I'll be back

Arg
Irrationell
Trött
Ledsen

Jag är ledsen vänner men jag tror jag behöver lite tid för mig själv. Jag ska inte drunka, bara.. fly lite. Från verkligheten.
Helst av allt skulle jag sätta mig vid ett barbord och dricka flera dagar i rad. MEN... klart att jag inte gör det.
Jag skulle också kunna tänka mig att försvinna in i mig själv... men vet inte riktigt hur man gör.

Så.
Jag kommer tillbaka *lovar*
jag vet inte om jag menar mentalt eller faktiskt i verkligheten.
Men jag kommer tillbaka.

Så det är detta de kallar olycklig kärlek?

Jag önskar jag kunde plocka ut mitt hjärta ett tag, placera det tillsammans med själen i en laddare och få lite energi.
Jag önskar jag kunde radera bort tankarna som likt dimman tätnar och omsluter mig.
Jag önskar jag kunde gråta, få ett avslut, sluta känna, stänga av som jag gjort så många gånger förr.
Skjuta på problemet.

För det finns en stor, STOR del av mig som inte vill få ett avslut. Någonsin.
Och det skulle inte vara så svårt att bara säga "hej då" om det inte vore för det faktum att han är min vän. En BRA vän till råga på allt, någon som är så sjukt likt mig att det skrämmer mig.

Men. (varför finns det alltid ett men?). Jag måste avsluta, jag måste stänga alla dörrar. Rädda mig själv från mig själv.

My heart will fall and turn to dust.
Det finns ingenting att hämta, ingenting att hoppas på. Och det handlar inte om att jag är bitter eller ser det negativt. Det är sant bara.





Just say yes...

Suck. Låt mig tappa tron då, så jag får plocka upp delarna och överleva. Sluta ge mig hopp. Sluta få mig att tro annat. Jag är så redo jag någonsin kommer att vara, så just shoot me down...

damn it

Fingrarna på tangenterna, men vet inte vilka ord som ska skrivas.
Helst av allt skulle jag vilja säga

"Hej Gud.
Och nej, jag BEHÖVDE det inte... Någonstans vet jag att det är mitt eget fel men ibland så. nej. Varför? Jag tycker inte om att någon annan har makt över mig samtidigt som jag älskar det. Och den här molande känslan i magen talar om för mig att jag egentligen borde sitta här och stortjuta. Så varför kan jag inte få göra det? Vad hoppas jag på? vad VILL JAG? vad vill han? Varför? Närheten, orden, handen på min rygg. Min hand på hans lår.
Så Gud. Varför är jag inte lycklig? Eller är det jag det? Är jag brudig? Är jag kär? Eller är det bara vänskapskärlek? vad VILL JAG? Åter och åter igen. Vem är jag och hur skulle jag reagera? Haha.... som att jag inte vet det med tanke på igår. Gud...
Jag ber här på mina bara knän faktiskt och jag har just nu bara en fråga: Varför är det aldrig lätt för mig?"

Men. Jag nöjer mig med att säga: Fan. Fan fan fan fan fan.


Bra däremot var att Jen fick vara ung och dum igår. Samt att La Sofia följde med ut!
Och jag är ledsen töser om jag var tråkig igår! Jag bråkade/bråkar med mig själv.

hihihi

DET ÄR VÅR!

Sol
Öl
VÄNNER.... Jag är alldeles tokförälskad i er!

Upp halv nio, cykla iväg och simma med Daniel. Hem. Till skolan. Träffa underbara Barbafamiljen med lille Helmer! :)
Läsa i solen, Dansa i gräset, sjunga med vackraste flickorna, vara stolt över dom båda- av olika skäl. Ni är underbara, ni vet det och jag är så glad att ni är lyckliga!
Fest. I säng tre, upp igen sju. Föreläsning och seminarie, illamående tack vare för lite sömn och för mycket alkohol (självklart)

Men så lycklig. Så där "vårtjutslycklig"

Och idag. Eller sen, rättare sagt, är det fika på stan och mat hos Jen + utgång.
Tack gode gud för att jag är ung, dum och fri.

att de inte förstår!

