Bitter för hundrafemtielfte gången

Jag vet inte ens vad jag ska skriva.

Har ni någon gång känt som att ni verkligen VERKLIGEN vill gå i dvala tills alla problem bara har löst sig av sig själva? Hello, welcome to my life.
Just nu, JUST NU är livet långt från tillfreställande.

Vänner som sviker
Tentor som ska in
B uppsatser som bekräftar misstanken om att jag är dum i huvudet. Att jag är så totalt kortkad att jag inte fattar någonting. Som bekräftar att jag är en DÅLIG människa. Att jag alltid kommer att vara tvåa (eller sist) aldrig först, aldrig nr 1, dom (som i min meningen... men jag har uppenbarligen FEEEL) inte beter sig speciellt bra eller så... kommer alltid ALLTID att ha det bättre.
Jag är så jävla bitter, arg, besviken och trött.

Jag vill inte vara ensam.
Funderar på att bli gravid... men jag skulle antagligen bli världens sämsta mamma också.
Jag vet en som antaligen skulle få pris för världens bästa pappa (han är ju uppenbarligen en helt fantastisk person. Jag har bara inte förstått det än)

Och jag vet... I know att jag är Brudig och jävligt löjlig nu.
Vet du? Jag BRYR MIG INTE.





Just nu mår jag skit!
Just nu önskar jag att jag vore någonting som sov 23 timmar om dygnet.
Just nu är det INTE BRA.
Nästan ingenting.

Tro, jag vill känna tro

Jag är trött.
Trött på massa saker och känner mig allmänt otacksam.
Vissa saker kanske man inte heller bör vara tacksam över.

Som att mista en av sina bästa vänner.
Som att betvivla sin egen intelligens.
Som att inte orka sova
Som att vara ensam
Som att försöka supa sig full, i sin ensam, på en tisdag och inte lyckas. (ibland fastnar alkholen i halsen och vägrar att bara lätt rinna ner)

Jag hoppas Marica kommer vara online ikväll. Det var länge sen jag pratade med henne och om det är NÅN som förstår hur det är att mista/bråka/tröttna på en viss människa så är det hon.

Framför allt vill jag bara känna mig stark igen. Eller nej, fel. För stark känner jag mig. Jag vill känna mig hoppfull...

Och jag sitter och fifflar med mitt pentagram.
Jag vet nog inte riktigt vad jag gör om jag tappar det.

Gnällkärring

För dom som känner mig, så vet ni att jag har lite svårt att jobba (skriva typ hemtenta och B-uppsats) när det är för mycket prat omkring mig. Det är därför jag spenderar all min skrivtid längs ner i bibioteket där det skall vara "Tyst plan". Där får man inte ha på sin mobil eller ha grupparbeten.
Det konstiga är att människor som faktiskt går ner till det tysta planet inte riktigt verkar ha förstått innebörden av TYST.
Jag klagar inte om de svara i telefonen (så länge den är på ljudlöst) om de faktiskt bara svarar för att gå upp och prata där man får. Jag klagar inte heller om någon frågar sin kompis om råd eller fika ibland, så länge det handlar om några få gånger och korta samtal.

Jag KLAGAR däremot när folk sitter och diskuterar hästar, problem, dumma kompisar, helgen, festerna eller något helt annat. Då klagar jag, när de pratar och pratar och pratar (och nej, det handlar inte om 2-5 minuter. Det handlar om 10-15 eller tills man säger till)

Och NU klagar jag. Nu är jag sjukt trött på alla som inte förstår att det finns folk som jag, som faktiskt VILL jobba med skolarbete i lugn och ro.
Jag sa till två killar förut och det är skönt när de ber om ursäkt och förstår att de kanske pratat för mycket för högt. Jag funderar allvarligt på att säga till två killar igen (inte samma).... Men det kunde ju vara trevligt om någon annan än jag kunde agera istället för att slänga onda blickar (som jag gör) på pratkvarnarna.

Kanske är jag gnällig eller petig.
Och det är heeelt okej om folk tycker jag är en riktigt gnällkärring... Men jag vill göra min förbannade hemtenta. I tystnad!
Om jag ville höra massa prat skulle jag gå upp två våningar. Så det så!

Annars kan jag säga att det var fest i helgen. Mycket mycket roligt! Vilka helt underbara människor jag känner. *wee*

strejk

Oponeringen är klar.

Kanske var jag hård, kanske var det de andra som var för slappa?? I don't know. Det är ju bara så, när jag gör nått gör jag det ordentligt. Oberoende av vem det är jag skall oponera på.
I alla fall så är det klart, det är färdigt och nu är det bara en Hemtenta ivägen för mitt sommarlov.
Åh detta sommarlov som jag verkligen LÄNGTAR till.
Min huvudvärk börjar släppa.
Och tröttheten smyger sig på.
Det är som ett maratonlopp, nu är det bara upploppet kvar innan friheten.
Mjölksyra, en ständig fråga varför man tvingar sig att fortsätta när det faktiskt är så enkelt att ge upp.
Det kanske låter dramatiskt men jag är så TRÖTT på allt vad skola heter, på allt vad föreläsningar, diskussioner, analys, koppla samman och dra ifrån. Allt som betyder att jag måste anstränga de stackars grå är inte av intresse nu.

