Avvänjning!

Jag är på avvänjning! Från livet i den större staden. Och jag trodde väl ALDRIG att det skulle bli så här svårt! Att komma hem igen, det borde bara vara underbart och tryggt och härligt. Men just nu har jag en gammal vän precis utanför synfältet som en skuggfigur. Jag vet att den finns där även om jag inte ser den- rastlöstheten. Rolösheten. alltså... känslan av att någon snuvat mig på min frihet.
Att D är i tyskland gör inte saken bättre... även om jag vet att vi inte hade setts idag spelar det uppenbarligen ingen roll. Jag vet att han är långt borta, jag vet att han är med dem, jag VET att han självklart inte tänker på mig för varför skulle han göra det? JAG skulle INTE göra det om jag åkte till tyskland till mina vänner (tänka på honom alltså). Gaaah! Jag blir tokig!

Hur fokuserar man sig på en enda sak? Typ, tänk om jag kunde bli tokfokuserad på träningen?! Hur får man bort tankarna på kvällen? Hur får man bort känslan av att sitta på en öde ö?
Framför allt- hur blir man nöjd med att umgås bara med sig själv?

bara vanligt och sisådär småtråkigt

Jag skulle vilja skriva om något fantastiskt.
Men kommer inte på nått.
Har haft en jättebra vecka med tentaplugg. Det enda som var trååååkigt var att inte kunna sova på några nätter vilket resulterade i en mer zombieliknande jag än vanligt, till och med efter oerhörda mängder intaget kaffe.

Jag vill också sluta tjata, men kan inte.
Jag önskar att jag vore kär! på riktigt. För det finns ingen bättre. Men.... han är mer av en bror för mig. Det kanske kan ändras, en liten del vill nog det. En annan del tycker att det är fantastsikst bara detta.
I morgon ska jag gålla honom sällskap när han tvättar. vi har umgåtts VARJE dag hela veckan. Dagar, kvällar, nästan nätter.
Det känns lite som att vara tillsammans. Ja, minus närheten då.

jaja...

did you try live on your own?

Vad skulle jag göra utan dig?
Och varför finns du nästan alltid här och på något knasigt sätt alltid räddar mig.
Om jag fick bestämma skulle det alltid vara så här. Men på något sätt tror jag att vetskapen om att tiden är begränsad gör situationen unik och mer intenstiv än vanligen. Kanske kommer vi att utvecklas åt något annat håll, kanske inte. Det bekymrar mig mindre faktiskt än att praktiska saker kan komma att spela in.

Du hjälper mig, med massa småsaker i livet. Du är nyfiken och knasig. Lite smådryg ibland men jag älskar dig.
Och vad som än händer så är jag tacksam över den tid som varit mig given.

hurra

Hurra för att solen sken idag, trots att det snöade på förmiddagen.
Hurra för att jag tyckte det var en bra idé att gå ut två kvällar i rad när jag inte har råd eller tid egentligen.
Hurra för att allting blev så komplicerat i hjärnan och hjärtat då jag fick reda på den där lilla saken angående K.
Hurra för att det är tentavecka
Hurra för att min rygg blivit bättre.
Hurrahurrahurra.

everything changes

Jag var på födelsedagsfest idag. Allas vår Barbafjant fyller 30! Kalaset var tokmysigt med gott sällskap, kaffe och mumsiga muffins.
Men när jag gick hem började jag att tänka på framtiden vilket är ganska enkelt att göra då vi pratat om historien. Men jag insåg nu, att jag flyttar snart.
Att ett alldeles nytt skede börjar i mitt liv och det finns verkligen ingenting är förutbestämt. Vad som helst kan hända.

Jo, det finns en sak som är säker. och den gör mig lite ledsen, för jag är påväg att lämna ett alldeles fantastiskt liv i karlstad. Ett liv som är präglat av fester, helt F.A.N.T.A.S.T.I.S.K.A människor. De bästa vänner en tylletott kan ha...
En lägenhet som genomlevt så många fester, sammankomster, middagar, spelkvällar, gråt i soffan och tentaångest att de inte går att räkna. Jag känner mig faktiskt inte alls lite ledsen, jag känner mig jätteledsen! Och rädd.

Men jag måste, för jag har liksom mentalt egentligen redan tagit klivet att göra något annat än det jag gjort nu. Så i stället för att hamna apatisk och vara rädd, ska jag försöka ta vara på den tid som är kvar. Träffa alla de vänner jag verkligen hoppas att jag kommer ha kvar, festa, njuta. VARA...
Och sen, närmare maj, juni.. Ja, vem vet. Då kanske detta egentligen förtjänar en sjuhelvettes fest. 5 år i karlstad...

Men vad är det som händer?

Som katterna i Mars.
Eller som att stå mitt uppe i fyrverkeri. Allting händer så fort och jag hänger inte med längre.
Har MASSA energi, eller så är jag rastlös. Det är svårt att avgöra ibland.
Folk gör slut till höger och vänster om mig.... hur gick det till?
Och 2010 verkar bli... ett jobbigt men kanske ett bra år.