Dagarna susar förbi och skolarbetet liksom hamnar längre och längre bort... Har ingen lust eller ork när det finns så otroligt mycket annat och bättre saker att göra.
Sånna saker kan vara:

• Äta frukost med Jen på stan, som avslutas i ett totalt frosseri på Royal
• Träffa Curly och Jen på stan och missa bussen hem
• Sola ute på gräsmattan och somna
• Dansa bugg med D på terrassen, i hus 21 i flera timmar
• Simma
• Jobba
• Bara vara med vännerna.
• Blogga
• Fundera över livet
• Städa
  

Men. Nu måste jag läsa, tentamonstret börjar nafsa mig i hälarna och jag känner ångesten över analysen som ska vara inne snart. Ja, uhua.. Dumma skola som inte förstår att vi studenter har vettigare saker för oss än att studera.

Grön Front

Detta är mitt första inlägg. Och nu ljuger jag, tänker ni. Men det är faktiskt sant, detta kommer att vara det första inlägget om Grön Front- mitt första trevande steg in i den politiska världen.
Jag planerar att starta ett parti, det låter som värsta dumma ungdomsrevolten men tro mig, jag har spenderat mååånga timmar med att vara ung och arg utan att göra någonting åt det.
Nu får det vara slutklagat för jag tycker inte att man har någon rätt att klaga om man inte försöker göra något åt problemet.

Så, Jag har sökt med ljus och lykta för att hitta ett parti som passar mig. Men ingenting känns rätt, det finns alltid konstiga åsikter som jag inte står för hos de partier som redan finns.
Därav blir det som med musikalen, om det inte finns något som passar mig redan så startar jag upp något som passar mig.
Namnet är bestämt:
GRÖN FRONT

Mer info kommer sen. Intresserade? Let me know

En ring till en fisk

Igår satte vi oss i bilen när klockan slog nio. Du hade inte en aning om vad vi egentligen skulle göra men du litar på mig och det gör mig lite nervös.
Men. Vi åkte långt bort, snurrade in på konstiga små vägar där jag aldrig varit förut och hoppas att jag aldrig kommer igen och undet tiden pratade vi om allt och ingenting. Kanske mest om ingenting för det är enklast medan vi inte har alkohol i kroppen.

Vi kommer fram till en hamn. Och går ut på den längsta bryggan vi hittar och jag står och tittar på den ädlaste av alla metaller som lyser i min hand. Jag försöker känna något, sorg, vrede, saknad. Men ingenting. Denna ringmärkning betyder säkerligen någonting men inte nu och inte sen. Det hade varit skillnad om jag hade älskat honom, det gjorde jag aldrig... Tragiskt men sant.
Så jag ber dig att du ska kasta den åt mig, men du vägrar. Precis som det ska vara, så jag tittar en sista gång på min förlovningsring och sen kastar jag iväg den i det svarta vattnet. Jag tror jag håller andan innan den otroligt tillfredställande ploppet kommer.
Vi vänder och går in till land igen.
Precis som det ska vara. Ingen konstig cermoni, ingenting ovanligt.
För. han ska aldrig spela roll igen. Igår, satte jag punkt för ett period i mitt liv. Kanske på ett konstigt sätt men jag har funderat länge och det känns bäst så.

Vi åker hem igen, du ger mig en kram, och sen pratar vi en timme i bilen på parkeringen.
Och alla mina funderingar angående dig är som bortblåst, hur kunde jag ens fundera på att förstöra det jag har med dig?

Så, hädanefter jag väljer att inte lyssna på resten av världen, för vad vet dom om oss? Ingenting..
Du var min räddande ängel och när jag träffade dig så förändrades hela mitt liv. Som det gör, när man träffar bra vänner.

som en heliumballong

Jag drar in ett djupt andetag och låter all gammal luft försvinna i nästa utandetag.

Jag är fri.
Jag är lycklig.
Det är vår.

Och snart... Snart kommer jag att spricka som en uppblåst ballong, för gör jag inte det så vet jag inte vad som händer. Jag känner mig hög (även om jag inte har en aning om hur det känns) och konstig i både huvud och själ.

Alldeles till mig i trasorna. Känner för att springa ut i skogen och skrika vårtjut! Böckerna lockar ingenting! Som vanligt, men ärligt. det finn BÄTTRE saker än att läsa om Principles of Conservation Biology Sorry Björn och Per (som är mina föreläsare) men HEJ livet! :)

Jag är kär i nattlig fotboll, mat, vännerna, vinet, och glädjen. Denna otroliga GLÄDJE och TACKSAMHET att bara få vara jag med allt vad det innebär.


