Nej.
"Jag säger Nej. Jag kommer aldrig aldrig tillbaks till det ni sa jag skulle va. Jag kommer aldrig aldrig tillbaks. [...] väntar på livet, det har jag gjort i 20 år" // Ryamond och Maria Nej
Jag vill sätta mig på en buss. Och fly. Från allt. Hitta mig själv, eller någon som kanske kan vara jag. För det måste finnas något mer än det här..
Och kanske handlar det inte alls om platsen, eller människorna. Utan enbart om mig och min inställning till livet. Men. Jag har aldrig flytt förut. Kanske kunde jag få göra det nu? Och det behöver inte ens vara långt bort. Bara någonstans där ingen känner mig eller jag behövs.
Vi får se. Det kanske vänder. Eller så gör det inte det.
Och om det inte gör det... så hoppas jag på ett tecken på vilken buss jag ska sätta mig
Monday, December 29, 2008
Sunday, December 28, 2008
Hej Gud
Har du gjort något fel när du gav mig alla mina egenskaper? Jag bara undrar eftersom när mina vänner en efter en tillsammans och jag står här själv känner en viss bitterhet. För så SKA det väl inte vara? Jag ska väl (om jag är en god vän) enbart känna rosa lycka för dom. Så.. varför gör jag inte det? Varför är jag glad för deras skull, men känner törntaggen i hjärtat och avundsjukan över varför det händer alla andra man varför inte mig?
Och hur kommer det sig att så fort jag får en ny vän, så går det inte mer än någon månad så är hon/han/det/den tillsammans med någon och skinande lycklig. Och jag står där och funderar på vad jag gör för fel. För NÅTT måste det vara...
Sättet jag ser ut. Sättet jag beter mig på? Har du Gud missat en gen när du skapade mig? Den där "förhållande-genen" eller har något virus förstört den också? Eller har du helt enkelt reikarnerat Amor i min kropp. Han som alltid skjuter pilarna men aldrig blir skjuten på?
Ja...
Gud.
Jag är lite bitter
Har du gjort något fel när du gav mig alla mina egenskaper? Jag bara undrar eftersom när mina vänner en efter en tillsammans och jag står här själv känner en viss bitterhet. För så SKA det väl inte vara? Jag ska väl (om jag är en god vän) enbart känna rosa lycka för dom. Så.. varför gör jag inte det? Varför är jag glad för deras skull, men känner törntaggen i hjärtat och avundsjukan över varför det händer alla andra man varför inte mig?
Och hur kommer det sig att så fort jag får en ny vän, så går det inte mer än någon månad så är hon/han/det/den tillsammans med någon och skinande lycklig. Och jag står där och funderar på vad jag gör för fel. För NÅTT måste det vara...
Sättet jag ser ut. Sättet jag beter mig på? Har du Gud missat en gen när du skapade mig? Den där "förhållande-genen" eller har något virus förstört den också? Eller har du helt enkelt reikarnerat Amor i min kropp. Han som alltid skjuter pilarna men aldrig blir skjuten på?
Ja...
Gud.
Jag är lite bitter
Monday, December 22, 2008
mörkertimmarsfunderingar
Dagen före dagen före dopparedan...
Jag sitter själv, vid mitt köksbord som har en röd/vitrutig duk på sig.
Det luktar såpa om händerna och tröttheten kommer sakta smygande.
Det är knappast klart i huset, men jag hinner i morgon.
Ibland, eller ganska ofta funderar jag över min ensamheten. Är den självvald eller påtvingad? Jag har svårt att veta... För ganska ofta känner jag mig långt ifrån klar med mig själv.. så "oklar" att jag vet att jag inte skulle klara av en annan människa så nära mig som ska lära sig mig och som jag ska lära mig om. Men samtidigt så tror jag ju på att man kan utvecklas och frodas med rätt människa. Så, hur många bitar av mig själv måste jag hitta själv innan jag är redo för att hitta dem tillsammans med någon? Är jag kanske redan där men bara tragiskt vandrar ensam i alla fall eftersom jag dels inte alls vet hur man blir tillsamans med någon. Eller ens hur man blir kär...
Det.. Det om något oroar mig verkligen, att jag har förlorat min förmåga att bli kär. Att jag har för höga krav eller att jag helt enkelt är en sådan komplext vrickad människa att jag alltid kommer att vara ensam.
suck. Det är inte lätt att veta... och inte hjälper det att sitta här och börja längta och tycka synd om sig själv heller. Jag har så mycket som så många där ute inte har: en underbar familj som jag älskar högst av allt, och de älskar mig. Jag har vänner som är fantastiska och jag har tak över huvudet. Det går bra för mig i skolan och jag har inte enbart ett jobb, utan hela 4 extrajobb vilket också känns lite konstigt när det finns de där ute som inte har ett endaste. Jag sunger i kör och utvecklar mina estetiska sinnen när jag får möjligheten....
Och ändå, ändå känner jag att det fattas mig något. En bit, eller rättare sagt... det fattas mig någon.
Men. I morgon är en bra dag *ler* med julgranar och pyntning. Och antagligen lite julgodis-pyssel också. och dagen därefter är en bra dag med familj och mat och jullkappar... Det är helt enkelt så att jag kanske får inse att det är bättre att njuta av det man har än att längta till något annat.
Julefrid i juletid// K
Jag sitter själv, vid mitt köksbord som har en röd/vitrutig duk på sig.
Det luktar såpa om händerna och tröttheten kommer sakta smygande.
Det är knappast klart i huset, men jag hinner i morgon.
Ibland, eller ganska ofta funderar jag över min ensamheten. Är den självvald eller påtvingad? Jag har svårt att veta... För ganska ofta känner jag mig långt ifrån klar med mig själv.. så "oklar" att jag vet att jag inte skulle klara av en annan människa så nära mig som ska lära sig mig och som jag ska lära mig om. Men samtidigt så tror jag ju på att man kan utvecklas och frodas med rätt människa. Så, hur många bitar av mig själv måste jag hitta själv innan jag är redo för att hitta dem tillsammans med någon? Är jag kanske redan där men bara tragiskt vandrar ensam i alla fall eftersom jag dels inte alls vet hur man blir tillsamans med någon. Eller ens hur man blir kär...
Det.. Det om något oroar mig verkligen, att jag har förlorat min förmåga att bli kär. Att jag har för höga krav eller att jag helt enkelt är en sådan komplext vrickad människa att jag alltid kommer att vara ensam.
suck. Det är inte lätt att veta... och inte hjälper det att sitta här och börja längta och tycka synd om sig själv heller. Jag har så mycket som så många där ute inte har: en underbar familj som jag älskar högst av allt, och de älskar mig. Jag har vänner som är fantastiska och jag har tak över huvudet. Det går bra för mig i skolan och jag har inte enbart ett jobb, utan hela 4 extrajobb vilket också känns lite konstigt när det finns de där ute som inte har ett endaste. Jag sunger i kör och utvecklar mina estetiska sinnen när jag får möjligheten....
Och ändå, ändå känner jag att det fattas mig något. En bit, eller rättare sagt... det fattas mig någon.
Men. I morgon är en bra dag *ler* med julgranar och pyntning. Och antagligen lite julgodis-pyssel också. och dagen därefter är en bra dag med familj och mat och jullkappar... Det är helt enkelt så att jag kanske får inse att det är bättre att njuta av det man har än att längta till något annat.
Julefrid i juletid// K
Saturday, December 20, 2008
I hate virus
Frääääs
Nu börjar jag allvarligt tappa tålamodet med den här envetna förkylningen!
Förutom att ta alla min energi och sömn genom att låta mig hosta nätterna i ända, så har den nu ochså gjort så att jag hamnat på sjukhus i tre timmar idag. Det hela började redan i torsdags då jag kände att jag hade väldigt ont vid revbenen vid vänstra lungan. Igår var det också ont, idag när jag råkade hosta till en gång så var det inte vara lite ont. Det var total smärta som gjorde det näst intill omöjligt att andas.
Så. Det var bara å beställa tid på sjukhuset och fara in för undersökning. Fann de något? Nej, inte direkt. Ingenting brutet, ingen antibiotikabehandlingsbar infektion. Däremot antagligen infektion mellan de två lung-hinnorna som orsakas av virus.
I HATE virus!! Man kan inte behandla det, bara härda ut det.
Smärtan jag upplever är troligen en söndersliten muskel *wohoo* Det här är ju så festligt att man inte vet om man ska gråta eller skratta... Men antagligen inget av delarna eftersom det gör förbannat ont att göra något utav dem.
Men men, det kanske hinner läka innan jul, det ska ju vara miraklernas tid...
Nu hägrar snart dansbandskampen. Helt otroligt, jag ser faktiskt på den... det hade jag Aldrig trott om mig själv. Men det är mycket jag aldrig trott om mig själv som visat sig vara helt felaktigt.
Over and out// K
Nu börjar jag allvarligt tappa tålamodet med den här envetna förkylningen!
Förutom att ta alla min energi och sömn genom att låta mig hosta nätterna i ända, så har den nu ochså gjort så att jag hamnat på sjukhus i tre timmar idag. Det hela började redan i torsdags då jag kände att jag hade väldigt ont vid revbenen vid vänstra lungan. Igår var det också ont, idag när jag råkade hosta till en gång så var det inte vara lite ont. Det var total smärta som gjorde det näst intill omöjligt att andas.
Så. Det var bara å beställa tid på sjukhuset och fara in för undersökning. Fann de något? Nej, inte direkt. Ingenting brutet, ingen antibiotikabehandlingsbar infektion. Däremot antagligen infektion mellan de två lung-hinnorna som orsakas av virus.
I HATE virus!! Man kan inte behandla det, bara härda ut det.
Smärtan jag upplever är troligen en söndersliten muskel *wohoo* Det här är ju så festligt att man inte vet om man ska gråta eller skratta... Men antagligen inget av delarna eftersom det gör förbannat ont att göra något utav dem.
Men men, det kanske hinner läka innan jul, det ska ju vara miraklernas tid...
Nu hägrar snart dansbandskampen. Helt otroligt, jag ser faktiskt på den... det hade jag Aldrig trott om mig själv. Men det är mycket jag aldrig trott om mig själv som visat sig vara helt felaktigt.
Over and out// K
Friday, December 19, 2008
tack, för jag behövde det
Så
Igår träffade jag en väldigt fin vän och när ja satt på bussen hem så såg jag att jag fått ett sms.
Det var från en klasskamrat som nu åker till svalbard för att studera där i ett halvår. Sen ska han till göteborg och jag tror att jag kanske aldrig träffar honom igen... För det är ju bara en klasskamrat, inte någon som jag umgåtts med. Men, han fann en speciell plats i mitt minne och i mitt hjärta och ja, jag kommer sakna honom. Det var därför jag blev så glad igår när jag fick sms:et där han frågade om jag skulle med till en bar i stan, tillsammans med några andra.
Så, jag bytte kläder, satte mig på bussen och åkte in till stan igen. Tänkte att jag ger fullkomligt f*n i om förkylningen bryter ut ännu mer, det är värt det.
Och det var det. Det var så roligt att bara sitta med 4 killar och prata skit. Det var länge sen och jag har saknat det. Dricka några öl och känna att man bara får vara utan att riktigt bry sig.
Det var väldigt, väldigt skönt att få säga hej då. På riktigt. Inte bara det där blekande och splittrandet hej då:t som blev under sista föreläsningen.
Så. Idag är jag lite trött men väldigt glad. För idag åker jag HEM för julen! Och jag har faktiskt tagit några timmar att sitta i min lägenhet och njuta av lugnet och ensamheten. Visst, det kan jag göra i torsby med... men här är jag på ett sätt mer vuxen och själv. Här har jag ingen mor eller far att gå in till eller falla tillbaka på när det går fel. Så på ett sätt är lägenheten och jag, ja.. vi är bra vänner.
Men snart ska jag packa ner min dator, min hostmedecin och ta nycklarna från kroken som leder in till huset.
Det är jul. Och jag ska bege mig dit jag får ro.
Värme//K
Igår träffade jag en väldigt fin vän och när ja satt på bussen hem så såg jag att jag fått ett sms.
Det var från en klasskamrat som nu åker till svalbard för att studera där i ett halvår. Sen ska han till göteborg och jag tror att jag kanske aldrig träffar honom igen... För det är ju bara en klasskamrat, inte någon som jag umgåtts med. Men, han fann en speciell plats i mitt minne och i mitt hjärta och ja, jag kommer sakna honom. Det var därför jag blev så glad igår när jag fick sms:et där han frågade om jag skulle med till en bar i stan, tillsammans med några andra.
Så, jag bytte kläder, satte mig på bussen och åkte in till stan igen. Tänkte att jag ger fullkomligt f*n i om förkylningen bryter ut ännu mer, det är värt det.
Och det var det. Det var så roligt att bara sitta med 4 killar och prata skit. Det var länge sen och jag har saknat det. Dricka några öl och känna att man bara får vara utan att riktigt bry sig.
Det var väldigt, väldigt skönt att få säga hej då. På riktigt. Inte bara det där blekande och splittrandet hej då:t som blev under sista föreläsningen.
Så. Idag är jag lite trött men väldigt glad. För idag åker jag HEM för julen! Och jag har faktiskt tagit några timmar att sitta i min lägenhet och njuta av lugnet och ensamheten. Visst, det kan jag göra i torsby med... men här är jag på ett sätt mer vuxen och själv. Här har jag ingen mor eller far att gå in till eller falla tillbaka på när det går fel. Så på ett sätt är lägenheten och jag, ja.. vi är bra vänner.
Men snart ska jag packa ner min dator, min hostmedecin och ta nycklarna från kroken som leder in till huset.
Det är jul. Och jag ska bege mig dit jag får ro.
Värme//K
Wednesday, December 17, 2008
Vemod
Så splittras vi åt alla olika håll. Och det spelar ingen roll att vi inte känner varandra så väl... jag har kommit att uppskatta varenda en i klassen.
Sunday, December 14, 2008
snart är det jul
Sakta men säkert sänker sig en känsla av jul över mig. Det finns självfallet en risk att jag kommer mista den innan självaste julafton men just nu känns det däremot bra.
Det luktar glögg och hyacint i huset och i alla fönster står det ljusstakar. Ute är det vitt, och i buskarna skymtar man ljusslingan.
Snart är alla julklapparna fixade.
Det är bara å mysa och njuta av vägen till självaste julafton nu.
...
Jag tänker inte tappa hoppet. Jag tänker inte ge upp. Det ligger banne mig inte i min natur att göra det.
Dessutom hade jag en dröm. Ni vet hur man kan ha sånna där drömmar som känns som att de betyder något? Som att det är något mer än bara en dröm. Jag hade en sådan dröm här om natten.. Jag drömde om min farmor och farfar, det konstiga var att jag var väl medveten om att det var en dröm och att de både inte finns i livet längre. Men, det betydde verkligen något och när jag vaknade så kände jag mig hoppfull och framför allt trygg.
Så, trots mina tvivel i förra inlägget så avslutar jag med ett gammal och antagligen ganska slitet citat:
Så länge det finns liv, finns det hopp.
Kärlek & respekt // K
Det luktar glögg och hyacint i huset och i alla fönster står det ljusstakar. Ute är det vitt, och i buskarna skymtar man ljusslingan.
Snart är alla julklapparna fixade.
Det är bara å mysa och njuta av vägen till självaste julafton nu.
...
Jag tänker inte tappa hoppet. Jag tänker inte ge upp. Det ligger banne mig inte i min natur att göra det.
Dessutom hade jag en dröm. Ni vet hur man kan ha sånna där drömmar som känns som att de betyder något? Som att det är något mer än bara en dröm. Jag hade en sådan dröm här om natten.. Jag drömde om min farmor och farfar, det konstiga var att jag var väl medveten om att det var en dröm och att de både inte finns i livet längre. Men, det betydde verkligen något och när jag vaknade så kände jag mig hoppfull och framför allt trygg.
Så, trots mina tvivel i förra inlägget så avslutar jag med ett gammal och antagligen ganska slitet citat:
Så länge det finns liv, finns det hopp.
