positivt överaskad.
Ja.. det kanske är rätt med lärare ändå :)

Men jag saknar mina vänner.
Och mina syskon.
Och min mormor.

Nästan en produktiv dag

Idag har jag juh nästan fått saker gjorda. Borde självklart ha gjort mer! Meeen, så är det väl alltid.
Jag har:

• Klippt min pappa
• Tagit in två kubikmeter ved
• Sorterat gardiner och dukar som har spritt ut sig överallt i huset
• Finulerat på mitt personliga brev som ska med stipendieansökan
• Läst ½ sida i boken (iiik. ILLA)
• Bytt gardiner
• Letat stipendier på nätet
• Tagit reda på lite mer hur ett personligt brev skall skrivas.
• Sett på vasaloppet
• Somnat i boken

Nu ska jag åter igen titta lite på mitt personliga brev, sen sova. För i morgon ska jag upp aptidigt eftersom jag ska vikariera en vecka. Och ja, jag är MYCKET nervös inför detta.

Bli inte oroliga. Just need to get it out

Gamla minnen:

Vi står och ser ut över folkmassan. Någonstans längre bort spelar musiken, människorna är glada och vackra, olika och lika. De har tagit av sig för mycket kläder, för egentligen är det kyligt men jag förstår dem. Hettan har nått även mig, den kommer inifrån och då spelar varken vind eller graderna någon roll. Du skrattar och lägger din arm kring min midja. Här känner jag mig trygg, du ler mot mig och leder mig ner för sluttningen. Jag känner mig som en kvinna men i samma ögonblick som allting känns för evigt hugger det till i hjärtat som en påminnelse.
Alla andra som ser oss tror att vi är ett par, vi rör oss naturligt tillsammans och någon säger till och med att det verkar som vi har känt varandra hela livet.
Ingen vet att mannen brevid mig med sin arm omkring min midja, som jag sovit tätt ihop med flera nätter nu, bär en stor hemlighet. Jag bär den tillsammans med honom, ingen vet att kvinnor inte intresserar honom. Ingen vet, utom jag.
Du drar mig tätt intill och viskar något i mitt öra, jag ler. Och du leder mig ner till människorna, musiken, värmen och skratten.

En annan tid, en annan plats, en annan pojke:
Jag lägger på telefonen, i örat på dig. Det ringer, och ringer, och ringer... Jag tar min jacka och flyr ut ur lägenheten där telefonsingalens arga läte följer mig ända ut på gården. Sen börjar mobilen att ringa, om och om och om igen. Jag svara EN gång och du säger "när ska du börja bry dig om någon annan än dig själv?" jag lägger på igen. Lovar mig själv att inte bry mig, gör det ändå. Uppenbarligen. Jag tänker på alla ord du sagt till mig för att få mig att bli den nedbrutna människa du vill ha mig som. En lerklump som du skulle kunna forma som du ville. Jag tänker på alla nätter du gjort mig kall i själen.

Jag hatar dig för det. Inte för något annat, än alla de nätter du har gjort mitt hjärta till en kall sten, för jag vet inte hur jag ska få tillbaks det. Precis när jag tror att jag hittar rätt sätt, händer något som gör att jag åter igen vänder mig bort.
Jag hatar dig för alla ord, för dina händer på min kropp. För alla jävla tårar som inte spelade någon roll. Jag avskyr mig själv för att jag tillät dig att göra mig apatisk. För att jag lät dig kyla ner mitt hjärta och för att jag inte vet hur jag ska få tillbaks det. Och jag ser hur åren ÅREN går... inte bara månaderna utan åren det tar för mig att vinna tillbaks mig själv.
Och jag hatar dig för det.
Jag är påväg tillbaka. Och för varje gång jag skrattar blir jag en bättre människa. För varje gång jag vågar blir jag modigare. Och Du... DU ska aldrig någonsin spela roll igen.