Men alltså. Våren. Detta blir ju inte enkelt, inte alls enkelt om jag är sån här nu.
Det är killar över allt.. Singlar till råga på allt.
Och en del kramar om en under nattens fylla.
Andra skriver av sig till en
Och de andra, de bara finns.

Och arvika.
och medeltidsveckan.
Och Annie.

Och jag... jag glömmer bort att leva i nuet. Nuet är inte riktigt så roligt som framtiden verkar vara. Det finns en liten demon som säger att jag håller på att booostar upp mig till en för hög nivå. Att eftersom jag strävar efter balans så kan jag inte ta för höga toppar eftersom dalarna blir för djupa då.
Men hur hindrar man sig från att må bra? :)

D, Kim, Anders, T, Nisse, Viktor, Markus, Jonas, Tatuerade träningsmänniskan, Dansgudarna. Dom är överallt! I tell you, överallt!

Fattig men glad

Jag sitter på tåget med den där känslan som har blivit min vän under de senaste månaderna – tröttheten. Fast idag är det en bra trötthet som har ett visst inslag av oförtjänt huvudvärk. Men det gör ingenting, för så länge det handlar om att lida sviterna från dagen innan så kan jag stå ut med det. Igår kände jag mig levande igen, fattigare! Mycket fattigare för det är dyrt att gå ut… men levande. Jag fick gå ut och fuldansa med mina vänner, jag hade inga krav på mig och jag har insett att livet är bra för kort för att spenderas på att gå omkring och må dåligt när man kan må bra. Ibland kan man inte må bra, då får man väl helt enkelt må dåligt. Men om ni är något som jag, så vet jag att om jag mår dåligt så tänker jag nästan aldrig ”det blir bättre snart”. När man däremot mår bra så finns alltid tankarna där runt hörnet ”det blir snart sämre”. Varför är man sån? Det är ju skitdumt, så nej. Nu när jag faktiskt mår bra, även om det bara ska vara för någon timma, så tänker jag också må bra.

Jag fick som sagt fuldansa och när jag åkte hem slapp jag sova ensam utan i en annans säng, fast med en annan än den som faktiskt äger sängen. Och det handlar inte om sex, för min del gör det väldigt sällan det. Ingenting händer, lite massage och allmänt dumt prat från de där två nissarna som bor i lägenheten. Och visst, jag tar hand om dem. Jag hjälper den ena med att dricka vatten och den andra med att ta av sig kläderna. Och jag servar dem, köper med chips till dem… Men just nu gör det inte så mycket för jag skrattar som en gris när jag är där. Och jag slipper somna ensam och det finns inga krav.

Ja. Jag kunde säkert ha det bättre… Men jag är väldigt säker på att jag skulle kunna ha det mycket mycket sämre också.

Det hörs på stegen när du går

Det finns tusen orsaker till varför.
Men just nu finns det bara en.

Vad pratar hon om, tänker ni. Om jag egentligen visst det själv...
Jag tror det handlar om självinsikt, om förhållanden till andra, om vänskap. Jag tror det handlar om kärlek och krav. Om prestation och ångesten över att inte tillfredsställa och uppmuntra alla andra. Det handlar om att jag vill ha något tryggt att vila mot tills den här stormen dragit bort. Men att den jag förlitade mig på blint, igår drog sig tillbaka och jag vet det bara genom att höra på dina andetag, att vi håller på att dö.

Men framför allt handlar det om att fly.
Och om att Melissa Horn sjunger sånger som verkar vara tagna från min själ.

Kom hem, när du vill. Jag är vaken hela natten. Kom hem, när du vill. Jag är vaken hela natten.

Säg ingenting till mig, jag ser allting ändå. Nej säg ingenting till mig, det hörs på stegen när du går.

Du frågar hur det är, som om det vore uppenbart. Men det är släckt överallt, men jag tror att våren kommer snart.

Säg ingenting till mig, jag ser allting ändå. Men säg ingenting till mig, det hörs på stegen när du går.

Du ger det du vill, när du tror att du känner mig. Men du reser utan mål, så nu reser jag mig bort från dig. Jag vet vart jag ska, och du säger att du varit där. Men du känner ingenting, du som skriver om vad kärlek är.

Säg ingenting till mig, jag ser allting ändå. Men säg ingenting till mig, det hörs på stegen när du går.

Du håller ingens hand, du tror alla skulle titta då. Men jag håller din ibland, för det är kallt och jag fryser så. Kom hem när du vill, jag är vaken hela natten. Kom hem, när du vill. Jag är vaken hela natten.

Säg ingenting till mig, jag ser allting ändå. Men säg ingenting till mig, det hörs på stegen när du går...

Melissa Horn- säg ingenting till mig

tycker int ôm et

Nån som spelar en stor roll pratade med mig idag.
Och sa massa ord som jag vet är sanning.
Men som jag inte aaaalls har lust att ens beröra.
Det är för känsligt.
Jag hade ju gått!
Mentalt hade jag gått!! Och inte bara sådär brudigt utan på riktigt. Det känns avslutat, eller gjorde.

Nu vänder jag om. Glömde uppenbarligen något hos dig.
Gud vad jag hatar att älska dig.