Kärlek & respekt // K
Thursday, December 11, 2008
Någon som säger till mig
Igår var bra. 7 glöggflaskor gick åt, många lusskatter och nästan alla pepparkakor. Det var bra, helt enkelt. Sista gästen gick kvart i ett, jag tog mig upp kvart över åtta i morse och hann precis till föreläsningen. Den sista föreläsningen, innan tentan.
Det känns konstigt, jag ska snart vara vuxen. Ha ett vuxet jobb och inte ständigt vara på väg någon stans. Jag har alltid varit på väg, alltid någonstans. Jag vet inte hur det känns, förutom då kanske när jag var riktigt liten och hade hela skolan framför mig... Alltså, jag vet inte hur det känns att vara lung och trygg på ett ställle.
Ett hus/lägenhet
En människa man "ska" dela sin framtid med
Ett jobb.
It scares me. För tänk om jag inte KAN vara på ett och samma ställe hela tiden. Tänk om jag vill vara på språng hela tiden? hur ska jag då klara en framtid??
Usch..
Jag är rädd. Rädd för att inte allt ska ordna sig...
Jag är ganska säker på att livet egentligen ska vara ett äventyr, värt att njutas av hela tiden. Men jag är också ganska säker på att den dagen man förlorar tron på att vad än som händer, så kommer det att ordna sig, så blir äventyret en mardröm och rädslan tar över.
För ibland behöver man en hand att hålla i. Och framför allt någon som säger de där orden man tappat på vägen "allt kommer att ordna sig". Jag behöver någon som säger till mig, som jag kan tro på. Att jag inte behöver oroa mig för en endaste sak i världen, för allt kommer att ornda sig.
Men tänk om det inte gör det?...
Det känns konstigt, jag ska snart vara vuxen. Ha ett vuxet jobb och inte ständigt vara på väg någon stans. Jag har alltid varit på väg, alltid någonstans. Jag vet inte hur det känns, förutom då kanske när jag var riktigt liten och hade hela skolan framför mig... Alltså, jag vet inte hur det känns att vara lung och trygg på ett ställle.
Ett hus/lägenhet
En människa man "ska" dela sin framtid med
Ett jobb.
It scares me. För tänk om jag inte KAN vara på ett och samma ställe hela tiden. Tänk om jag vill vara på språng hela tiden? hur ska jag då klara en framtid??
Usch..
Jag är rädd. Rädd för att inte allt ska ordna sig...
Jag är ganska säker på att livet egentligen ska vara ett äventyr, värt att njutas av hela tiden. Men jag är också ganska säker på att den dagen man förlorar tron på att vad än som händer, så kommer det att ordna sig, så blir äventyret en mardröm och rädslan tar över.
För ibland behöver man en hand att hålla i. Och framför allt någon som säger de där orden man tappat på vägen "allt kommer att ordna sig". Jag behöver någon som säger till mig, som jag kan tro på. Att jag inte behöver oroa mig för en endaste sak i världen, för allt kommer att ornda sig.
Men tänk om det inte gör det?...
Monday, December 8, 2008
lussekatter
Jag borde redan vara i skolan, ty nu har det stora tentapluggandet startat igen.
Men det är jag inte... lugn lugn, jag är påväg (alldeles strax).
jag ska bara hosta lite först (jä*la förkylning), dricka upp min blåbärssoppa (min nyfunna kärlek) och lugna den lilla paniken som sakta börjar nafsa mig i hälarna. Det sistsa är självorsakat, like always. Men frågan är- varför kan inte jag ordna en liten, nätt sammankomst med bara ett fåtal vänner? För uppenbarligen kan jag inte det. Samtidigt är det ju bara roligt att så många vill komma! Hihi, det är lite tudelat detta.
Bara jag blir frisk och får skjuts till Willys så ska det nog ordna sig.
Jag ska nämligen ha glöggkväll på onsdag! Jättemysigt och roligt, och... Det kommer omkring 23 stycken nu till denna julmysarkväll. 23! och då tror jag att det kanske kommer några till som inte sagt till än... Pepparkakorna är redan bakade, idag skall jag försöka (eller vad säger jag, jag SKA hinna) baka lussekatterna (glutenfria- alla ska kunna njuta) samt göra en visst underbart godis.
Varför jag pysslar så mycket innan? Tja, jag vet inte. Dels för att jag tycker det är roligt men också för att jag än så länge inte har haft en dålig sammankomst och har finulerat ut att om man ska få folk som inte känner en, att tycka om en (man hinner inte alltid prata med alla, då gäller det att ta till andra knep) så mata dem! Det funkar i nio fall av tio.
Dessutom, säger man inte att vägens till mannens hjärta går genom magen? ;)
Jojomensan, det kommer någon som kanske jag tittar lite extra på. Dock inte sådär överdrivet, men lite trevligt.
Nej. Nu stryper mig snart herr P om jag inte masar mig iväg till skolan.
Just do it! // K
Men det är jag inte... lugn lugn, jag är påväg (alldeles strax).
jag ska bara hosta lite först (jä*la förkylning), dricka upp min blåbärssoppa (min nyfunna kärlek) och lugna den lilla paniken som sakta börjar nafsa mig i hälarna. Det sistsa är självorsakat, like always. Men frågan är- varför kan inte jag ordna en liten, nätt sammankomst med bara ett fåtal vänner? För uppenbarligen kan jag inte det. Samtidigt är det ju bara roligt att så många vill komma! Hihi, det är lite tudelat detta.
Bara jag blir frisk och får skjuts till Willys så ska det nog ordna sig.
Jag ska nämligen ha glöggkväll på onsdag! Jättemysigt och roligt, och... Det kommer omkring 23 stycken nu till denna julmysarkväll. 23! och då tror jag att det kanske kommer några till som inte sagt till än... Pepparkakorna är redan bakade, idag skall jag försöka (eller vad säger jag, jag SKA hinna) baka lussekatterna (glutenfria- alla ska kunna njuta) samt göra en visst underbart godis.
Varför jag pysslar så mycket innan? Tja, jag vet inte. Dels för att jag tycker det är roligt men också för att jag än så länge inte har haft en dålig sammankomst och har finulerat ut att om man ska få folk som inte känner en, att tycka om en (man hinner inte alltid prata med alla, då gäller det att ta till andra knep) så mata dem! Det funkar i nio fall av tio.
Dessutom, säger man inte att vägens till mannens hjärta går genom magen? ;)
Jojomensan, det kommer någon som kanske jag tittar lite extra på. Dock inte sådär överdrivet, men lite trevligt.
Nej. Nu stryper mig snart herr P om jag inte masar mig iväg till skolan.
Just do it! // K
Monday, December 1, 2008
litet livstecken
Tilbaka till någon version av verkligheten. Det är svårt med skolan för vart man än vänder sig så är det en ganska skyddad värld.
vfu = högstadiet = totalt kaos. Men ändå totalt kaos inom fyra väggar.
Universitetet skall vi inte prata om. Vuxna människor som alla går här av någon slags egen fri vilja... Mitt jobb (sitta i kassa) är inte alls lika skyddat. Där möter jag alla sorters människor hela tiden. De som är nöjda, de som blev kvar, de som trodde att gräset var grönare på andra sidan, de som aldrig funderade ect ect. Hur vet man egentligen att man lever i verkligheten? Vad är verkligheten. Suck, konstiga funderingar så här i väntan på att föreläsaren skall komma tillbaka.
Och jag är hungrig. Men vill inte äta, hur roligt är det att äta själv liksom?
Borde la göra sista duggan på botaniken. + läsa kapitlen i cellbiologin. Men har ingen lust med det heller. Har ingen lust med något som MÅSTE göras, har däremot en stark lust att umgås med vänner och fiiiika dagarna i ända. Ha! Ingen bra idé nu såhär innan nyårsgalejet!
Nej, äta lite kanske... ändå. I matsalen (de har god fisk idag!)
Sen får jag nog banne mig ta tag i mitt liv.
vfu = högstadiet = totalt kaos. Men ändå totalt kaos inom fyra väggar.
Universitetet skall vi inte prata om. Vuxna människor som alla går här av någon slags egen fri vilja... Mitt jobb (sitta i kassa) är inte alls lika skyddat. Där möter jag alla sorters människor hela tiden. De som är nöjda, de som blev kvar, de som trodde att gräset var grönare på andra sidan, de som aldrig funderade ect ect. Hur vet man egentligen att man lever i verkligheten? Vad är verkligheten. Suck, konstiga funderingar så här i väntan på att föreläsaren skall komma tillbaka.
Och jag är hungrig. Men vill inte äta, hur roligt är det att äta själv liksom?
Borde la göra sista duggan på botaniken. + läsa kapitlen i cellbiologin. Men har ingen lust med det heller. Har ingen lust med något som MÅSTE göras, har däremot en stark lust att umgås med vänner och fiiiika dagarna i ända. Ha! Ingen bra idé nu såhär innan nyårsgalejet!
Nej, äta lite kanske... ändå. I matsalen (de har god fisk idag!)
Sen får jag nog banne mig ta tag i mitt liv.
Saturday, November 22, 2008
när man är trött verkar allting som är lugnt så mycket skönare
En kopp te
Trött, förkylningen värker sakta ut ur kroppen men visst tar det på krafterna ändå. Det är så länge sedan jag var sjuk... så jag klagar inte, det finns de som har det värre.
Men inte blir det mycket gjort när inte kroppen orkar något.
Försöker läsa microbiologi men då faller en sådan obotlig trötthet på, så att jag bara måste vila mig lite ;) Har dock lyckats satt upp några julgardiner (ja, det är tidigt, men är ju inte här hemhemma så ofta så får njuta medan jag kan).
Så, ikväll var det meningen att det skulle varit glögg med gamla vännerna, men eftersom jag har inte är pigg och allert så får det bli dansbandskampen med mamma och pappa. Nåväl, det finns sämre sätt att spendera sin lördagskväll på. Kanske blir lite saftglögg också *ler*
Äh. Det ordnar sig..
Trött, förkylningen värker sakta ut ur kroppen men visst tar det på krafterna ändå. Det är så länge sedan jag var sjuk... så jag klagar inte, det finns de som har det värre.
Men inte blir det mycket gjort när inte kroppen orkar något.
Försöker läsa microbiologi men då faller en sådan obotlig trötthet på, så att jag bara måste vila mig lite ;) Har dock lyckats satt upp några julgardiner (ja, det är tidigt, men är ju inte här hemhemma så ofta så får njuta medan jag kan).
Så, ikväll var det meningen att det skulle varit glögg med gamla vännerna, men eftersom jag har inte är pigg och allert så får det bli dansbandskampen med mamma och pappa. Nåväl, det finns sämre sätt att spendera sin lördagskväll på. Kanske blir lite saftglögg också *ler*
Äh. Det ordnar sig..
Saturday, November 8, 2008
Tillbaka till framtiden
En gnutta hopp
En varm känsla i magen som sakta kanske kan göra att jag sova på natten... Kanske...
Och jag förväntar mig inte att någon annan ska be för mig. Jag fixar det själv.
Men tack, vem det nu jag ska tacka, för alla mina underbara vänner och min familj som gör livet värt att leva.
This is me
En varm känsla i magen som sakta kanske kan göra att jag sova på natten... Kanske...
Och jag förväntar mig inte att någon annan ska be för mig. Jag fixar det själv.
Men tack, vem det nu jag ska tacka, för alla mina underbara vänner och min familj som gör livet värt att leva.
This is me
Friday, October 31, 2008
det finns ingen värme
När det är mörkt redan vid fyra och det blås is i luften... Då inga lampor eller ljus eller stjärnor kan få bort mörkret.
När skratten verkar så oändligt långt borta och jag inte orkar ta fram den sista energin till hopp. När allt bara... känns hopplöst. Då vet jag inte vad jag ska göra för att få det bra igen.
För hur bra vänner man har, hur många de är... så är man fortfarande ensam. Eller jag är det i alla fall. Och det finns ingen värme eller ord som man ändra på det. Och vart jag än vänder mig, vart jag än ser... Så påminns jag om mitt eget stadie. För överallt finns de lyckliga, de som någonstans orkade/vågade/lyckades släppa in någon annan i sitt liv. Och som själva blev insläppta.
Du är så ung säger de. Det tar inte bort längtan nu.
Och... That's it... Det är så här det är just nu.
När skratten verkar så oändligt långt borta och jag inte orkar ta fram den sista energin till hopp. När allt bara... känns hopplöst. Då vet jag inte vad jag ska göra för att få det bra igen.
För hur bra vänner man har, hur många de är... så är man fortfarande ensam. Eller jag är det i alla fall. Och det finns ingen värme eller ord som man ändra på det. Och vart jag än vänder mig, vart jag än ser... Så påminns jag om mitt eget stadie. För överallt finns de lyckliga, de som någonstans orkade/vågade/lyckades släppa in någon annan i sitt liv. Och som själva blev insläppta.
Du är så ung säger de. Det tar inte bort längtan nu.
Och... That's it... Det är så här det är just nu.
Thursday, October 30, 2008
Jag har nu gett upp
Jag är överbevisad. Det finn banne mig inge hopp om mänskligheten. För hur kan det göra det, när det finns människor som tycker att mobboffer får skylla sig själv? Att mobbing är okej?
I give up. jag kommer aldrig hitta en vettig kille
I give up. jag kommer aldrig hitta en vettig kille
bara vara ledig
Igår dansade jag för mig själv i min lägenhet. Jag var inte full, inte hög, ingenting annat än bara riktigt riktigt glad. Eftersom jag igår skrev andra tentan vilket också innebar frighet.
Att vara ledig är något som jag känner att jag inte direkt blivit förunnat de senaste månadern. Jag tror i och för sig att jag har vissa svackor då jag känner mig riktigt riktigt skoltrött (läs alla tentaperioder) och att det då känns som så himmlans länge sen jag var ledig.
Men om jag tänker på det, så jobbade jag alla veckor utom två i sommras, sen började skolan, minst en dag/ helg går åt till att jobba eller skolan... Det är inte mycke tid att återladda batterierna.
Men nu, denna helg, är jag ledig!
Och jag ska banne mig bara vara
Att vara ledig är något som jag känner att jag inte direkt blivit förunnat de senaste månadern. Jag tror i och för sig att jag har vissa svackor då jag känner mig riktigt riktigt skoltrött (läs alla tentaperioder) och att det då känns som så himmlans länge sen jag var ledig.
Men om jag tänker på det, så jobbade jag alla veckor utom två i sommras, sen började skolan, minst en dag/ helg går åt till att jobba eller skolan... Det är inte mycke tid att återladda batterierna.
Men nu, denna helg, är jag ledig!
Och jag ska banne mig bara vara
Thursday, October 23, 2008
Vart är min mojo?
Min tur är försvunnen. Antingen så tycker turen att jag redan fått min dos av flyt i vardagen eller så har jag retat upp någon Gud. Vad det än är, så ser det till att det mesta just nu inte riktigt fungerar.
Min dator är sönder- Garantin gick ut i förrgår.
Ingen älg under älgjakten (kanske inte låter allvarligt, men med tanke på att jag alltid i alla fall sett älg förr om åren så känns det inte alls bra)
Helt fel tentafrågor
Cyklingen till och från skolan innebär bara massa krångel.
And so on...
Datorn är allvarligt! Datorn är inte alls bra... Och jag är lite rädd att jag kommer bli av med alla bilder, all musik. Allt....
Det andra är la kanske inte så allvarligt, men det är tillräckligt för att jag ska känna mig... känna mig trött! Bitter. Och bitterhet är farligt, det är ett gift som förtär sinnet.
Så. Om någon har ett tips på hur jag ska få tillbaka mitt flyt i vardagen, min mojo. Snälla, berätta för mig. för att leva så här gör mig apatisk.
Min dator är sönder- Garantin gick ut i förrgår.
Ingen älg under älgjakten (kanske inte låter allvarligt, men med tanke på att jag alltid i alla fall sett älg förr om åren så känns det inte alls bra)
Helt fel tentafrågor
Cyklingen till och från skolan innebär bara massa krångel.
