I tröttheten växer bitterheten

Där ute finns en värld av långa nätter, sjunger Melissa Horn. Och jag nickar för mig själv och tänker att hon kan banne mig skriva mina tankar som inte ens jag kan.

Jag är rädd för att "Bara ta nått, för att slippa vara ensam". Att inte vara kär. Att ta det näst bästa. Jag överlever inte då, jag blir elak och det som jag hade kunnat haft... det kväver jag sakta ihjäl.

Ja.

I tröttheten, då man spenderar 14 timmar på jobbet och det enda man gör när man kommer hem är att plocka undan det som man inte hann innan jobbet började. Ja. Och sova förstås.

Och när det inte går ens 12 timmar mellan att man går från jobbet och att man kommer tillbaka. Ja. Då är man tillräckligt trött för att önska sig till någon.

Och då slipprar bitterheten in i rösten och det där med att vara nöjd med det man har, det låter mer som ett hån än något annat.

Och de tomma orden som sårar en, håller man kvar vid likt livbojar och gudars, det är så dumt och jag vet det. Men tänkt, tänk om Du bara kunde skriva en endast gång till mig... Men du och jag D, vi har brunnit ut och vi kan nog aldrig bli mer än så här... För jag vill ta ett steg och du vill stanna kvar.. Så. jag lyssnar på Melissa Horn igen och låter henne helt enkelt förklara det jag känner med utvalda delar av hennes låt "Hanna" och jag är inte bitter.. inte heller speciellt ledsen. Bara sorgsen och konstaterar att jag hade fel om oss.

Visst finns det dagar som jag kan vara snäll och låtsas som förut och visst finns det dagar då det kan göra ont(...) det fanns en kärlek men den har brunnit ut, du fick för stor del av mitt liv. Jag kunde inte andas till slut.

[...]

Jag gav upp för länge sen. Jag gav upp för länge sen. [...] Det finns ingen att behaga, inget att förklara, inget att försvara. Jag gav upp för länge sen.

Öppet brev till Gud om längtan

Kärlekstörstande. Kärlekskrank. Ensam. Singel. Väntande.

Det finns nog tusen ord för hur jag känner mig. Och jag är inte ensam, om att sakna någon som man vet finns där i regn, snöslask och solsken. Men orka bry sig om någon annan just nu i dessa sekunder? (Jag vet, gud.. jag vet, ödmjukhet och jadajada. Men för att vara snäll mot andra måste jag få vara snäll mot mig och ventilera!) För någonstans inom mig finns det en väldigt liten Jag, men i Lilla My format som står och stampar med foten och säger "är det inte MIN tur nu???" Och mina vänner, ni som läser, får förlåta mig. Men 99 % av er, är antingen i ett förhållande eller så har ni nästan precis kommit ur ett eller så är ni typ på väg in i ett eller så vill ni vara singlar och hitta er själva och trivs med det. Jag kanske borde tänka längre än näsan räcker och se era problem, det för detta inlägget är denna bloggen bara min och min och MIN... Så just nu, tänker jag sitta här och tycka synd om mig och säga att det minsan är typ 6 år eller nått sen jag hade ett "riktigt" förhållande. och DET förhållandet hade jag faktiskt idag hellre sluppit. Buhu buhu buhu.

Men men. Självklart vet jag att det finns en hel hög med människor därute som kanske aldrig har varit tillsammans med någon, som kanske är i ett förhållanden som kväver dem, eller som kanske älskat och mist. Men det hjälper tyvärr inte min längtan efter denna någon....

Jag vill ha en pojkvän (nej, inte en tjej. inte just nu i alla fall... Hittar man någon som hjärtat slår för, så spelar det väl ingen roll hur den ser ut mellan benen?) NU. Helst igår!

Och jag tror att jag börjar på att bli lite väl mottagligt för förslag, eftersom jag fick en kram av Mr X på midsommarkvällen. Han stod och höll om mig bakifrån, egentligen tror jag vi stod där som vänner. Men hela min kropp skrek efter något mer. Vilket jag antar att du, Gud, tycker var jätteroligt eftersom jag (och han) VET att vi aldrig någonsin skulle fungera ihop. Det är inte bara som vi tror, vi VET...Och en liten del av mig antar att det var tur att hans kompis kom och "förstörde" allting. För jag vet inte riktigt vad som hade hänt annars och i slutänden hade detta kunnat resulterat i en besvärlig situation.

Men.

Han finns där. I tankarna. Heeeela tiden! Och irritationen stiger, jag fick ju faktiskt kramar av andra människor under kvällen (inklusive en jättesöt pojke) varför kunde jag liksom inte fastna för någon av dem?? Men neeeej, ta den som det blir nästan mest komplicerat med, bra idé!!!.

Gud. Jag tror kanske inte att du läser min blogg, men om du gör det så kan jag bara säga att jo, jag tycker nog faktiskt att det är min tur nu. Hur krångligt det än blir med verkligheten. Så skulle jag snälla kunna få träffa en av mina Mr Right tack? Och få ha ett förhållande? Och känna mig nöjd? Och kär? Och trygg. Och älskad? Och modig nog att älska tillbaka?

Tack, jag lämnar ett fat med kakor i skafferiet som tack.

lugn i själen

Att rena sin själ är som att få bort den där fläcken på favoritjeansen.