Jag vill sjunga, måla, komponera ihop kläder och framför allt vill jag bara vara.
Att stå i kohagen och låta tankarna få vandra fritt och fundera över viktiga saker som varför det heter "att Blogga" eller om snöskatorna verkligen är arga eller om de bara ser ut så.
Att det viktigaste med dagen är att man får mat och dryck, samt kanske att man rycker upp en maskros. Ja, sommaren, ledigheten och latheten är så efterlängtad.

Tack gode gud att jag ska dricka vin/öl sen och låta hjärnan få ledigt för ikväll.
Men först ska jag skriva om statens roll i utvecklingen hos Eng, Frankrike och Ty.
Huvudvärken kommer tillbaka och hela min kropp strejkar.

lördag hemma

I morgon är det söndag.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om söndagar... det är skönt idag att jag vet om att morgondagen fortfarande innebär ledighet. Samtidigt så... nja...

Idag har det i alla fall varit stora pysslardagen. Jag och pappa har gjort fågelholkar (läs: pappa... jag tittade bara på och kom med glada tillrop), sen har jag försökt att skriva lite på opponeringen vilket inte alls har gått bra.´Klippt gräsmattan har jag hunnit med samt hälsa på kavlarna.
Ja, en bra dag med andra ord.

Hade inte tänkt å åka hem nästa helg på min födelsedag... Men nu måste jag hem och hjälta till att släppa ut de små kossorna. Men... detta hindrar inte att det blir fest på lördag! (inte hos kossorna, kommer tillbaks på kvällen) Så folket, ni som kan =) Det är bara å komma

hemma

Ibland undrar människor hur jag kan tänkta mig att flytta tillbaka till den gård där jag växt upp.
Ibland undrar jag också... Men så kommer jag hit och ja. Det finns bara ett ställe där jag nån gång kommer att känna mig så hemma. Det handlar inte om trygghet, det handlar inte om att jag inte vågar ut. Det handlar om att när jag går här, på denna gård, när jag andas luften, när jag hör fåglarna och bäcken och när jag ser ut över bygden ja, då vet jag att jag är hemma.

Med huset, med kossorna, med byggnaderna, med möjligheterna.

Men det är inte idag.
Inte i morgon.

Här kan jag sova... Och bara det är värdefullt.

Blås

Och det blåser
Jag vädrar ur min själ, gamla skelett rensas ut och det börjar lukta sommar.
Jag börjar få energi, bara av att låta vinden blåsa igenom mig.
Det rasslar i löven, gatljusen lyser upp träden underifrån...


Och jag är så lycklig.
Jag är så tillfredställd med mitt liv.
Saker och ting börjar ordna upp sig, dom måste helt enkelt. Nu finns inget val längre.
Sommaren står för dörren och jag nynnar på Idas Sommarvisa.
I lägenheten luktar det nybakade kakor och ute luktar det vår.

Och jag är så lycklig.
Kanske låter det konstigt, kanske är det konstigt. Det får vara vad det vill.
Snart är det ransäterstämma, snart är det sommar, snart är det säter.
Allt det är underbart men jag är glad över att jag just nu orkar att leva, att jag just nu tycker om mitt liv och njuter av det.

Så blås. Fortsätt att blåsa, rena min själ, rena min kropp.
Låt allt det gamla och tunga blåsa bort och låt mig andas igen.



Låt mig åter uppleva hur det känns att vara hel.

helgrapport

Nu är helgen över (japps, det är sant) och det har verkligen varit en jättekul helg. Den gick enormt fort och innehöll sånna saker Barbadampis, Barbafjan, Barbatönt och En gigantisk tv.

Med andra ord var det (som det varit för resten av befolkningen) schlagerhelg! The Ark fick självfallet massa aplåder och glada tillrop från soffan och en Barbadampis som trummade så stackars Barbatönt hoppade i soffan.
Det värsta var att heelt fel låt vann. Jag kan inte ens, om jag riktigt riktigt anstränger mig komma ihåg hur den går. Är inte det lite meningen med schlager? Att den ska fastna på hjärnan och aldrig släppa?