And so on...
Datorn är allvarligt! Datorn är inte alls bra... Och jag är lite rädd att jag kommer bli av med alla bilder, all musik. Allt....
Det andra är la kanske inte så allvarligt, men det är tillräckligt för att jag ska känna mig... känna mig trött! Bitter. Och bitterhet är farligt, det är ett gift som förtär sinnet.
Så. Om någon har ett tips på hur jag ska få tillbaka mitt flyt i vardagen, min mojo. Snälla, berätta för mig. för att leva så här gör mig apatisk.
Friday, October 10, 2008
Skolan, del ett av??
Någon dag framöver ska jag skriva ett inlägg om verkligheten i skolan idag.
Jag har hittat rätt. Lärare är faktiskt något av ett kall. Men sanning är den att utvecklingen går åt ett håll som knappast kan vara hållbart.
Vi har utvecklad tiominutersbarnen.
Vad det är förklarar jag någon annan gång, då jag är piggare.
Slutsatsen är i alla fall inget revolutionerande:
Föräldrar bör vara med sina barn och prata med dem
Det kanske inte är så dumt för barnen att ha åtminstone en förälder som är hemma med dem längre perioder. Speciellt när de är små.
I'll get back to this
Jag har hittat rätt. Lärare är faktiskt något av ett kall. Men sanning är den att utvecklingen går åt ett håll som knappast kan vara hållbart.
Vi har utvecklad tiominutersbarnen.
Vad det är förklarar jag någon annan gång, då jag är piggare.
Slutsatsen är i alla fall inget revolutionerande:
Föräldrar bör vara med sina barn och prata med dem
Det kanske inte är så dumt för barnen att ha åtminstone en förälder som är hemma med dem längre perioder. Speciellt när de är små.
I'll get back to this
Saturday, October 4, 2008
borde jag inte vilja ut?
Borde jag inte känna mig tragiskt, sittandes här i ett hus, på en köksstol mitt ute i skogen, en lördagkväll?
Jomenvisst, ett eller två glas vin har det blivit. Och jomenvisst, god mat och trevligt att umgås med familjen.
Men nu då? Borde jag inte åtminstone känna lite längtan ut till stadens ljus istället för att sitta här i mitt kök och fundera över livet?
Och jo, kanske känner jag lite för att gå se alla männsikor och alla ljus.
Men jag samtidigt så vet jag redan innan att jag alltid blir så besviken. Besviken på alla ihåliga skal som bara vill ha ett ligg för kvällen.
Ibland vill jag också det.
Men just nu vill jag ha någon att prata med, någon jag vågar säga godnatt OCH godmorgon till. Inte någon jag ska smita ifrån mitt i natten eftersom när nykterheten gör sig påmind så kommer ångesten.
Nej. Just nu tror jag inte att jag vill vara någon annanstans än just här.
Nästa vecka kanske jag vill vara någon annan stans med någon annan.
Men just nu, just här, trivs jag ganska bra i mitt kök mitt ute i ingenstans.
Jomenvisst, ett eller två glas vin har det blivit. Och jomenvisst, god mat och trevligt att umgås med familjen.
Men nu då? Borde jag inte åtminstone känna lite längtan ut till stadens ljus istället för att sitta här i mitt kök och fundera över livet?
Och jo, kanske känner jag lite för att gå se alla männsikor och alla ljus.
Men jag samtidigt så vet jag redan innan att jag alltid blir så besviken. Besviken på alla ihåliga skal som bara vill ha ett ligg för kvällen.
Ibland vill jag också det.
Men just nu vill jag ha någon att prata med, någon jag vågar säga godnatt OCH godmorgon till. Inte någon jag ska smita ifrån mitt i natten eftersom när nykterheten gör sig påmind så kommer ångesten.
Nej. Just nu tror jag inte att jag vill vara någon annanstans än just här.
Nästa vecka kanske jag vill vara någon annan stans med någon annan.
Men just nu, just här, trivs jag ganska bra i mitt kök mitt ute i ingenstans.
Tuesday, September 30, 2008
Dä ä int bra, men bätter
Jag är otroligt trött på småpojkar.
Det är nr 1 på min irritationslista.
Och sen... sen har jag nog inge mer på den listan just nu. För under rubriken "småpojkar" så ingår också avsaknad av vanligt hyfs. Och respekt...
Jag tycker att det idag verkar många gånger som många har glömt den där vanliga respekten i vardagen. Eller är det bara jag som blivit gammal och inkörd i ett "det var bättre förr- tänkande"?
Men.
Förändring börjar med en själv. Någonstans vill jag tro på Karma, det som jag gör skall komma åter till mig trefalt. För om jag skall granska mitt eget beteende så har jag märkt att det varit ganska egoistiskt på senaste tiden. Ganska länge har mitt liv enbart handlat om mig och mitt liv. Både vänner och familj har fått för lite av min uppmärksamhet och jag tror nog att jag också nästan sugit och krävt energi från dem, alternativt inte haft någon energi att ge. Det är inte bra (även om det sistnämnda inte är något jag kunnat göra något åt), och jag skulle kunna (och borde nog) be om ursäkt. Men vad spelar det för någon roll att jag vet om det och skriver det här? Ingen, egentligen. Det är enbart handlingar som spelar roll, i det verkliga livet. Kan jag bli en "handlingarnas kvinna?"
Jag mår bättre nu. Och jag inser aldrig förän det antingen är för sent, eller efteråt, att jag inte mått bra.
Nu, nu känner jag mig mer energifylld och kan därmed också ge mer energi till mina medmänniskor. Eller, jag hoppas det i alla fall.
Nu, i alla fall, stundar ett läkarbesök för handleden som aldrig vill bli bra.
Och senare idag ska jag till studievägledaren för att prata om min framtid.
ett nytt Medmera-kort är beställt (det gamla är trasigt och varit så sedan i sommras)
Tentapluggandet är påbörjat
Planeringen för vfu:n är också påbörjat
Och lägenheten är städad.
Yeah, jag tror jag kanske kan vara på rätt spår!
Love // K
Det är nr 1 på min irritationslista.
Och sen... sen har jag nog inge mer på den listan just nu. För under rubriken "småpojkar" så ingår också avsaknad av vanligt hyfs. Och respekt...
Jag tycker att det idag verkar många gånger som många har glömt den där vanliga respekten i vardagen. Eller är det bara jag som blivit gammal och inkörd i ett "det var bättre förr- tänkande"?
Men.
Förändring börjar med en själv. Någonstans vill jag tro på Karma, det som jag gör skall komma åter till mig trefalt. För om jag skall granska mitt eget beteende så har jag märkt att det varit ganska egoistiskt på senaste tiden. Ganska länge har mitt liv enbart handlat om mig och mitt liv. Både vänner och familj har fått för lite av min uppmärksamhet och jag tror nog att jag också nästan sugit och krävt energi från dem, alternativt inte haft någon energi att ge. Det är inte bra (även om det sistnämnda inte är något jag kunnat göra något åt), och jag skulle kunna (och borde nog) be om ursäkt. Men vad spelar det för någon roll att jag vet om det och skriver det här? Ingen, egentligen. Det är enbart handlingar som spelar roll, i det verkliga livet. Kan jag bli en "handlingarnas kvinna?"
Jag mår bättre nu. Och jag inser aldrig förän det antingen är för sent, eller efteråt, att jag inte mått bra.
Nu, nu känner jag mig mer energifylld och kan därmed också ge mer energi till mina medmänniskor. Eller, jag hoppas det i alla fall.
Nu, i alla fall, stundar ett läkarbesök för handleden som aldrig vill bli bra.
Och senare idag ska jag till studievägledaren för att prata om min framtid.
ett nytt Medmera-kort är beställt (det gamla är trasigt och varit så sedan i sommras)
Tentapluggandet är påbörjat
Planeringen för vfu:n är också påbörjat
Och lägenheten är städad.
Yeah, jag tror jag kanske kan vara på rätt spår!
Love // K
Saturday, September 20, 2008
som vanligt
Solen lyser ute.
Det är ett färgfyverkeri ute i träden. Och snart ska jag äta en glass...
Jag hoppas att jag en dag har hittat nog med ro i själen för att veta att jag hittat hem här, där jag vet att hemma är.
Det är ett färgfyverkeri ute i träden. Och snart ska jag äta en glass...
Jag hoppas att jag en dag har hittat nog med ro i själen för att veta att jag hittat hem här, där jag vet att hemma är.
Sunday, September 14, 2008
lite mer att tänka på
Idag, när gråheten var så tung att den nästan krossade alla små människor mot marken så gick jag därute och funderade över meningen med livet.
Och jag har svårt att finna ro. Jag känner mig rastlös och uttråkad och mer eller mindre fast i ett liv och ett mönster jag har svårt att bryta.
Inte så att jag egentligen är missnöjd med det som är mig givet, det är bara det att jag behöver något mer. Ett äventyr, eller i alla fall en förändring.
...
Jag klippte min farbror idag.
Och medans jag stod där så tänkte jag tillbaka på förra gången jag stod där med saxen och hårtrimmen i högsta hugg. Det var någon gång i början av sommaren... och det var samma dag som min farmor begravdes.
Det känns långt bort.
Och när människor frågar mig vad som händer i mitt liv, har jag svårt att svara. Oftast blir svaret att "allting är som vanligt"...
och just nu, är vanligt inte nog
Och jag har svårt att finna ro. Jag känner mig rastlös och uttråkad och mer eller mindre fast i ett liv och ett mönster jag har svårt att bryta.
Inte så att jag egentligen är missnöjd med det som är mig givet, det är bara det att jag behöver något mer. Ett äventyr, eller i alla fall en förändring.
...
Jag klippte min farbror idag.
Och medans jag stod där så tänkte jag tillbaka på förra gången jag stod där med saxen och hårtrimmen i högsta hugg. Det var någon gång i början av sommaren... och det var samma dag som min farmor begravdes.
Det känns långt bort.
Och när människor frågar mig vad som händer i mitt liv, har jag svårt att svara. Oftast blir svaret att "allting är som vanligt"...
och just nu, är vanligt inte nog
Tuesday, September 9, 2008
Gotland 2008, igen och igen och igen
Have you ever heard of "The game"?
Jag har verkligen fallit för världens äldsta trick. Hmpf och fräs
Jag har verkligen fallit för världens äldsta trick. Hmpf och fräs
Tuesday, September 2, 2008
det finns aslltid något roligare att göra än skolarbete
Hallo... Studiemottivation?! Ingen som har lite över så att jag kan komma igång idag.
Det har, eh, nästan gått bra flera dagarn nu. Men just nu så dog den. Och jag behöver läsa minst 2 kapitel idag... Kanske inte så mycket men just nu känns det som övervinnerliga BERG!
Jag har tvättat idag i alla fall, var upp 05.30- lite duktig.. kanske.
Det konstiga var att jag inte var trött just nu, det kommer nu istället *knorr*
Och har masserat idag för första gången på 1 år. Jag tror det gick bra, jag hoppas det gick bra.
Iiik =)
Nej. Nu ger jag banne mig upp på det här.
Det har, eh, nästan gått bra flera dagarn nu. Men just nu så dog den. Och jag behöver läsa minst 2 kapitel idag... Kanske inte så mycket men just nu känns det som övervinnerliga BERG!
Jag har tvättat idag i alla fall, var upp 05.30- lite duktig.. kanske.
Det konstiga var att jag inte var trött just nu, det kommer nu istället *knorr*
Och har masserat idag för första gången på 1 år. Jag tror det gick bra, jag hoppas det gick bra.
Iiik =)
Nej. Nu ger jag banne mig upp på det här.
Saturday, August 30, 2008
för nån som du, virus....
Du är som ett virus, ett datahaveriprogramm... Som irriterande reklam- "du behöver mig- reklam"...
Du... Du förstår inte!- du måste lämna mina tankar!
Jag behöver dem. Och du är långt bort.
Varför drömma om något som aldrig kan bli någonting eller var något för den delen? För hur jag än vrider och vänder på det så finns det ingenting som skulle funka. Även om du vore här. även om dina signaler hade varit tydliga. De var inte det.
Och om du tyckte om mig, skulle inte du höra av dig då? Jo, självklart!
Så varför kan jag inte bara glömma? Dra mig tillbaka och slicka mina sår (min sårade stolthet)? för att du just är ett datavirus?... Var är min datorfixargubbe? hjälp....
Det är klart att jag är rädd! Och det är klart att jag är förbannad...
Jag är sårbar och du, du kan bara ge mig fel blick, så kommer jag falla åt det ena eller andra hållet. För det är du som bestämmer... Och jag är inte van det.
Det är klart att jag är förbannad... Du, av... av alla människor, alla människor på denna jord så måste jag gå och falla för nån som dig!
Men så här, klockan två på en söndagmorgon, så kan jag också erkänna att jag är glad.
Glad att jag faktiskt kan känna så här.. Jag hade faktiskt trott att jag förlorat det.
Och såhär klockan två på en söndagmorgon, kan jag (även om jag egentligen inte vill) erkänna att jag skulle lämna allt, men knappast för nån som du. Utan bara för dig, det duger inte med någon annan något längre, eller just nu.
Du... Du förstår inte!- du måste lämna mina tankar!
Jag behöver dem. Och du är långt bort.
Varför drömma om något som aldrig kan bli någonting eller var något för den delen? För hur jag än vrider och vänder på det så finns det ingenting som skulle funka. Även om du vore här. även om dina signaler hade varit tydliga. De var inte det.
Och om du tyckte om mig, skulle inte du höra av dig då? Jo, självklart!
Så varför kan jag inte bara glömma? Dra mig tillbaka och slicka mina sår (min sårade stolthet)? för att du just är ett datavirus?... Var är min datorfixargubbe? hjälp....
Det är klart att jag är rädd! Och det är klart att jag är förbannad...
Jag är sårbar och du, du kan bara ge mig fel blick, så kommer jag falla åt det ena eller andra hållet. För det är du som bestämmer... Och jag är inte van det.
Det är klart att jag är förbannad... Du, av... av alla människor, alla människor på denna jord så måste jag gå och falla för nån som dig!
Men så här, klockan två på en söndagmorgon, så kan jag också erkänna att jag är glad.
Glad att jag faktiskt kan känna så här.. Jag hade faktiskt trott att jag förlorat det.
Och såhär klockan två på en söndagmorgon, kan jag (även om jag egentligen inte vill) erkänna att jag skulle lämna allt, men knappast för nån som du. Utan bara för dig, det duger inte med någon annan något längre, eller just nu.
tomma kroppar
Jag gick ut i natten.
Jag gick ut för att låta alkoholen och människorna omge mig som ett varmt täcke- som det var förr i världen. Jag tittade på alla vilsna människor, de som söker liksom jag efter en chans att fly ensamheten om än bara för en natt. Och jag trodde på en natt där även jag kunde glömma varför jag ibland känner att världen är hård och kall.
...
Men något har hänt. Kanske har jag blivit lite äldre, kanske jag genomskådat detta dåliga skådespel eller så har jag hamnat fel. Fel sällskap, fel ställe, fel i verkligheten.
För det enda detta var, var själandedödande. En trötthet större än livet kom och la sig över mig som en grå, blöt filt. Ja, jag kännde mig Gammal och trött där jag stod och såg på alla ihåliga kroppar som tar över natten. De som gör att ångesten så ovidkomligt infinner sig nästa dag.
Men istället för att stå i ett hörn, som jag gjort så många gånger förr och undra varför inte jag också kan vara glad, full och ihålig, så jag gick ut i natten. Jag gick från ljusen som blinkar för att förvirra oss från det som är viktigt, från musiken som är så hög att den tystar ångesten från tusen människorsjälar, från alkoholdimman... Vill inge mer. Det som bara tar energi och ger ångest är inte värt att stannas kvar för.
Jag orkar inte med detta meningslösa.
Jag vill umgås med människor med själar, med dessa vackra människor med konstiga egenheterna. Himmel, jag vill bara ta en öl med människor jag tycker om.