KÄRLEK och lite allmänna oanständiga förslag till er mina vänner ;)
För det är vår, ut och njut!

I say Fuck it

Jag är Samantha!
Jag inser likheterna mer och mer! Medan jag ser sex and the city så är det som att se en vältrimmad, sminkad kopia av sig själv säga precis de sakerna jag tänker på. Haha..

I alla fall
Just nu, måttligt road av verkligheten och allt den innebär.
och framför allt måttligt road av att det verkar vara lätt för alla andra men inte för mig.
Trött på et!

trött & irriterad

Jag VET att jag egentligen inte får tänka så här.. Men jag kan banne mig inte hjälpa det. Irritationen börjar smyga sig på och jag vill stänga in mig i "mitt" hus och inte släppa in någon!
Den här helgen är helgen då huset jag bor i, delas upp av pappa, faster och farbröder. Det är ett stooort hus med mååånga saker. Och visst vet ni, jag har verkligen varit bortskämd! Haft allt man kan tänka sig, allt från lakan till tvättmaskin, till grytor, till sängar. Nu försvinner en hel del, lite sorgligt eftersom jag nu inte får ha allt och ha det lätt. Men väldigt skönt för efter detta kan jag börja skapa mig mitt eget hem!

Men. Nu har jag inte kunnat stänga in mig, vara ensam, tänka, läsa, vara jag... på en jäklans massa dagar. Det är folk här i huset och springer hela tiden! Jag vet att de måste, men de drar i sakerna, disskuterar, frågar. Och jag, jag vill bara fly härifrån nu. Det har gått bra, ända tills idag.
Nu är jag trött och vill att helgen ska ta slut så detta är gjort!

eller alternativt bara dra täcket över huvudet och tro att om jag inte syns, så finns jag inte.

okej
Jag vet att det låter jäkligt dumt. Men jag står för't- jag har bestämt mig.
Jag har velat som en åsna mellan två hötappar men no longer! Lite smärtsamt men vad vore väl livet utan den själsliga smärta som det innebär? Otta tror att jag gör så här för att skydda mig, kanske... Kanske inte, han vill juh bara vara vän. Det är bara jag som har varit lite dum i huvudet ett tag men NEJ, inge längre. Skärpning!

som en cirkel

Ingenting ändras, jag är fortfarande lika dålig på att hantera vissa situationer nu som då. Jag har bara blivit äldre, knappast klokare.. För när det gäller känslor så verkar jag aldrig förstå dem riktigt.

Jag minns gymnasiet och nu känns det som att jag återupplever allting igen, fast mer bissart mer intakt och mer intensivt. Ibland undrar jag varför det aldrig någonsin går enkelt och varför det verkar fungera så lätt för alla andra. Som om de vet precis hur man hanterar alla känslor och siuationer och hur de hittar rätt. Själv känner jag mig ungefär lika stabil som en ett uppspännt rispapper i en sandstorm.

Jag tror att om själen och kroppen är i balans så vet man att man hamnat rätt och då önskar man sig ingenstans. Just nu önskar jag mig ingenstans, jag är ganska säker på att min själ och min kropp går hand i hand även om jag vet om att denna balans väldigt enkelt rubbas.
Men jag är allmänt kär i min egen situation och vill inte att någonting ska ändras. Livrädd att han ska försvinna från mig men så länge han finns i mitt liv är jag nöjd. Det är konstigt, men så är det.
Och av någon konstig anledning så har jag fallit pladaskt för dessa småpojkar, så där löjligt kompiskär.

Jag tror att människor kommer in i ens liv, precis i den tiden de kommer in, av en anledning. Men det är väldigt härligt när man faktiskt kan se anledningen och sammanhanget för studen.

Men ingenting ändras, jag är fortfarande förvirrad. Precis som jag var på gymnasiet, på högstadiet och säkert innan dess. Lika osäker är jag nu, om än äldre och mer hårdhudad.

:)

Rocky Horror = kärlek!

Enkelt den mest fantastiska musikal jag någonsin varit på! Vilka skådespelare! Vilka röster! Vilken UNDERBAR föreställning. Jag var i exstas igår efter showen och har ett starkt behov av att gå och se den igen och igen och igen.