Näe, tacka vet jag Ukraina eller rosa Frankrike! Eller.. Tja, nästan vad som helst förutom just den låten som vann. (till och med Irland var nästan bättre och för er som såg festivalen VET ni vad det innebär)

Så nu när klockan närmar sig normal Barbasohl tid att gå och lägga sig, är jag JÄTTEPIGG... Jag har en stark aning om att Barbadamp har smittat mig med sina skumma dyngstider. Jag kommer nog mer eller mindre få tvinga mig att sova snart.
I morgon är det träning, fika med barbaskön och.. tja... Inte så mycket mer tror jag.
Jo, ska skriva ut Herr O:s uppsats som jag ska opponera på (Gud.. varför hatar du mig?)


Byebye

God Morgon!

Det känns som att vakna tidigt en vacker sommarmorgon och gå ut för att låta daggen blöta ens fötter.
Som om man börjar minnas att det finns ett liv...
Fantastiskt

B uppsatsen är inlämnad, kursen Ekonomisk Historia är igång (vilket bör då vara frågelskiten som man också trampar i när man strövar ute i det daggvåta gräset), jag har träffat alla människor igen.
Jag är nog en ganska social människa för så fort jag får träffa och umgås så mår jag så mycket bättre.

Nästa kurs examineras genom en hemtenta... Hmm, som ska vara inlämnad den 1 juni, sen har vi inget mer arbete schemalagt vilket innebär att jag kan vara hemma och hjälpa till med kalvarna vilket är jätteskönt!


I morgon skall jag städa.
Det är så skönt att få vakna av sig själv

Nu sitter jag här igen. Längst nere i biblioteket med Mp3- hörlurarna i öronen.
Förhoppningsvis för sista gången på, tja.. nån vecka i alla fall.


Hur kan det kännas bitterljuvt? Hur kan jag inte bara känna total frihet och glädje?
Beror det på att det faktiskt varit ganska skönt att vara student på heltid?


Eller beror det på att ämnet varit intressant (jag kan nog nästan allt om Hormoslyr nu)
Eller beror det på att när man sitter och tragglar, dag ut och dag in, med samma människor omkring en så blir det faktiskt som en gemeskap.
Att jag vet om att från idag, så kommer jag inte att se H varje dag. Bara när vi har föreläsning och kanske någon gång ute?

För idag, idag gick Hissen lite fortfare. (i magen) när han kom fram och pratade med mig.
Guud, så FÅNIGT...
Men samtidigt ganska skönt.


Jag kommer faktiskt att sakna dom allihop. Även Gaykompisen.
Han och jag har suttit här var enda dag!
Så det kanske är därför jag sitter här och försöker dra ut på det.
Kanske är det för att jag vet att dom sitter på sina vanliga plaster längst in och jag sitter nästan längst ut.

För att det inte kommer vara så sen.
Missförstå mig rätt. det ska bli så SKÖNT att få lämna i uppsatsen.

men...

Det innebär också något annat...


FIKA! La barbisar,,, fika??
Snart kommer barbadamp "hem" och hälsar på!! =)

underbara vår... eller?

Alla som känner mig något sådär vet om att jag blir som en kåt kanin på våren. Ja, det är ju sant! Hormonerna åker berg- och dalbanan mest hela tiden och allt som går på två ben och inte har bröst som är till för att producera mjölk (jo... det FINNS undantag, men han har bara Bkupa och hans mjölk ska inget spädbarb dricka) ligger oftast ganska risigt till.

Men den här våren har inte varit dom andra lik, jag har faktiskt inte varit speciellt intresserad av nån överhuvudtaget. Inget pirr i magen, inga förbannelser över att man är för feg eller nått sånt. Jag saknar det faktiskt lite, inte mycket men lite.
Det var kul att ha en bra orsak att gå till skolan. (läs kravla sig upp på morgonen)
Ja, i alla fall så är det.

Det finns kanske,, KANSKE eventuellt en endast som får min mage att åka hiss (en jävligt seg hiss, men en hiss lik förbannat). Han var här idag, det pirrar inte speciellt mycket däremot blir jag besviken om han inte är här och saknar honom som nu när han har gått. Vilken tur att jag kände mig fin idag =)

Upploppet

Upploppet.
Det är nog vad det här kallas...
När hjärnan strejkar och kroppen bestämmer sig för att den inte har lust att gå upp sängen.
Upploppet, när mållinjen är så nära och ändå så långt bort.

Ja, det är nog det här som är upploppet.
Nu är det muskelvärk, mjölksyra, hjärnkoma och en stark vilja att ge upp.
Så in i helvette heller. Jag har INTE suttit nere i ett mörkt och tråkigt bibiotek flera underbart soliga dagar för att ge upp nu. Jag har inte försakat vänner och familj för att se B-uppsatsmonstret vinna över mig 4 dagar innan det ska vara inlämnat.
Det är snart måndag.
Det är snart slut.

5 veckor bara *poff*
what the hell.. Vart tog dom vägen?
Men, som sagt.

Snart kan jag trycka på "play" igen till mitt liv.



*freeedoooom*