Jag gick ut för att låta alkoholen och människorna omge mig som ett varmt täcke- som det var förr i världen. Jag tittade på alla vilsna människor, de som söker liksom jag efter en chans att fly ensamheten om än bara för en natt. Och jag trodde på en natt där även jag kunde glömma varför jag ibland känner att världen är hård och kall.
...
Men något har hänt. Kanske har jag blivit lite äldre, kanske jag genomskådat detta dåliga skådespel eller så har jag hamnat fel. Fel sällskap, fel ställe, fel i verkligheten.
För det enda detta var, var själandedödande. En trötthet större än livet kom och la sig över mig som en grå, blöt filt. Ja, jag kännde mig Gammal och trött där jag stod och såg på alla ihåliga kroppar som tar över natten. De som gör att ångesten så ovidkomligt infinner sig nästa dag.
Men istället för att stå i ett hörn, som jag gjort så många gånger förr och undra varför inte jag också kan vara glad, full och ihålig, så jag gick ut i natten. Jag gick från ljusen som blinkar för att förvirra oss från det som är viktigt, från musiken som är så hög att den tystar ångesten från tusen människorsjälar, från alkoholdimman... Vill inge mer. Det som bara tar energi och ger ångest är inte värt att stannas kvar för.
Jag orkar inte med detta meningslösa.
Jag vill umgås med människor med själar, med dessa vackra människor med konstiga egenheterna. Himmel, jag vill bara ta en öl med människor jag tycker om.
Wednesday, August 27, 2008
gnat
Jag är helt säker på att tv:n fördummar mitt liv.
Jag har en stark lust att slänga ut den och leva som jag gjort hela sommaren... Utan tv
Utan tv kanske jag kunde tänka mig att studera lite.
Men studiemotivationen ligger ungefär lika lågt som en betongklump i ett hav. Jajamensan..
Jag förstår just för tillfället ingenting av Zoomorf-kursen jag tar. Det känns knappast bra och jag förstår inte heller när jag läser i boken *wohoo*
Idag skulle jag ha tränat också, blev det något? Näe. Trodde inte det (har i och för sig en hejdundrandes tränignsvärk sedan igår).. I och för sig jobbade jag ju de där timmarna som skulle gått åt både till träning och skola... eh.. så varför känner jag mig så fruktansvärt overksam?
Jag har en stark lust att slänga ut den och leva som jag gjort hela sommaren... Utan tv
Utan tv kanske jag kunde tänka mig att studera lite.
Men studiemotivationen ligger ungefär lika lågt som en betongklump i ett hav. Jajamensan..
Jag förstår just för tillfället ingenting av Zoomorf-kursen jag tar. Det känns knappast bra och jag förstår inte heller när jag läser i boken *wohoo*
Idag skulle jag ha tränat också, blev det något? Näe. Trodde inte det (har i och för sig en hejdundrandes tränignsvärk sedan igår).. I och för sig jobbade jag ju de där timmarna som skulle gått åt både till träning och skola... eh.. så varför känner jag mig så fruktansvärt overksam?
Sunday, August 24, 2008
Sommarfarväl
Sista timmarna hemma denna sommar.
Det har varit en kort sommar, fast det tycker jag att jag säger varje år. Jag har en stark misstanke om att ju äldre man blir desto kortare blir dessa sommrar.
I morgon börjar biologin och universitetslivet igen, det känns bra men konstigt.
Som alltid så spenderas sista dagen hemma med att packa. Men också med den årliga jaktskyttestigen med jaktlaget.
Det går halvtaskigt med skjutningen som alltid, men det spelar liksom ingen roll.
För det är en sista sommargrej vi gör tillsammans, jag och pappa.
Lilla mamma och pappa...
Jag är hemma snart igen.
Och det spelar ingen roll att det är i karlstad jag har mestadels av mitt sociala liv...
Det är här jag är hemma.
Det har varit en kort sommar, fast det tycker jag att jag säger varje år. Jag har en stark misstanke om att ju äldre man blir desto kortare blir dessa sommrar.
I morgon börjar biologin och universitetslivet igen, det känns bra men konstigt.
Som alltid så spenderas sista dagen hemma med att packa. Men också med den årliga jaktskyttestigen med jaktlaget.
Det går halvtaskigt med skjutningen som alltid, men det spelar liksom ingen roll.
För det är en sista sommargrej vi gör tillsammans, jag och pappa.
Lilla mamma och pappa...
Jag är hemma snart igen.
Och det spelar ingen roll att det är i karlstad jag har mestadels av mitt sociala liv...
Det är här jag är hemma.
Thursday, August 21, 2008
Mitt sökande efter frihet
Det finns så många saker vi måste samtala om du och jag. Om livet, om jobb, om böcker som påverkat och om teater. Men det första jag må för dig berätta är fortfarande om något vi redan språkat om. Det är om den där händelsen där mina läppar mötte en annans och världen stod stilla för en sekund och för alltid.
För jag har aldrig trott att jag skulle kunna känna så starkt för någonting som en kyss.
Den har öppnat en helt ny värld för mig och jag kommer aldrig att tänka lika dant som förr.
Den har gjort mig otåligare än någonsin eftersom jag nu vet hur äkta lycka smakar och den har gjort mig kräsnare än någonsin för det må erkännas att jag förr i världen har tagit det som erbjudits utan, att reflektera över vad jag egentligen vill.
Det kan aldrig mer bli så. Och det är skrämmande och underbart på en och samma gång.
Ja. Det ska nog erkännas att alkoholens dimme gjorde mitt intryck lättare, för ibland ter sig tanken som en mur svår att övervinna. Att analysera sönder saker och inte enbart låta dem hända. Men det som framför allt tror jag gjorde de där få sekunderna av mitt liv så speciellt har jag en aning om grundar sig i friheten.
Jag förstår om det är svårt för dig att följa min stig min vän, men jag skall försöka förklara.
En stund innan allt detta hände, hade jag och en mycket god vän till mig haft ett gräl av inte denna värld. En hel veckas irritation välde ur mig och honom och i det ögonblicket ska jag inte dra mig för, att erkänna att jag hatade honom. Han hade sårat mig med ord och anmärkningar och jag hade kvävt honom. Och just den kvällen då brast allt och jag gick ifrån allting. Jag ville bara bort, från alla människor med deras stora munnar och deras stora öron och nedlåtande ögon. Jag ville bort från lägenheten som begravde mig under jord, jag ville bort framför allt från min vän som vräkte ur sig elakheter som jag inte orkade att gräla emot.
Men han följde efter mig, min vän. Och vi samtalde och jag grät. Jag var så trött, så trött på allting... och på att hur man än vänder och vrider på livet så duger man aldrig. Jag var arg och besviken, och när han; min gode vän; sa till mig att jag var tvungen att lägga ner så gjorde jag också det, även om jag inte gav upp som han ville.
Istället gav jag upp Allt.. Jag gav upp allt, allt ansvar, alla försök. Jag reste mig bildligt ur mina bojor och kände att vad som än hände så spelade det ingen roll för vi skulle ändå alla dö. Om det var idag eller i morgon eller om 60 år hade ingen betydelse någe längre. Jag gav upp och blev på ett för mig, konstigt sätt, fri.
Vi samtalade lite till jag och min vän. Och vi nådde någon slags fred.
Och vi gick tillbaka, och jag var fri. Jag brydde mig inte längre om vad de andra tyckte eller tänkte eller kände. I det ögonblicket fanns bara jag i min värld och varje sekund var den sista.
Det var då nedanstående inläggs innehåll inträffade. Det var då världen raserades och byggdes upp och en och samma gång. Och tyvärr så fjättrades jag i mina bojor direkt efter att våra läppar skiljdes åt. För nu, nu hade något inträffat som betydde något.
Därför, min vän. Söker jag åter igen efter friheten, efter känslan av att vara total och dödlig....
Förstår du? För jag förstod aldrig innan.
För jag har aldrig trott att jag skulle kunna känna så starkt för någonting som en kyss.
Den har öppnat en helt ny värld för mig och jag kommer aldrig att tänka lika dant som förr.
Den har gjort mig otåligare än någonsin eftersom jag nu vet hur äkta lycka smakar och den har gjort mig kräsnare än någonsin för det må erkännas att jag förr i världen har tagit det som erbjudits utan, att reflektera över vad jag egentligen vill.
Det kan aldrig mer bli så. Och det är skrämmande och underbart på en och samma gång.
Ja. Det ska nog erkännas att alkoholens dimme gjorde mitt intryck lättare, för ibland ter sig tanken som en mur svår att övervinna. Att analysera sönder saker och inte enbart låta dem hända. Men det som framför allt tror jag gjorde de där få sekunderna av mitt liv så speciellt har jag en aning om grundar sig i friheten.
Jag förstår om det är svårt för dig att följa min stig min vän, men jag skall försöka förklara.
En stund innan allt detta hände, hade jag och en mycket god vän till mig haft ett gräl av inte denna värld. En hel veckas irritation välde ur mig och honom och i det ögonblicket ska jag inte dra mig för, att erkänna att jag hatade honom. Han hade sårat mig med ord och anmärkningar och jag hade kvävt honom. Och just den kvällen då brast allt och jag gick ifrån allting. Jag ville bara bort, från alla människor med deras stora munnar och deras stora öron och nedlåtande ögon. Jag ville bort från lägenheten som begravde mig under jord, jag ville bort framför allt från min vän som vräkte ur sig elakheter som jag inte orkade att gräla emot.
Men han följde efter mig, min vän. Och vi samtalde och jag grät. Jag var så trött, så trött på allting... och på att hur man än vänder och vrider på livet så duger man aldrig. Jag var arg och besviken, och när han; min gode vän; sa till mig att jag var tvungen att lägga ner så gjorde jag också det, även om jag inte gav upp som han ville.
Istället gav jag upp Allt.. Jag gav upp allt, allt ansvar, alla försök. Jag reste mig bildligt ur mina bojor och kände att vad som än hände så spelade det ingen roll för vi skulle ändå alla dö. Om det var idag eller i morgon eller om 60 år hade ingen betydelse någe längre. Jag gav upp och blev på ett för mig, konstigt sätt, fri.
Vi samtalade lite till jag och min vän. Och vi nådde någon slags fred.
Och vi gick tillbaka, och jag var fri. Jag brydde mig inte längre om vad de andra tyckte eller tänkte eller kände. I det ögonblicket fanns bara jag i min värld och varje sekund var den sista.
Det var då nedanstående inläggs innehåll inträffade. Det var då världen raserades och byggdes upp och en och samma gång. Och tyvärr så fjättrades jag i mina bojor direkt efter att våra läppar skiljdes åt. För nu, nu hade något inträffat som betydde något.
Därför, min vän. Söker jag åter igen efter friheten, efter känslan av att vara total och dödlig....
Förstår du? För jag förstod aldrig innan.
Sunday, August 17, 2008
en kyss
Jag satt i hans knä. Självklart hade jag provocerat fram situationen, tålamod har aldrig riktigt varit min grej. vi skrattade till nervöst båda två... Det var både konstigt och lite pinsamt, men så vände vi oss mot varandra och lät våra läppar mötas. Halvt öppen mun och en försiktig tunga som smekte min.
...
Det får låta som en klyscha, det spelar ingen roll för jag trodde aldrig någonsin att jag skulle få uppeleva det. Uppleva hur omvärlden försvann i en dimma, verkligheten löstes upp och tiden stannade. Hans fjäderlätta läppar mot minna och våra tungor som dansade en varsam dans med varandra. Våra näsor som nuddade varandra när kyssen tog omtag, på omtag på omtag. Hans doft berusade mig mer än någon alkohol någonsin kunnat. Det fanns bara han och hans mun mot min.
En kyss, som varade i en sekund och i en evighet. Världen skakades om och jag tappade totalt fotfästet.
Och nu sitter jag här.
Och minns... Ljuva ljuva minnen.
Men inget mer än minnen
...
Det får låta som en klyscha, det spelar ingen roll för jag trodde aldrig någonsin att jag skulle få uppeleva det. Uppleva hur omvärlden försvann i en dimma, verkligheten löstes upp och tiden stannade. Hans fjäderlätta läppar mot minna och våra tungor som dansade en varsam dans med varandra. Våra näsor som nuddade varandra när kyssen tog omtag, på omtag på omtag. Hans doft berusade mig mer än någon alkohol någonsin kunnat. Det fanns bara han och hans mun mot min.
En kyss, som varade i en sekund och i en evighet. Världen skakades om och jag tappade totalt fotfästet.
Och nu sitter jag här.
Och minns... Ljuva ljuva minnen.
Men inget mer än minnen
Saturday, August 16, 2008
Sommarkort
Så blåser jag ut ljusen.
Och nästan ritual-likt samlar jag ihop lakan, handdukar, dukar och allt som möjligen blivit smutsigt för tvättning i morgon. Jag stannar upp och lyssnar på tystnaden och förundras över hur bräcklig den egentligen är. en endaste suck, ett endaste andetag och den försvinner.
Men mitt i ett vimmel av röster, steg, skratt, klirr så tycker jag också att en viss sorts tystnad kan sänka sig över mig. Då mina öron skärmar av sig från hela omvärlden och det enda jag hör är ett surr och kanske mina egna tankar.
Men nu är det över, kalaset och jag sitter åter igen med ett mjölkglas i köket och ser hur det sista värmeljuset sakta brinner ut. Det brukar bli så, att jag och kanske pappa hamnar i köket på varsin stol med ett glas mjölk efter högtider/kalas/sammankomster. Det lugnar min själ och (angatligen psykologiskt) gör att jag sover gott.
Friday, August 15, 2008
I en augustinatt
Det är natt
Det är augusti
Och i mitt kök sitter tre stycken pojkar från englad och sjunger och spelar.
De lever i musiken. Och jag lever med dem, det är konstigt, fantastiskt, skönt, roligt och medryckande på samma gång.
Hur blev det så här?
Vilka vägar valde jag och vilka valde jag bort eller valdes bort åt mig.
Tänk om jag inte hade varit singel på Gotland. Det hade varit Hej ångest, helt ärligt.
Tänk om jag hade varit gravid nu, det hade också (tyvärr) inte kännts sådär superduper kul.
Om jag inte hade slutat på grythyttan skulle jag ha jobbat inom hotellbranchen nu och aldrig träffat allt underbart Karlstadfolk.
Det är skrämmande och ganska skönt på samma gång att små enkla val i livet kan få sånna konsekvenser (både goda och dåliga).
Och jag är nog ganska tacksam, i slutändan, för att mitt liv inte är bestämt sedan innan. Att jag inte vet vad som ska hända eller riktigt 100% vet vad mina beslut kommer att leda till.
Jag ska berätta mer om gotland någon annan gång *lovar* som en liten godnattsaga kanske =)
I dag (faktiskt) fyller min syter 30 år!. Hipp hurra på dig syss, du är bäst i världen.
Det är augusti
Och i mitt kök sitter tre stycken pojkar från englad och sjunger och spelar.
De lever i musiken. Och jag lever med dem, det är konstigt, fantastiskt, skönt, roligt och medryckande på samma gång.
Hur blev det så här?
Vilka vägar valde jag och vilka valde jag bort eller valdes bort åt mig.
Tänk om jag inte hade varit singel på Gotland. Det hade varit Hej ångest, helt ärligt.
Tänk om jag hade varit gravid nu, det hade också (tyvärr) inte kännts sådär superduper kul.
Om jag inte hade slutat på grythyttan skulle jag ha jobbat inom hotellbranchen nu och aldrig träffat allt underbart Karlstadfolk.
Det är skrämmande och ganska skönt på samma gång att små enkla val i livet kan få sånna konsekvenser (både goda och dåliga).
Och jag är nog ganska tacksam, i slutändan, för att mitt liv inte är bestämt sedan innan. Att jag inte vet vad som ska hända eller riktigt 100% vet vad mina beslut kommer att leda till.
Jag ska berätta mer om gotland någon annan gång *lovar* som en liten godnattsaga kanske =)
I dag (faktiskt) fyller min syter 30 år!. Hipp hurra på dig syss, du är bäst i världen.