Efter teatern igår så var det bara att vänta i några timmar tills klockan blev två på natten, då farbror skulle hem från dansen och på så vis fick jag och Mario skjuts hem till Torsby. Mario sov över här och detta resulterade inte i vilt och passionerat sex utan som vanligt i ett urartande kudkrig och *pet**pet**pet**pet**pet**pet**pet* tills vi somnade halv fem.
Upp igen åtta , lite trött. Men nu sitter jag här framför datorn medans mina farbröder, min pappa och min faster går igenom och delar upp huset som jag bor i.
Än så länge har det varit en bra påsk!

om att inte öppna garderoben

Jag sitter på ett café i stan. Ensam med min dator och min kopp kaffe. Snart går tåget hemhem till ett hus där andingen alltid förr har kännts enklare. Men den här gången, jag är rädd att det inte blir så den här gången...
För det finns något som har drabbat mig- rastlösheten. Den rycker i mig som som vindarna om våren och ruskar omkring min själ som ett löv.
För hemhemma finns älskade familjen. Världens underbaraste mor och far, älskade farbröder.
Men.
Där, undangömt i garderoben finns också rastlösheten.
Eller rättare sagt, där. Någonstans, finns vetskapen om vännerna inte är där jag är. Och det... DET minna vänner, är värre än något annat.

Saknar er redan!
Många kramar och mycke kärlek!
/ Eder allas K

Rosa hippiemoln

Efter nattliga samtal via nolllor och ettor är jag ännu mer förvirrad än jag någonsin varit.
Och det är vår.
Och jag behöver in på "avgiftningsklinik" för att bli av med mina tankar och hormoner... Men ingenting hjälper och allt är som ett enda hav av färger.

Och jag försöker att ta det så fruktansvärt sakta jag bara kan.
Och jag försöker att inte åka upp, högre upp högre. För fallet blir alltid så hårt och jag är rädd för att om mitt hjärta faller så högt uppifrån så krossas det i så många bitar att jag aldrig hittar dem igen. Men... jag verkar inte få bestämma riktigt hur jag ska bete mig och omgivningen manar på min färd uppåt i de rosa hippiemolnen... Och jag har juh alltid varit svag för ett positivt grupptryck...

Higher and higher

Det är SOL ute! Och människorna tar av sig kläderna, äter glass och dricker öl på uteserveringarna.
Jag analyserar situationen och finner ändå att jag är nöjd... och just nu är andra alternativ inga alternativ. Låter konstigt? Kanske... Men vad spelar det för roll?
Ja.. Jag vet, en dag kommer detta bita mig hårt i benet! Och jag kommer att må SVINDÅLIGT igen, men just nu .. JUST NU mår jag bra. Och är minsan lite kär.

Så det så :)

Kom och ge mig lite kärlek!

Jag sitter i ett hus som luktar rök. Här har jag varit flera gånger förr men den här gången har jag ont i magen och känner bara rastlösheten att komma härifrån.
Inte så mycket att jag vantrivs här, även om blandningen av lukter får mig att minnas forna och kanske inte de mest lyckliga dagarna i mitt liv. För då, precis som nu är jag rastlös och känner att mitt liv egentligen fortgår någon annan stans. Någon annanstans är just nu i lägenheten och bland vännerna.

Mina vänner har alltid varit viktiga men jag har alltid trott att familjen var liksom viktigare... Att släkten skulle gå före allt. Idag, när jag gjorde en av alla dessa "vem är du?" på facebook så hände något. Jag skulle kryssa i vilka som var viktigast, vänner eller familj. Och helt plötsligt, från att ha gått från att vara självklart familjen så kryssade jag i "båda".
Och jag har bara varit borta från vännerna i några timmar och saknar dem redan...

Och längtar tillbaka, tillbaka till:

sång
vinflaskor
popcorn
melodifestival
Harrys
spinning
Hells kitchen
någon som säger "det är så här ser du"
schjön
Kaffe
Öl i solen
Blodpuddingsdejter
trekantshångel (fast det var läääänge sedan och började och slutade med hånglet)
Någon som slickar på fågelbajs
räkdejter
Harrys (det är värt att säga två gånger)

Och det är vår! Och jag saknar er mina älskade underbara vänner... Och vill hem till er nu! och dricka öl/vin/bailys på gräsmattan och prata strunt.
Inte sitta här, i ett hus där tiden har stannat och som luktar rök och gammal ost. Även om jag är glad att vara här, framför allt för min mammas skull.