Att vädra känslor, det är som att få gå på toa när man är riktigt nödig.

Att se vänner som står kvar, fastän det blåser. Det är som att hitta ett hus som är varmt och tryggt, i en storm.

Och att hitta en bit av själv. Det är som få ett fyrverkeri gratis en vanlig sketen tisdagskväll...

Jag vet inte om jag tror på ödet, men ibland känns det som om saker och ting är lite för väl planerade för att vara bara en slump. När man hittar en annan själ som funkar precis som ens egen. Det är underbart och lite läskigt. Och jag vet inte om jag tror på Gud, men ibland känns det som om nån sitter och skrattar åt en. Som om man är en bricka i ett spel bara...

Men jag tror på att när man väl är lycklig ska man bara toklåta sig vara det. Så nu sitter jag i ett kök, i ett hus som börjar kännas som hemma. Och lyssnar på musik som hela och renar. Och ute blommar kapfrifolen och det med, gör mig lycklig.

om ord

Ibland när ord yttras kan de antingen bli sjukt verkliga, eller falla platt och man undrar över varför man överhuvudtaget säger dem.

Igår sa jag en massa saker. Hälften tror jag blev verkligt, på ett helt annat sätt än förut. Men andra saker känns bara fånigt.

Jag kände mig utesluten, övergiven och avundsjuk. Men när jag förvirrat mig i ett garnnystan av ord så började jag förstå att det inte handlar om det. Utan om en sårad själ, fortfarande.

Det är tomma ord som fastnar, för att jag låter dom vara kvar. Men jag har lovat den här gången att jag ska ge allt jag säger att jag har [Melissa Horn] Och det stämmer.

Vilket också innebär att jag måste ta en hel hög med jobbiga diskussioner, oavsett om mottagaren är konflikträdd eller inte. Det får inte längre spela roll.

För jag tror inte att jag är ensam om att trycka undan massa småsaker som man inte tror spelar roll. Och så samlas de på hög. Och helt plötsligt en dag sjunker man likt en sten ner i gyttjan igen. Och nej. Det är inte värt det. Så jag ventilerar högt mina känslor, och känner mig sårbar och liten och tragisk och patetisk. Men det är jag...

Och D, han sårade mig verkligen. Mer än jag förstod från början. Han gjorde mig osäker igen, på nått som jag önskade att var tryggt och säkert. Men Han och Jag... vi är de där som dansar ihop på fyllan. Och Han vet hur Han ska bete sig för att ha mig kvar. Och jag har varit som en dörrmatta och låtit honom hantera mig. Och när jag då börjar få tillbaka någon slags självdistans och kanske lite vett och kräver saker. Ja, då är det kanske inte konstigt att han tycker det är jobbigt att umgås med mig.

Det är skit samma.... Eller nej. Eller jo.. Eller äh, jag vet inte. Men när en människa gör att man mår mer dåligt än bra, då kanske det är dags att gå?

Snart, ska jag hitta vem jag är.

// K

jorå, jag lever

Jag pendlar mellan att vara tokpigg (gärna sent på kvällen/natten) till att vara trött, ack så trött (dagtid).

Men nu ere fint i huset.

Och efter megabråket med D så känns luften rensad.

Det knasiga i historien är att jag helt plötsligt känner mig redo att träffa någon.

Dômt!

en sekund och ett andetag

Första gången det hände var jag obotligt ledsen och något av en dramaqueen. saker och ting skulle liksom aldrig bli samma sak igen. livet var död och vi, vi skulle självdö. Andra, tredje, fjärde, femte gången.. samma sak. Men någonstans där började saker och ting att förändras, kanske blir man van panikartade situationer och lär sig hantera dem vi hade ju alltid överlevt förut. Eller hur? Men frågan är hur mycket man kan ge av sig själv utan att sakta tömma sig själv på allt vad man är? För det är inte för än man får den där lilla lilla biten som man också inser hur lite man faktiskt får.

Jag fick en smula av dig. En skärva. En pusselbit i ett miljonpussel. Och så förväntar du dig att jag ska vara lycklig över den, nästan tacksam...

Det värsta är väl att jag blir ju det. Och tänker ååååååh... men sen förstör du allt genom att liksom slå undan benen för mig. För hur mycket jag än ger och hur mycket jag än försöker så visar det sig helt plötsligt att det är fel. Tänk, här har jag trott i flera flera år att man faktiskt ska och vill bry sig om sina vänner. Att det var en bra sak. Tänk va fel jag haft... För i ett andetag talar du om för mig att du hellre umgås med X för där finns inga krav, att det är svårt med mig.

Jag dog där. En smula. Och för första gången finns ingen panik, ingen ångest. Det finns en sårad själ. Och varje gång du kommer på tal, för du är... du är ju du. Så tystnar jag för såren är för färska och det är som att strö salt i dem. Men de kan ju inte veta att allt som finns kvar bara är minnen av dig. Jag önskar ibland att jag inte var snäll. Att det du säger till mig, att jag fick slänga det i ansiktet på alla de som tror att de känner dig.

Det tar en evighet att bygga upp ett förtroende men en sekund att rasera det.

Varför var du tvungen att rasera det i lördags?