Thursday, August 14, 2008
sommar -08
Hoppas ingen har spindelfobi
"Mitt lilla hus"
Störtskön kaktus
Ettrig liten vattenvarelse som inte ville ligga still under luppen
Denna där har jag gjort =)
Gotland- Visby- Medeltidsveckan
Oxå ett sätt att sova på
Ungefär sånt väder hela sommren, ja...
Wunderbara Värmland
Är det inte lite snyggt i alla fall? =)
Wednesday, August 13, 2008
K:s lilla B&B
I morgon kommer kusin med medföljande två engelska killar till mig och mitt hus för att bo här i några dagar. Varför? Tja, för att "uppleva den äkta svenska vildmarken". Ja jösses.
Sen på lördagen ska min syster ha sitt 30: års kalas här. Hej 27 gäster.
Jag förstår inte riktigt hur jag orkar att nässla mig in så att det alltid är saker att göra. =) Jag älskar det!
Jag är ju vid liv, eller hur? Lika bra att utnyttja det till fullo då =)
Sen på lördagen ska min syster ha sitt 30: års kalas här. Hej 27 gäster.
Jag förstår inte riktigt hur jag orkar att nässla mig in så att det alltid är saker att göra. =) Jag älskar det!
Jag är ju vid liv, eller hur? Lika bra att utnyttja det till fullo då =)
Sunday, August 10, 2008
Hur kan en lukt betyda så mycket?
Jag vet
Jag har pratat om det förut, medeltidsveckan. Men vad spelar det för roll? Den äger en så otroligt stor del av mitt hjärta.
En vecka, en endaste sketen vecka får mig att orka med de resterande 51.
En disfunktionell grupp.
En liten lägenhet.
En vecka.
Åh gud jag saknar den. Jag saknar känslan av att veta om att jag fick vara jag. Dum och ung. Naiv, oansvarig.... Jag vill att sommaren börjhar om. Jag vill veta att den kommer snart igen.
Att jag åter igen får känna mig hel och levande...
Och jag saknar lukten.
Men inatt måste jag sova ensam. Tänk att jag aldirg trodde att jag skulle klara av 2-3 timmars sömn per natt i en vecka. Men om jag fick välja, skulle jag välja att aldrig sova om jag fick sova brevid en lukt av rök, hårprodukter och någon annorlunda duschcreme. Trots att den innebar vissa blåmärken, ljudliga snarkningar med inslag av andnöd.
Det spelar ingen roll. Ingen alls, för den där endaste kyssen gjorde att omvärlden försvann i en dimma, den varade i en sekund och i en evighet. Och om jag hade bestämt, hade den aldrig någon tagit slut.
Men...
Helt plötsligt sitter jag här, i ett kök i ett hus på landet.
Med en stor säng där uppe.
Jag tror jag unviker att lägga mig. Det kommer vara ett definitivt slut på en endaste vecka per år.
Jag har pratat om det förut, medeltidsveckan. Men vad spelar det för roll? Den äger en så otroligt stor del av mitt hjärta.
En vecka, en endaste sketen vecka får mig att orka med de resterande 51.
En disfunktionell grupp.
En liten lägenhet.
En vecka.
Åh gud jag saknar den. Jag saknar känslan av att veta om att jag fick vara jag. Dum och ung. Naiv, oansvarig.... Jag vill att sommaren börjhar om. Jag vill veta att den kommer snart igen.
Att jag åter igen får känna mig hel och levande...
Och jag saknar lukten.
Men inatt måste jag sova ensam. Tänk att jag aldirg trodde att jag skulle klara av 2-3 timmars sömn per natt i en vecka. Men om jag fick välja, skulle jag välja att aldrig sova om jag fick sova brevid en lukt av rök, hårprodukter och någon annorlunda duschcreme. Trots att den innebar vissa blåmärken, ljudliga snarkningar med inslag av andnöd.
Det spelar ingen roll. Ingen alls, för den där endaste kyssen gjorde att omvärlden försvann i en dimma, den varade i en sekund och i en evighet. Och om jag hade bestämt, hade den aldrig någon tagit slut.
Men...
Helt plötsligt sitter jag här, i ett kök i ett hus på landet.
Med en stor säng där uppe.
Jag tror jag unviker att lägga mig. Det kommer vara ett definitivt slut på en endaste vecka per år.
Saturday, July 26, 2008
Innan lågan förbrinner och försvinner
Jag drömmer om ett liv där jag kan sitta på altanen en sommarmorgon och dricka kaffe och känna mig tillfreds.
Jag drömmer om en dag då jag kan gå upp och väcka mina barn och min man.
Det låter självklart som en gammaldags syn, men hur jag än vänder och vrider på det så finns fortfarande drömmen om en egen familj där. I detta hus som är mitt hem. Om du stod här brevid mig skulle du se åkrar och träd, kossor, små röda hus med tillhörande ladugårdar. Ja, jag lever och bor här i en äkta svensk idyll.
Här. Hemma. Där syrenen för längre sedan blommat över och lämnat bruna klasar som en påminnelse att de mesta skönhet falnar och att det som består kanske inte är sprudlande men uppbyggande, levande och framför allt livgivande.
Ja visst, visst har jag en dröm om en framtid och visst känns det bittert när den om och om igen får skjutas fram. Men. Jag försöker att leva här och nu, inte i en eventuell framtid. Och just nu, i detta ögonblick håller månen på att vandrar för återgång, igår var den halv, inatt är den knappt det. Men den lyser, klart i denna mörka natt. Och just nu, här, i min ensamhet så tror jag kanske,,, kanske att jag håller på att hitta hem till mig själv igen. Till min egen ro, till en tro på mig själv. För att hitta hem handlar inte om att hitta någon annan. Jag kan inte tro det, jag kan inte tro att man måste ha någon för att känna sig lycklig. Däremot tror jag självklart att man kan uppleva en lycka av ett annat slag tillsammans med någon.
Jag vill bara leva och våga leva. En dag kanske jag älskar och vågar bli älskad....
Kärlek// K
Jag drömmer om en dag då jag kan gå upp och väcka mina barn och min man.
Det låter självklart som en gammaldags syn, men hur jag än vänder och vrider på det så finns fortfarande drömmen om en egen familj där. I detta hus som är mitt hem. Om du stod här brevid mig skulle du se åkrar och träd, kossor, små röda hus med tillhörande ladugårdar. Ja, jag lever och bor här i en äkta svensk idyll.
Här. Hemma. Där syrenen för längre sedan blommat över och lämnat bruna klasar som en påminnelse att de mesta skönhet falnar och att det som består kanske inte är sprudlande men uppbyggande, levande och framför allt livgivande.
Ja visst, visst har jag en dröm om en framtid och visst känns det bittert när den om och om igen får skjutas fram. Men. Jag försöker att leva här och nu, inte i en eventuell framtid. Och just nu, i detta ögonblick håller månen på att vandrar för återgång, igår var den halv, inatt är den knappt det. Men den lyser, klart i denna mörka natt. Och just nu, här, i min ensamhet så tror jag kanske,,, kanske att jag håller på att hitta hem till mig själv igen. Till min egen ro, till en tro på mig själv. För att hitta hem handlar inte om att hitta någon annan. Jag kan inte tro det, jag kan inte tro att man måste ha någon för att känna sig lycklig. Däremot tror jag självklart att man kan uppleva en lycka av ett annat slag tillsammans med någon.
Jag vill bara leva och våga leva. En dag kanske jag älskar och vågar bli älskad....
Kärlek// K
Friday, July 25, 2008
I ensamhetens timme, eller?
Så kom sommaren
Med ljumna sommarkvällar. Kanske inte ljusa men dock varma.
Min största skräck är att jag ska bli ensam.
Det var min rädlsa redan som liten. Det fysiska smärtan känns långt bort jämnfört med min ensamhet. Och inte bara ensam på kärlekens ensamma sätt utan verkligen ensam.
Jag tänker på det nu när jag sitter här och tittar på min spegelbild i fönstret. Och tänker på farmor... och på att hon precis gjorde samma sak när hon levde och höll på att bli sjuk. Den enda skillnaden är nog att hon trodde att det var någon annan människa/spöke där ute, jag vet att det är min spegelbidl. Eller, jag hoppas ju det i alla fall.
Jag. Som är så otroligt social och sån ensamräv. Hur ska jag få det att gå ihop?
Med ljumna sommarkvällar. Kanske inte ljusa men dock varma.
Min största skräck är att jag ska bli ensam.
Det var min rädlsa redan som liten. Det fysiska smärtan känns långt bort jämnfört med min ensamhet. Och inte bara ensam på kärlekens ensamma sätt utan verkligen ensam.
Jag tänker på det nu när jag sitter här och tittar på min spegelbild i fönstret. Och tänker på farmor... och på att hon precis gjorde samma sak när hon levde och höll på att bli sjuk. Den enda skillnaden är nog att hon trodde att det var någon annan människa/spöke där ute, jag vet att det är min spegelbidl. Eller, jag hoppas ju det i alla fall.
Jag. Som är så otroligt social och sån ensamräv. Hur ska jag få det att gå ihop?
Sunday, July 20, 2008
upp och ner
Jag vill inte jobba i morgon!
Jag vill vara ledig och supa på en vanlig sketen torsdag, eller varför inte bara åka någonstans?
Kanske försöker jag fly från verkligheten som verkar bestå av regn, dumma kunder och en ensamhet som river själen likt stela klor.
Ja, jag vet inte om jag är lycklig eller olycklig.
Jag älskar mina vänner. De vet det, de vet att jag önskar dem allt gott. Men ibland, ibland blir deras tvåsamhet, barn, giftemål och allmänna rosa lycka bara en stor påminnelse om att jag är ensam och att det inte verkar finnas något slags botemedel för detta.
Men, jag tror helt ärligt att det är dags att lägga det där med kärlek på hyllan. Det komplicerar bara allting! Vänner, sex utan känslor funkar hur bra som helst. Då är allting ganska enkelt, kanske även lite ihåligt men i alla fall inte livsfarligt.
Det finns de som har det värre...
Jag vill vara ledig och supa på en vanlig sketen torsdag, eller varför inte bara åka någonstans?
Kanske försöker jag fly från verkligheten som verkar bestå av regn, dumma kunder och en ensamhet som river själen likt stela klor.
Ja, jag vet inte om jag är lycklig eller olycklig.
Jag älskar mina vänner. De vet det, de vet att jag önskar dem allt gott. Men ibland, ibland blir deras tvåsamhet, barn, giftemål och allmänna rosa lycka bara en stor påminnelse om att jag är ensam och att det inte verkar finnas något slags botemedel för detta.
Men, jag tror helt ärligt att det är dags att lägga det där med kärlek på hyllan. Det komplicerar bara allting! Vänner, sex utan känslor funkar hur bra som helst. Då är allting ganska enkelt, kanske även lite ihåligt men i alla fall inte livsfarligt.
Det finns de som har det värre...
Thursday, July 10, 2008
Singel, again
Så var man singel igen. 2 år var förra förhållandet, nu stannade det vid två månader.
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva vad jag känner. Egentligen borde jag vara mycket mer ledsen än jag är. Nu känner jag mig förvånansvärt fri... Vilket jag inte skulle tro på heller när man får reda på att det var han som gjorde slut. Men helt ärligt, två månader är inte jättelång tid och dessutom så vet inte jag heller om jag var kär. För det var där problemet var, han tycker jättemycket om mig men är inte kär i mig. Då har man inte så där mycket att bygga på.
Så, så kan det bli. Och som sagt, ibland är det tungt! Jättejobbigt för att man förlorar en framtid och drömmar (som man egentligen aldrig hade)
Värst tror jag att det är att vara själv, ensam, igen.
Men vi är vänner. Inte ovänner. Ack så viktigt och det kan nog vara bättre så här.
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva vad jag känner. Egentligen borde jag vara mycket mer ledsen än jag är. Nu känner jag mig förvånansvärt fri... Vilket jag inte skulle tro på heller när man får reda på att det var han som gjorde slut. Men helt ärligt, två månader är inte jättelång tid och dessutom så vet inte jag heller om jag var kär. För det var där problemet var, han tycker jättemycket om mig men är inte kär i mig. Då har man inte så där mycket att bygga på.
Så, så kan det bli. Och som sagt, ibland är det tungt! Jättejobbigt för att man förlorar en framtid och drömmar (som man egentligen aldrig hade)
Värst tror jag att det är att vara själv, ensam, igen.
Men vi är vänner. Inte ovänner. Ack så viktigt och det kan nog vara bättre så här.
Sunday, July 6, 2008
dumma söndag
Jag har svårt att hitta ro.
Jag vet inte vart jag ska leta (i min själ är alldeles för läskigt... vem vet vad man hittar där).
I jobbet finns ingen ro att få, arbetet tar i och för sig upp 12 timmar av min dag och kanske skulle det vara en bra idé att hitta ett själsligt lugn där. Men hur skall det gå till?? De som någongång har jobbat i en affär vet detta.
Hemma? Ja, kanske skulle jag hitta det hemma, om jag bara fick vara hemma lite mer. Men då så finns det alltid 32000 saker att göra. Och dessutom så ser jag Jans hus hemifrån... Och han har inte hört av sig eller varit hemma på hela helgen. Ibland önskar jag att vi inte bodde grannar, att han eller jag bodde på andra sidan av detta lilla samhälle. But then again, då skulle vi ju antagligen aldrig träffats.
Suck.
Söndag... Min enda lediga dag och så bestämmer sig min själ för att livet inte är fantastiskt.
100 saker att göra och ingen energi.
Jag vet inte vart jag ska leta (i min själ är alldeles för läskigt... vem vet vad man hittar där).
I jobbet finns ingen ro att få, arbetet tar i och för sig upp 12 timmar av min dag och kanske skulle det vara en bra idé att hitta ett själsligt lugn där. Men hur skall det gå till?? De som någongång har jobbat i en affär vet detta.
Hemma? Ja, kanske skulle jag hitta det hemma, om jag bara fick vara hemma lite mer. Men då så finns det alltid 32000 saker att göra. Och dessutom så ser jag Jans hus hemifrån... Och han har inte hört av sig eller varit hemma på hela helgen. Ibland önskar jag att vi inte bodde grannar, att han eller jag bodde på andra sidan av detta lilla samhälle. But then again, då skulle vi ju antagligen aldrig träffats.
Suck.
Söndag... Min enda lediga dag och så bestämmer sig min själ för att livet inte är fantastiskt.
100 saker att göra och ingen energi.
Sunday, June 22, 2008
midsommaryran
Midsommar
Den stora festen för sommaren, i alla fall för detta år om man inte räknar med Medeltidsveckan som faktiskt är en fest i dagarna 7.
I alla fall så innebra midsommar -08 att 25 personer (kända och okända för mig) rultade in i mitt hem och åt mat, drack massor och festade till ungefär 0300 på natten. Det var underbart.
Runt fyra på midsommarmiddagen började de första gästerna komma. Det fixades och donades med maten och en del gäster var i köket, andra ute på gräset.
Runt 18 hade nästan alla gästerna dykt upp och det skålades i en fläderbål. Midsommar hade börjat. Åldern låg mellan 22 till 80. En härlig spridning med människor från alla håll och kanter.
Bordet var uppdukat med diverse läckerheter (något som inte hade funkat utan Otta och mina föräldrar!) och det åts, dracks och sjöngs.
Mellan mat och kaffe skulle jag och Malin gå en sväng, då upptäckte vi att kalvarna hade rymt. Så trots att det saknades en midsommarstång att dansa runt så fick vi motion ändå. Gäster och föräldrar jagade tre utsprungna kalvar som förvånande enkelt återfördes till hagen.
Efter detta var det kaffe (eller om kaffet var innan kalvjakten, jag minns inte riktigt) och tårta
Och sedan pratades det, strulades det runt och sjöngs hela natten.
En bra midsommar som innebar 2½ timmes sömn för min del, något som gör sig påminnt idag (alltså inte igår utan idag)
Nu däremot förbereder jag mig för att börja jobba i morgon. *knorr*
Den stora festen för sommaren, i alla fall för detta år om man inte räknar med Medeltidsveckan som faktiskt är en fest i dagarna 7.
I alla fall så innebra midsommar -08 att 25 personer (kända och okända för mig) rultade in i mitt hem och åt mat, drack massor och festade till ungefär 0300 på natten. Det var underbart.
Runt fyra på midsommarmiddagen började de första gästerna komma. Det fixades och donades med maten och en del gäster var i köket, andra ute på gräset.
Runt 18 hade nästan alla gästerna dykt upp och det skålades i en fläderbål. Midsommar hade börjat. Åldern låg mellan 22 till 80. En härlig spridning med människor från alla håll och kanter.
Bordet var uppdukat med diverse läckerheter (något som inte hade funkat utan Otta och mina föräldrar!) och det åts, dracks och sjöngs.
Mellan mat och kaffe skulle jag och Malin gå en sväng, då upptäckte vi att kalvarna hade rymt. Så trots att det saknades en midsommarstång att dansa runt så fick vi motion ändå. Gäster och föräldrar jagade tre utsprungna kalvar som förvånande enkelt återfördes till hagen.
Efter detta var det kaffe (eller om kaffet var innan kalvjakten, jag minns inte riktigt) och tårta
Och sedan pratades det, strulades det runt och sjöngs hela natten.
En bra midsommar som innebar 2½ timmes sömn för min del, något som gör sig påminnt idag (alltså inte igår utan idag)
Nu däremot förbereder jag mig för att börja jobba i morgon. *knorr*
Sunday, June 8, 2008
Sweet
Pihii
Sommar sommar sommar
Myggstift, gammeldans, underbara vänner, fest på granevik, snart midsommar, bannlyst, grönsåpa.
Nej, jag orkar inte skriva sammanhängande. Men livet är gott..
=)
Sommar sommar sommar
Myggstift, gammeldans, underbara vänner, fest på granevik, snart midsommar, bannlyst, grönsåpa.
Nej, jag orkar inte skriva sammanhängande. Men livet är gott..
=)
Monday, May 26, 2008
26/5
Man vet att man har bra vänner när de kan vända den mest bittra födelsedagsungen till en strålande liten sol.
Jo, det ska nog erkännas... Jag var faktiskt lite bitter över att jag skulle fira min födelsedag i min ensamhet här i Karlstad. När jag vaknade upp i morse av väckarklockan och åt min gröt kändes livet inte hemskt, men knappast födelsedagsroligt heller.
Men. Det är tur att man har sina vänner och sin familj och numera *trumvirvel* en pojkvän. Det är fortfarande både läskigt och underbart att kunna skriva det.
Eftersom underbara studiekamraterna överraskade med både tårta och serpentiner så kändes livet lite mer färgglatt. Och att jag sedan både blivit överöst med sms, mail och kort gör inte dagen sämre.
Ja. Jag vet inte riktigt vad jag mer kan säga än
TACK. Tack underbara vänner, min granne och min familj! Ni är och kommer alltid att vara bäst i hela världen.
Kram
Jo, det ska nog erkännas... Jag var faktiskt lite bitter över att jag skulle fira min födelsedag i min ensamhet här i Karlstad. När jag vaknade upp i morse av väckarklockan och åt min gröt kändes livet inte hemskt, men knappast födelsedagsroligt heller.
Men. Det är tur att man har sina vänner och sin familj och numera *trumvirvel* en pojkvän. Det är fortfarande både läskigt och underbart att kunna skriva det.
Eftersom underbara studiekamraterna överraskade med både tårta och serpentiner så kändes livet lite mer färgglatt. Och att jag sedan både blivit överöst med sms, mail och kort gör inte dagen sämre.
Ja. Jag vet inte riktigt vad jag mer kan säga än
TACK. Tack underbara vänner, min granne och min familj! Ni är och kommer alltid att vara bäst i hela världen.
Kram
Monday, May 19, 2008
Wednesday, May 14, 2008
koffein- ekorren
Jag vet att sekunden jag kommer innanför dörren hemma (är i biblioetket just nu) så kommer jag förvandlas från den uppjagade, koffeindrickande ekorren till en barbapappa utan luft, en liten hög på golvet som knappt kommer att orka gå från tv:n till sängen.
Men, som sagt. Just nu är jag ganska pigg (eller jag försöker i alla fall intala mig det) och faktiskt lite stolt över mig själv. Jag har nämligen stannat kvar för att studera sedan mina vänner gått hem. I och för sig tror jag bara att det är knappt en timme sedan de gick, men jag har i alla fall fått några frågor gjorda på de gamla tentorna. Och det är banne mig mer än jag hade fått gjort om även jag hade begett mig hemåt.
Jag funderar dock allvarligt på att försöka stanna 20 minuer till. Det borde jag orka och det skulle göra att mitt pluggsamvete inte skulle ganga så mycket. Egentligen borde det nog inte gnaga alls för i alla fall jag tycker att 8-17 är ganska duktigt ur pluggsynvikel, men i dessa tentatider så skulle nog inte 20 timmar per dag vara tillräckligt.
Förutom tentor så händer det inte så mycket. Hade en mkt trevlig eftermiddag med A igår. Vi pratade och det var så skönt, för han är ungefär i samma sits (med livet och kärleken) som jag. Efter promenad med glass, så gungade vi och bara var, skrattade åt dumheter och att vara gjort på en söndag. Kvällen avslutades med pizza på mamma rosa. En perfekt eftermiddag helt enkelt.
Herr Petsson (som jag nu har valt att kalla min... vän? Flirt? möjliga pojkvän?) hörde inte av sig igår.. Vilket ur brudsynvinkel inte alls var bra, men ur min synvinkel (när jag väl hade orkat släppt den där brudigheten) var väldigt skönt eftersom Ifall att, om!! vi skulle bli ett par, så skulle jag inte vilja behöva ringa varje dag, eller att han skulle behöva ringa mig varje dag.
Så. My life so far.
Men, som sagt. Just nu är jag ganska pigg (eller jag försöker i alla fall intala mig det) och faktiskt lite stolt över mig själv. Jag har nämligen stannat kvar för att studera sedan mina vänner gått hem. I och för sig tror jag bara att det är knappt en timme sedan de gick, men jag har i alla fall fått några frågor gjorda på de gamla tentorna. Och det är banne mig mer än jag hade fått gjort om även jag hade begett mig hemåt.
Jag funderar dock allvarligt på att försöka stanna 20 minuer till. Det borde jag orka och det skulle göra att mitt pluggsamvete inte skulle ganga så mycket. Egentligen borde det nog inte gnaga alls för i alla fall jag tycker att 8-17 är ganska duktigt ur pluggsynvikel, men i dessa tentatider så skulle nog inte 20 timmar per dag vara tillräckligt.
Förutom tentor så händer det inte så mycket. Hade en mkt trevlig eftermiddag med A igår. Vi pratade och det var så skönt, för han är ungefär i samma sits (med livet och kärleken) som jag. Efter promenad med glass, så gungade vi och bara var, skrattade åt dumheter och att vara gjort på en söndag. Kvällen avslutades med pizza på mamma rosa. En perfekt eftermiddag helt enkelt.
Herr Petsson (som jag nu har valt att kalla min... vän? Flirt? möjliga pojkvän?) hörde inte av sig igår.. Vilket ur brudsynvinkel inte alls var bra, men ur min synvinkel (när jag väl hade orkat släppt den där brudigheten) var väldigt skönt eftersom Ifall att, om!! vi skulle bli ett par, så skulle jag inte vilja behöva ringa varje dag, eller att han skulle behöva ringa mig varje dag.
Så. My life so far.
Monday, May 12, 2008
tentaperioden från helvettet
3 veckor- tre fredagar- tre eximinationstillfällen.
Tenta - dugga - Tenta
Och efter sista tentan så är begravningen på lördagen.
Tenta - dugga - Tenta
Och efter sista tentan så är begravningen på lördagen.
Sunday, May 11, 2008
som alla andra
Det var väl självaste fan.
Ibland känns livet som ett stort test, test av uthållighet, test av intelligens, test av snällhet. Men framför allt test av livet. Om att orka, om att försöka se mening med saker som händer och därav antagligen ett test av tro.
För hur ska man orka studera när tårarna rinner?
Hur ska man våga hålla någon i handen när man helt plötsligt är så otroligt svag?
Vem ska jag tro på när det känns som att jag sitter i ett ogenomträngligt mörker?
Hur ska man våga vara svag när det är det starkaste man kan vara?
Hur tar man ett steg till? När det krävs så lite för att inte orka... Så måste man orka. Eller jag måste orka.
Någonstans måste jag hitta den där envisheten, det där dumsega.
Så fan heller att jag tänker ge upp.
Om jag så ska sitta och skriva tentan med 35 näsdukar och rödgråtna ögon, så ska jag göra det.
Och jag vill våga hålla någon i handen...
Mitt liv. Nu...
Jag har aldrig förlorat min tro... Jag ska nog hitta min styrka någonstans. För jag hoppas att jag, när jag är som svagast också är som starkast.,
Ibland känns livet som ett stort test, test av uthållighet, test av intelligens, test av snällhet. Men framför allt test av livet. Om att orka, om att försöka se mening med saker som händer och därav antagligen ett test av tro.
För hur ska man orka studera när tårarna rinner?
Hur ska man våga hålla någon i handen när man helt plötsligt är så otroligt svag?
Vem ska jag tro på när det känns som att jag sitter i ett ogenomträngligt mörker?
Hur ska man våga vara svag när det är det starkaste man kan vara?
Hur tar man ett steg till? När det krävs så lite för att inte orka... Så måste man orka. Eller jag måste orka.
Någonstans måste jag hitta den där envisheten, det där dumsega.
Så fan heller att jag tänker ge upp.
Om jag så ska sitta och skriva tentan med 35 näsdukar och rödgråtna ögon, så ska jag göra det.
Och jag vill våga hålla någon i handen...
Mitt liv. Nu...
Jag har aldrig förlorat min tro... Jag ska nog hitta min styrka någonstans. För jag hoppas att jag, när jag är som svagast också är som starkast.,
Thursday, May 8, 2008
20.20
Tack farmor för att du alltid tog hand om oss.
För alla bullar, alla glas saft och för att inte tala om all glass du har försett oss med i alla dess år.
Tack för att du lärde mig alfabetet med hjälp av lera.
Tack för att du lärde mig att jag kan göra allt med mina händer.
För att du alltid trodde på mig...
Tack. För allt.
Du vet.
20.20 drog min farmor sista andetaget på den här jorden.
Och trots att det gör ont, självklart, saknad gör ont... Så finns det också ett lugn hos mig.
Hon har det bra, jag bara vet det.
För alla bullar, alla glas saft och för att inte tala om all glass du har försett oss med i alla dess år.
Tack för att du lärde mig alfabetet med hjälp av lera.
Tack för att du lärde mig att jag kan göra allt med mina händer.
För att du alltid trodde på mig...
Tack. För allt.
Du vet.
20.20 drog min farmor sista andetaget på den här jorden.
Och trots att det gör ont, självklart, saknad gör ont... Så finns det också ett lugn hos mig.
Hon har det bra, jag bara vet det.
Wednesday, May 7, 2008
vem ska trösta knyttet?
2003 började min farmor att förändras... Som så många andra äldre människor började hon att glömma saker, men det slutade inte där. Hon började att se saker, som ingen annan såg.
Min farfar dog 2004
Efter där blev det hela ännu mer besvärligt...
Vi förstod inte förän ganska långt efter att hon var ganska allvarligt dement, att vår verklighet knappast var hennes verklighet.
Så, jag tror det var 2006 då hon kom in på ett hem, ett underbart hem där de verkligen kunde ta hand om henne.
2007 flyttades hon till ett hem närmare oss, och de var lika underbar mot henne som det förra.
Allt i livet har dock ett slut.
Och farmor har sakta tynat bort...
Och mamma ringde förut och berättade att farmor nu antagligen är inne på sista tonerna, på sista refrängen. Och det stämmer bra, för farmor sjöng alltid med mig när jag var liten... Och även när allt annat inte fanns kvar utan glömt, så stampade hon glatt takten till den musik hon hörde.
Min farmor, som när jag var liten alltid tog hand om mig när pappa var i skogen och mamma på jobbet.
Farmor med sina bullar, sitt grönsaksland och för att inte glömma,,, sina dahlior.
Hon håller på att nu sakta och förhoppningsvis stilla somna in.
Hon har i och för sig varit "borta" länge... men det är klart det gör ont..
Det är klart att det gör ont.
Just nu önskar jag bara att hon får somna in stilla och lugnt.
Hon förtjänar det.
Min farfar dog 2004
Efter där blev det hela ännu mer besvärligt...
Vi förstod inte förän ganska långt efter att hon var ganska allvarligt dement, att vår verklighet knappast var hennes verklighet.
Så, jag tror det var 2006 då hon kom in på ett hem, ett underbart hem där de verkligen kunde ta hand om henne.
2007 flyttades hon till ett hem närmare oss, och de var lika underbar mot henne som det förra.
Allt i livet har dock ett slut.
Och farmor har sakta tynat bort...
Och mamma ringde förut och berättade att farmor nu antagligen är inne på sista tonerna, på sista refrängen. Och det stämmer bra, för farmor sjöng alltid med mig när jag var liten... Och även när allt annat inte fanns kvar utan glömt, så stampade hon glatt takten till den musik hon hörde.
Min farmor, som när jag var liten alltid tog hand om mig när pappa var i skogen och mamma på jobbet.
Farmor med sina bullar, sitt grönsaksland och för att inte glömma,,, sina dahlior.
Hon håller på att nu sakta och förhoppningsvis stilla somna in.
Hon har i och för sig varit "borta" länge... men det är klart det gör ont..
Det är klart att det gör ont.
Just nu önskar jag bara att hon får somna in stilla och lugnt.
Hon förtjänar det.
Monday, May 5, 2008
Följetång
Åter till universitetet efter nästan tre veckor hemma. Det betyder också att gå från 7 rum och kök- till 36 kvadratmeter med litet kök och en pyttetoalett... Det känns lite, lite... som ett nedkök faktiskt.
Dessutom så kan jag inte gå ut i någon trädgård här i Karlstad... Och jag saknar att ligga som en säl och sola =)
Jag vet inte vad som händer annars... Jag vet inte vart detta här leder, vad det innebär, vad jag vågar, vad jag känner, hur jag ska bete mig.
Men... det känns inte dåligt.
Jag går omkring och är ganska fånigt glad...
Jag vet dock inte vad det betyder, men vi får se =)
I morgon kan jag ha gjort en 180 graders sväning (det har hänt förr) så jag säger varken bu eller bä...
För får är snälla djur =)
Tålamod,,, Tålamod min själ
Dessutom så kan jag inte gå ut i någon trädgård här i Karlstad... Och jag saknar att ligga som en säl och sola =)
Jag vet inte vad som händer annars... Jag vet inte vart detta här leder, vad det innebär, vad jag vågar, vad jag känner, hur jag ska bete mig.
Men... det känns inte dåligt.
Jag går omkring och är ganska fånigt glad...
Jag vet dock inte vad det betyder, men vi får se =)
I morgon kan jag ha gjort en 180 graders sväning (det har hänt förr) så jag säger varken bu eller bä...
För får är snälla djur =)
Tålamod,,, Tålamod min själ
Saturday, May 3, 2008
Moi- den ultimata ungkarlen
Jag är inte bra på det här med interaktion med det andra könet, när det gäller andra saker än vänner.
Rent sex (när man vet att det enbart handlar om det) är inte lika svårt. Men så fort det kommer känslor och andra suspekta saker med i spelet, blir det fruktansvärt komplicerat. Och jag då, som kanske analyserar sönder varje lite pusselbit, har en tendens att aldrig få hela pusslet lagt.
Äh, nojjigt vart det här.
Summan är: Jag är totalt livrädd med en gnutta förtjusning..
Vi får se vad som händer.
Rent sex (när man vet att det enbart handlar om det) är inte lika svårt. Men så fort det kommer känslor och andra suspekta saker med i spelet, blir det fruktansvärt komplicerat. Och jag då, som kanske analyserar sönder varje lite pusselbit, har en tendens att aldrig få hela pusslet lagt.
Äh, nojjigt vart det här.
Summan är: Jag är totalt livrädd med en gnutta förtjusning..
Vi får se vad som händer.
Wednesday, April 30, 2008
tankar för uthyrning
Valborg.. Ehh...
Jag förstod nog först idag att det är någon slags högtid idag (jag har självfallet vetat om det, annars med liksom glömt det eller förträngt det). I min värld är det faktiskt bara en vanlig ganska ordinär onsdag med skillnaden att det var sista dagen för arbetsveckan.
Så, vad gör en ylltott på en valborgsmässoafton?
Inte mycket, städar, försöker prata förstånd med 14- åriga killar (gnork), städar lite mer, försöker reda ut känslor ( Det går ju för fan inte!! jag är så TRÖTT på mig själv), värmer mat, ska baka eftersom min käre lelle far fyller hela 55 år i morgon.. and so on.
Okej, jag måste få diskutera detta nu.
Jag vet inte vad jag känner...
Det finns en karl (han är tio år äldre än mig) som bor granne med oss här på gården. Och ja, jag blev intresserad innan jul av honom. Han är inte speciellt snygg eller attraktiv och jag kan inte påstå att det är en sån här "åh honom ska jag lägga omkull ikväll"- upplevelse. Men jag skrattar med honom, nästan alltid... Han är snäll, han jagar, han har höns... Han är bra, på massa sätt och vis.
Men, så fort som han visar att han är intresserad så (bildligt talat) skriker jag och springer. Jag är en sån ungkarl med allvarlig rädlsa för att binda mig.
Ena dagen är jag überintresserad, nästa ska jag bara vara vänner.
Jag är trött på denna velig fram och tillbaka.
Någon som har lust att bestämma??
Jag förstod nog först idag att det är någon slags högtid idag (jag har självfallet vetat om det, annars med liksom glömt det eller förträngt det). I min värld är det faktiskt bara en vanlig ganska ordinär onsdag med skillnaden att det var sista dagen för arbetsveckan.
Så, vad gör en ylltott på en valborgsmässoafton?
Inte mycket, städar, försöker prata förstånd med 14- åriga killar (gnork), städar lite mer, försöker reda ut känslor ( Det går ju för fan inte!! jag är så TRÖTT på mig själv), värmer mat, ska baka eftersom min käre lelle far fyller hela 55 år i morgon.. and so on.
Okej, jag måste få diskutera detta nu.
Jag vet inte vad jag känner...
Det finns en karl (han är tio år äldre än mig) som bor granne med oss här på gården. Och ja, jag blev intresserad innan jul av honom. Han är inte speciellt snygg eller attraktiv och jag kan inte påstå att det är en sån här "åh honom ska jag lägga omkull ikväll"- upplevelse. Men jag skrattar med honom, nästan alltid... Han är snäll, han jagar, han har höns... Han är bra, på massa sätt och vis.
Men, så fort som han visar att han är intresserad så (bildligt talat) skriker jag och springer. Jag är en sån ungkarl med allvarlig rädlsa för att binda mig.
Ena dagen är jag überintresserad, nästa ska jag bara vara vänner.
Jag är trött på denna velig fram och tillbaka.
Någon som har lust att bestämma??
Friday, April 25, 2008
fredag kväll and nothing to do
Helt plötsligt kom våren. Helt genuin och ändå så bekant med lukterna, känslorna, värmen och stämmningen.
Jag har spenderat min vår hittills i "mitt" hus, eller rättare i trädgården. Fritiden har alltså inte spenderats (som den borde) med näsan i boken, utan ute i jorden. När jag inte har haft fritid har jag varit i sunne, på högstadiet och försökt att lära mig hur jag ska bli en lärare.
Jag känner mig som en äkta bonnamora, med enda skillnaden att jag fortfarande inte är morgonpigg.
Jag känner för att bli kär.
Kanske är jag det redan, svårt att avgöra. Har dock ett illamående mest hela tiden, fast det kanske beror på stress i stället för fjärilar.
Så, dagarna går förbi och helgen är reda här. Någonstans ska jag försöka att städa huset (mer yta att städa- oh lucky me).
Det som verkligen är bra med huset (föruom att det är stort, eget, ¨på landet.. and so on) är att det inte finns någon tv i det, så all min fritid går åt till något kreativt.
Måla, läsa, lösa korsord, pyssla i rabatten och andra tilltag.
Det enda är att det är lite ensamt, ibland, förutom när folk kommer förbi och hjälper mig att kratta i typ 5 timmar =)
Jag har spenderat min vår hittills i "mitt" hus, eller rättare i trädgården. Fritiden har alltså inte spenderats (som den borde) med näsan i boken, utan ute i jorden. När jag inte har haft fritid har jag varit i sunne, på högstadiet och försökt att lära mig hur jag ska bli en lärare.
Jag känner mig som en äkta bonnamora, med enda skillnaden att jag fortfarande inte är morgonpigg.
Jag känner för att bli kär.
Kanske är jag det redan, svårt att avgöra. Har dock ett illamående mest hela tiden, fast det kanske beror på stress i stället för fjärilar.
Så, dagarna går förbi och helgen är reda här. Någonstans ska jag försöka att städa huset (mer yta att städa- oh lucky me).
Det som verkligen är bra med huset (föruom att det är stort, eget, ¨på landet.. and so on) är att det inte finns någon tv i det, så all min fritid går åt till något kreativt.
Måla, läsa, lösa korsord, pyssla i rabatten och andra tilltag.
Det enda är att det är lite ensamt, ibland, förutom när folk kommer förbi och hjälper mig att kratta i typ 5 timmar =)
Friday, April 18, 2008
Glassigt
solen lyser
Duggan är gjort (och antagligen avklarad)
I morgon är det lördag och då ska jag hemhem..
idag är det dock bästa dagen- fredag och ledig och hela helgen framför sig!
Det är faktiskt smått fantastiskt hur en sådan enkel sak som lite ledighet kan rädda verkligheten just nu
Lägg till lite glad-musik
och livet ter sig lite bättre ändå.
Snart ska jag iväg och fika/träffa (jag vet inte riktigt vad det blir) världens bästa barbafamilj (vi saknar dock barbadamp!). Flisan, barbatönt, otta, barbamorfar och kanske någon mer (man kan aldrig veta :) )... Ja, vad ska man säga Ljuvliga fredag!
Och... OCH- lägenheten är städad. Ja, som ni förstår så kan mitt liv nästan inte bli bättre just nu.
Dela!
Duggan är gjort (och antagligen avklarad)
I morgon är det lördag och då ska jag hemhem..
idag är det dock bästa dagen- fredag och ledig och hela helgen framför sig!
Det är faktiskt smått fantastiskt hur en sådan enkel sak som lite ledighet kan rädda verkligheten just nu
Lägg till lite glad-musik
och livet ter sig lite bättre ändå.
Snart ska jag iväg och fika/träffa (jag vet inte riktigt vad det blir) världens bästa barbafamilj (vi saknar dock barbadamp!). Flisan, barbatönt, otta, barbamorfar och kanske någon mer (man kan aldrig veta :) )... Ja, vad ska man säga Ljuvliga fredag!
Och... OCH- lägenheten är städad. Ja, som ni förstår så kan mitt liv nästan inte bli bättre just nu.
Dela!
Tuesday, April 15, 2008
Jag kan inte sova...
Av någon anledning så mycker jag det är jättebra att bli pigg runt 12-slaget på natten. Lite irriterande eftersom jag inte direkt går upp sen (halv åtta, ungefär) varje dag. Men ändå, ändå så blir jag som piggast runt tolv!
Muu
Kanske är det våren som gör sig påmind... ljuset, lukterna, underbara vackra våren.
Pippibirdarna sjunger, det luktar vår och människor blir helt enkelt lite vänligare.
Dugga på fredag.
Vfu nästa vecka.
Sommarlov om mindre än 2 månader (lite för fort går det nu)
Av någon anledning så mycker jag det är jättebra att bli pigg runt 12-slaget på natten. Lite irriterande eftersom jag inte direkt går upp sen (halv åtta, ungefär) varje dag. Men ändå, ändå så blir jag som piggast runt tolv!
Muu
Kanske är det våren som gör sig påmind... ljuset, lukterna, underbara vackra våren.
Pippibirdarna sjunger, det luktar vår och människor blir helt enkelt lite vänligare.
Dugga på fredag.
Vfu nästa vecka.
Sommarlov om mindre än 2 månader (lite för fort går det nu)
Monday, April 7, 2008
dumma mail
Nu har det minsan varit tyst väldans länge.
Har knappt haft energi att skriva skolarbetet och på så sätt knappt haft ork till livet.
Men, nu kommer solen. Våren är här (tror jag) och dagana blir längre och längre. Livet börjar återvända. Tyvärr verkar det som att min hjärna redan tagit ledigt för sommaren och protesterar vilt när jag försöker att få in protister, svampar, lavar och allt annat intressant som vi håller på med just nu =)
Och ja, jag tycker faktiskt det är intressant =)
Men annars då? Jo, cellbiologitentan gick bra =) Jag är mycket nöjd!!
Något annat jag inte är nöjd med är vissa kjedjebrev, som faktiskt "hotar" med att man kan dö om man inte skickar det vidare till 10 personer.
Men herre gud, vad händer med de som får detta mail som faktiskt inte har tio vänner!? Det finns sådana människor, tänk om de tror på det. Åh, jag blev faktiskt väldigt upprörd av det där kjedjebrevet! Mycket mycket upprörd. Så får man inte göra. Jag kan tänka mig att ganska många barn/ tonåringar som tror på sånna här grejer, kan må jättedåligt om de inte har tio vänner.
Nu kanske ni tänker att det inte finns människor som inte har tio vänner. Men det är jag helt säkert på att det gör! USCH
Hmf.
Ja, i alla fall... nu ska jag gå och fortsätta att göra lägenheten bebolig igen.
Har knappt haft energi att skriva skolarbetet och på så sätt knappt haft ork till livet.
Men, nu kommer solen. Våren är här (tror jag) och dagana blir längre och längre. Livet börjar återvända. Tyvärr verkar det som att min hjärna redan tagit ledigt för sommaren och protesterar vilt när jag försöker att få in protister, svampar, lavar och allt annat intressant som vi håller på med just nu =)
Och ja, jag tycker faktiskt det är intressant =)
Men annars då? Jo, cellbiologitentan gick bra =) Jag är mycket nöjd!!
Något annat jag inte är nöjd med är vissa kjedjebrev, som faktiskt "hotar" med att man kan dö om man inte skickar det vidare till 10 personer.
Men herre gud, vad händer med de som får detta mail som faktiskt inte har tio vänner!? Det finns sådana människor, tänk om de tror på det. Åh, jag blev faktiskt väldigt upprörd av det där kjedjebrevet! Mycket mycket upprörd. Så får man inte göra. Jag kan tänka mig att ganska många barn/ tonåringar som tror på sånna här grejer, kan må jättedåligt om de inte har tio vänner.
Nu kanske ni tänker att det inte finns människor som inte har tio vänner. Men det är jag helt säkert på att det gör! USCH
Hmf.
Ja, i alla fall... nu ska jag gå och fortsätta att göra lägenheten bebolig igen.
Friday, March 28, 2008
inför tentan som är i morgon Lördag
Visst är det skönt att vara student ibland. I morgon kommer det antagligen vara ännu skönare, för efter klockan 14.00 så är ännu en tenta gjord. Sen hur den faktiskt går, spelar i och för sig stor roll men kan inte påverkas efter klockan 14.00 och därav just då, oviktigt.
Ja, visst har vi tentor på lördagar. Ibland känns det som den absolut värsta dagen att ha tenta på, men så minns jag en viss historiatenta som låg på en måndag... och tro mig: Det var MYCKET värre. Då var verkligen hela helgen förstörd!! Nu får vi i alla fall lördag kväll och söndag till ledighet.
Annars verkar det bli dåligt med den varan fram tills sommarlovet. Två 7,5 poängskurser som går samtidigt och för dessa 2 kurser gör vi 4 eximationer + x- antal rapporter. Det är lite skillnad på ämnen inom lärarlinjen kan vi ju påstå!
Annars då? Jomen visst, det är vår. Och alla ni som känner mig, vet vad våren innebär =)
Och uppenbarligen så ska mitt x ha barn. Good for him, konstigt bara att han hör av sig till mig fortfarande. Inte mitt problem, kanske låter elakt men jag ignorerar hans mail/sms. Jag orkar inte, varför kan han inte bara existera i sin värld och med sin flickvän och låta mig va? Det är minsan förunderligt!
Ja, och visst ja. Vissa människor låter sig om och om och OM igen.
Efter att blivit dumpad 3 gånger (en gång på en skidresa med hennes familj) så känns det som att det där med att faktiskt ta tillbaka henne (eller rättare sagt: krypa tillbaka till henne) inte skulle vara så aktuellt. Men hey, Fel hade jag! För uppenbarligen så måste det vara superduperkul att bli utnyttjad, trampad och förnedrad. Eftersom han går tillbaka till henne igen. Och jag känner faktiskt inte för att umgås med honom någe längre. Inte just nu, jag blir faktiskt alldeles... alldeles svinförbannad när jag tänker på att han låter henne trampa på honom! *mummel* idiot
Nåväl. Det är nog snart dags att natta kudden, så att jag är utvilad till tentan i morgon =)
I say: Byebye
Ja, visst har vi tentor på lördagar. Ibland känns det som den absolut värsta dagen att ha tenta på, men så minns jag en viss historiatenta som låg på en måndag... och tro mig: Det var MYCKET värre. Då var verkligen hela helgen förstörd!! Nu får vi i alla fall lördag kväll och söndag till ledighet.
Annars verkar det bli dåligt med den varan fram tills sommarlovet. Två 7,5 poängskurser som går samtidigt och för dessa 2 kurser gör vi 4 eximationer + x- antal rapporter. Det är lite skillnad på ämnen inom lärarlinjen kan vi ju påstå!
Annars då? Jomen visst, det är vår. Och alla ni som känner mig, vet vad våren innebär =)
Och uppenbarligen så ska mitt x ha barn. Good for him, konstigt bara att han hör av sig till mig fortfarande. Inte mitt problem, kanske låter elakt men jag ignorerar hans mail/sms. Jag orkar inte, varför kan han inte bara existera i sin värld och med sin flickvän och låta mig va? Det är minsan förunderligt!
Ja, och visst ja. Vissa människor låter sig om och om och OM igen.
Efter att blivit dumpad 3 gånger (en gång på en skidresa med hennes familj) så känns det som att det där med att faktiskt ta tillbaka henne (eller rättare sagt: krypa tillbaka till henne) inte skulle vara så aktuellt. Men hey, Fel hade jag! För uppenbarligen så måste det vara superduperkul att bli utnyttjad, trampad och förnedrad. Eftersom han går tillbaka till henne igen. Och jag känner faktiskt inte för att umgås med honom någe längre. Inte just nu, jag blir faktiskt alldeles... alldeles svinförbannad när jag tänker på att han låter henne trampa på honom! *mummel* idiot
Nåväl. Det är nog snart dags att natta kudden, så att jag är utvilad till tentan i morgon =)
I say: Byebye
Saturday, March 22, 2008
tut i luren [knas]
Påsk = träffa hela familjen = mycket trevligt!
Samt att jag insett... att jag nog får dras med vissa känslor ett tag framöver.
Det går inte att komma ifrån. Men samtidigt (innan jag faktiskt gör något åt dem) är det otaliga frågor som måste ställas,. bland annat dessa:
1) Leker jag bara?
2) försöker jag hitta någon som typ, passar in utan att egentligen vara intresserad?
3) Är det kanske bara vår?
4) tänk om jag bara vill ha något jag inte har?
Om svaret är NEJ på alla dessa frågor, så sitter jag minst sagt i klistret!
Och jag har ältat detta om och om och om IGEN. Jag blir galen snart.
Snart vet ni att jag går fram till honom, trycker upp honom mot en vägg och ger honom en stor blöt kyss. Bara för att se hur det känns.
Samtdigt som en liten röst gnager och talar om för mig att han egentligen inte är snygg. Är jag ytlig då? Eller kan jag faktiskt dras till honom för hans personlighte? Jag menar, någonstanst önskar man ju att utseendet inte skall spela någon roll alls. Men så säger D att man faktiskt måste känna en fysisk attraktion till personen ifråga, annars så bara funkar det inte. Gör det inte det? Jag menar, hej vardag också. Samt att jag ju gärna vill falla för en mans personlighet och inte utsida *suck* allting är fantatsiskt rörigt men fler detaljer som gör att jag egentligen inte bara kan... aggera utan jag måste tänka innan.
Om vi levde i en värld där vi inte kända halva verkligheten.
Om mina föräldrar inte aggerade så konstigt.
Om det inte funkar, vad händer då?
Är han intresserad? (hahah, faktiskt en ganska viktig fråga)
Men,. Framför allt, för min egen skull. Är jag, på riktigt, intresserad?`
Någon som vill uppfinna en kik-i-min-hjärna-och-finna-svaren-makapär?
Samt att jag insett... att jag nog får dras med vissa känslor ett tag framöver.
Det går inte att komma ifrån. Men samtidigt (innan jag faktiskt gör något åt dem) är det otaliga frågor som måste ställas,. bland annat dessa:
1) Leker jag bara?
2) försöker jag hitta någon som typ, passar in utan att egentligen vara intresserad?
3) Är det kanske bara vår?
4) tänk om jag bara vill ha något jag inte har?
Om svaret är NEJ på alla dessa frågor, så sitter jag minst sagt i klistret!
Och jag har ältat detta om och om och om IGEN. Jag blir galen snart.
Snart vet ni att jag går fram till honom, trycker upp honom mot en vägg och ger honom en stor blöt kyss. Bara för att se hur det känns.
Samtdigt som en liten röst gnager och talar om för mig att han egentligen inte är snygg. Är jag ytlig då? Eller kan jag faktiskt dras till honom för hans personlighte? Jag menar, någonstanst önskar man ju att utseendet inte skall spela någon roll alls. Men så säger D att man faktiskt måste känna en fysisk attraktion till personen ifråga, annars så bara funkar det inte. Gör det inte det? Jag menar, hej vardag också. Samt att jag ju gärna vill falla för en mans personlighet och inte utsida *suck* allting är fantatsiskt rörigt men fler detaljer som gör att jag egentligen inte bara kan... aggera utan jag måste tänka innan.
Om vi levde i en värld där vi inte kända halva verkligheten.
Om mina föräldrar inte aggerade så konstigt.
Om det inte funkar, vad händer då?
Är han intresserad? (hahah, faktiskt en ganska viktig fråga)
Men,. Framför allt, för min egen skull. Är jag, på riktigt, intresserad?`
Någon som vill uppfinna en kik-i-min-hjärna-och-finna-svaren-makapär?
Thursday, March 20, 2008
näe
just nu... suck. Just nu känner jag mig som en urvattnad disktrasa. Helst av allt skulle jag nog vilja gå i ide och vakna igen någon gång till sommaren.
Jag skriver mer sen
Jag skriver mer sen
Wednesday, March 12, 2008
att inte vara där alla andra är, Samt: BARBATÖNT grattis!!
Jag vet egentligen inte vad jag tycker om att vara "ledig" på vardagar. När alla andra jobbar och jag, jag verkligen VERKLIGEN borde läsa till tentan.
Men just detta, att alla andra är någon annan stans och gör någonting.
Jag får ont i magen och nästan lite panik över det.
Uppenbarligen tycker jag inte om oordning... utan är uppenbarligen en rutinernas kvinna.
Men just detta, att alla andra är någon annan stans och gör någonting.
Jag får ont i magen och nästan lite panik över det.
Uppenbarligen tycker jag inte om oordning... utan är uppenbarligen en rutinernas kvinna.
Näe, ledig är jag inte.
Men min vfu slutade idag just när den hade börjat.
Handledaren är magsjuk och vikarien (som jag gått med måndag, tisdag) skulle ha teknik.
Biologi/ historia v/s teknik... Mja
Alltså, matten kan jag gå med på, den kan jag hjälpa till med. Samma sak i engelskan och faktiskt lite i svenskan. Men teknik? Mja.
Så jag fick åka hem och läsa till tentan (de är väldigt snälla)
Som jag också ska göra.
Men... Men men men men men!!!!
Någon jobbar, när jag är ledig.
Och det irriterar mig..
Men min vfu slutade idag just när den hade börjat.
Handledaren är magsjuk och vikarien (som jag gått med måndag, tisdag) skulle ha teknik.
Biologi/ historia v/s teknik... Mja
Alltså, matten kan jag gå med på, den kan jag hjälpa till med. Samma sak i engelskan och faktiskt lite i svenskan. Men teknik? Mja.
Så jag fick åka hem och läsa till tentan (de är väldigt snälla)
Som jag också ska göra.
Men... Men men men men men!!!!
Någon jobbar, när jag är ledig.
Och det irriterar mig..
Men något som är bra, är att La BARBATÖNT fyller 30 år idag! 
Hipp Hurra!!!!
Sunday, March 2, 2008
underbara söndag
Gud vad jag saknat att vara ledig en söndag.
Det känns.... Nästan konstigt.
Vaknade upp av mig själv halv nio men lämnade inte sängen förän 1½ timme senare. Det var fantastiskt. Att få ligga och slappna av, gå upp och hämta marsvinen. Mysa lite med dem (även om de är mer intresserade av mat, rymma och så i stället för att bli klappade.
Tulsade iväg till konsum och handlade lite frukt *vilket påminner mig om at tjag har jordgubbar i kylskåpet!*
Sen bara plocka ihop lite saker i lägenheten... Och plugga lite.
Men att få vara hemma. Och ledig. Och ingenting som kommer och stör.
I och för sig skall jag göra lite skolarbetet. Men känns ändå okej.
Nåväl.
Kram å hej
Det känns.... Nästan konstigt.
Vaknade upp av mig själv halv nio men lämnade inte sängen förän 1½ timme senare. Det var fantastiskt. Att få ligga och slappna av, gå upp och hämta marsvinen. Mysa lite med dem (även om de är mer intresserade av mat, rymma och så i stället för att bli klappade.
Tulsade iväg till konsum och handlade lite frukt *vilket påminner mig om at tjag har jordgubbar i kylskåpet!*
Sen bara plocka ihop lite saker i lägenheten... Och plugga lite.
Men att få vara hemma. Och ledig. Och ingenting som kommer och stör.
I och för sig skall jag göra lite skolarbetet. Men känns ändå okej.
Nåväl.
Kram å hej
Thursday, February 21, 2008
My feel good
Tror jag har haft med den förut.. Men herregud, kan något vara sötare?
Eller det här? I have a thing for ulletussar
Johnny Depp.. I alla varianter ja, men med choklad? Hehehe
Åh "hemma"
Kommer det någonsin kännas konstigt att sitta här nere i biblioteket?
ja, kanske. Men än så länge känns det på ett bisarrt sätt som ett hem.
Jag antar att hemma är där man känner sig bra till mods- jag har många hem.
Tänk att jag har saknat att sitta här nere. Jag insåg det igår, jag har saknat att sitta och förlora mig i tankarna. saknat att hitta på tolv ursäkter till varför internet är roligare än skolarbetet.
Saknat att sitta här, med musiken strömmandes in i hjärnan.
Det enda som inte känns bra är att jag är ensam. Det tycker jag är fånigt, för som de vanemänniskor vi är så vill jag ha det "precis som det ska vara". Med GK och Herr H här nere, på sina utvalda platser!
Och jag kan fortfarande känna det befriande/lite ledsamma känslan när jag hade skrivit klart B- uppsatsen. Att inte C kändes lika... lika mycket tror jag beror på att B- uppsatsen var den första jag skrev. och det var vår, och jag lärde känna Henrik.
Idag i alla fall så är det åter igen Biologi som gäller.
Metabolismens fantastiska värld!
Idag åker jag till Torsby.
Idag är en... ja, jag tror det är en bra dag.
ja, kanske. Men än så länge känns det på ett bisarrt sätt som ett hem.
Jag antar att hemma är där man känner sig bra till mods- jag har många hem.
Tänk att jag har saknat att sitta här nere. Jag insåg det igår, jag har saknat att sitta och förlora mig i tankarna. saknat att hitta på tolv ursäkter till varför internet är roligare än skolarbetet.
Saknat att sitta här, med musiken strömmandes in i hjärnan.
Det enda som inte känns bra är att jag är ensam. Det tycker jag är fånigt, för som de vanemänniskor vi är så vill jag ha det "precis som det ska vara". Med GK och Herr H här nere, på sina utvalda platser!
Och jag kan fortfarande känna det befriande/lite ledsamma känslan när jag hade skrivit klart B- uppsatsen. Att inte C kändes lika... lika mycket tror jag beror på att B- uppsatsen var den första jag skrev. och det var vår, och jag lärde känna Henrik.
Idag i alla fall så är det åter igen Biologi som gäller.
Metabolismens fantastiska värld!
Idag åker jag till Torsby.
Idag är en... ja, jag tror det är en bra dag.
Wednesday, February 20, 2008
Biologimonster i min hjärna
Åh himmel!
Är så trött nu och tycker att jag har ganska god orsak att vara det. Föreläsning 9-11 och sedan har jag suttit från 11-16 (med en timmes lunch) och jobbat. Varför känns det som väldigt många timmar och väldigt lite gjort?
Men nu snurrar trehundra olika begrepp runt i skallen och gör mig snurrig.
Hetrozygot, glykogenesen, haploid, inneröra, myelin, kalciumgrindkanaler och oändligt mycket mer.
Biologi är inte bara att, tja, flyta igenom.
Det är en hel vetenskap som sakta (eller rättare sagt ganska snabbat) skall tryckas in i hjärnan!
Och snart är det tenta. ihiiiii.
Snart är det vfu: ihiiii
Snart är det sommar *wohoo*
Och jag klagar inte nu heller.
Sitter i biblioteket och framför mig har jag ett av mina SO:n (spaningsobjekt).
Jag kan verkligen inte hjälpa att jag tycker han är så.. så fantastiskt snygg!
Speciellt hans underarmar =)
Liiite, liiite (om man tvingar sig själv att se det) lik denna man:
som jag uppenbarligen också "have a thing for"
Men ikväll är det kurs (keramik) och det ska bli wunderbarth!
Ta hand er, era neonrosa pingviner!
Saturday, February 16, 2008
Tuesday, February 12, 2008
Manliga män
I och med den alldeles fantastisk tekniken och i synnerhet Internet här på skolan, speciellt när den inte alltid fungerar precis som den ska, skrivs detta inlägg först och just nu i ett Word- dokument.
Jag har spenderat lite av min tid att fundera över vad jag tycker om. Alltså, vad definierar mitt tycke. Det kanske låter som en banal tanke, att det någonstans torde vara självklart vad man själv tycker om och inte. Men för mig har det faktiskt varit något av ett mysterium, framför allt när det gäller min smak för killar.
Alla andra (läs: herr D, Dappe och lillebror) verkar redan ha en mall för vad de letar efter. Kommentarer som ”hon är allt jag sökt efter” (som för övrigt fluerar ofta i sliskiga kärleksfilmer) får mig att undra hur de vet det?!
Nästa tanke är: Hur vet jag vilka egenskaper en man skall ha för att jag handlöst skall falla för honom?
Det är inte lika enkelt. Jag har ingen mall och vill nog inte ha någon heller… Det utesluter så många andra bra karlar bara för att de inte kan nå upp till mina universalkrav.
En karl då.. Eller ja, en karl som jag skulle anse vara intressant:
Ja självklart, han bör vara snäll (har ni någon gång hört en kvinna säga ”jag vill ha en elak/dum karl”? Nej, jag trodde inte det!) och han bör vara något sådär intelligent och vardagssmart. Men om vi inte tittar på egenskaperna, eftersom det kan bli tusen och en egenskap som spelar så stor roll, utan om jag enbart ägnar mig åt utsidan så blir urvalet lite mer… komplicerat.
Kom bara ihåg att det absolut viktigaste faktiskt är, och kommer alltid vara, insidan!
Utstrålning före utseende.
Något som får min mage att åka hiss och min hjärna att tänka mer eller mindre syndiga tankar är uppenbarligen när en karl har dreads. Jag kan inte hjälpa det, det är i min värld nästan alltid (har man ingen bra grund så spelar det ju självklart ingen roll hur mycke dreads man har) något som får mina knän att svaja en aning.
En annan sak är killar i uniform/jaktkläder. Oh ja, det må vara en klyscha det där med uniform men det finns något härligt manligt över det.
För att joina (använder lite ungdomligt språk här för att verka hipp och med i trenderna) mig till skaran av alla andra kvinnor på jorden så gör det ju faktiskt inte ont om mannen i fråga är något sådär vältränad. Nej, inga luftmuskler som man får på gym med tunga vikter och korta repetitioner, utan arbetarmuskler som klarar av att hugga ved en hel dag utan att vara trött.
Sen tror jag, kanske att jag kan ha lite problem om killen skulle faktiskt vara kortare än jag. I och med att jag inte är så jäklans lång själv.
Sen kommer jag inte på någe mer.
Det enda som ploppar upp i hjärnan är just egenskaper.
Och för att sammanfatta dem med ett citat: ”there’s nothing more dangerous then a boy whit charm”.
Jag har spenderat lite av min tid att fundera över vad jag tycker om. Alltså, vad definierar mitt tycke. Det kanske låter som en banal tanke, att det någonstans torde vara självklart vad man själv tycker om och inte. Men för mig har det faktiskt varit något av ett mysterium, framför allt när det gäller min smak för killar.
Alla andra (läs: herr D, Dappe och lillebror) verkar redan ha en mall för vad de letar efter. Kommentarer som ”hon är allt jag sökt efter” (som för övrigt fluerar ofta i sliskiga kärleksfilmer) får mig att undra hur de vet det?!
Nästa tanke är: Hur vet jag vilka egenskaper en man skall ha för att jag handlöst skall falla för honom?
Det är inte lika enkelt. Jag har ingen mall och vill nog inte ha någon heller… Det utesluter så många andra bra karlar bara för att de inte kan nå upp till mina universalkrav.
En karl då.. Eller ja, en karl som jag skulle anse vara intressant:
Ja självklart, han bör vara snäll (har ni någon gång hört en kvinna säga ”jag vill ha en elak/dum karl”? Nej, jag trodde inte det!) och han bör vara något sådär intelligent och vardagssmart. Men om vi inte tittar på egenskaperna, eftersom det kan bli tusen och en egenskap som spelar så stor roll, utan om jag enbart ägnar mig åt utsidan så blir urvalet lite mer… komplicerat.
Kom bara ihåg att det absolut viktigaste faktiskt är, och kommer alltid vara, insidan!
Utstrålning före utseende.
Något som får min mage att åka hiss och min hjärna att tänka mer eller mindre syndiga tankar är uppenbarligen när en karl har dreads. Jag kan inte hjälpa det, det är i min värld nästan alltid (har man ingen bra grund så spelar det ju självklart ingen roll hur mycke dreads man har) något som får mina knän att svaja en aning.
En annan sak är killar i uniform/jaktkläder. Oh ja, det må vara en klyscha det där med uniform men det finns något härligt manligt över det.
För att joina (använder lite ungdomligt språk här för att verka hipp och med i trenderna) mig till skaran av alla andra kvinnor på jorden så gör det ju faktiskt inte ont om mannen i fråga är något sådär vältränad. Nej, inga luftmuskler som man får på gym med tunga vikter och korta repetitioner, utan arbetarmuskler som klarar av att hugga ved en hel dag utan att vara trött.
Sen tror jag, kanske att jag kan ha lite problem om killen skulle faktiskt vara kortare än jag. I och med att jag inte är så jäklans lång själv.
Sen kommer jag inte på någe mer.
Det enda som ploppar upp i hjärnan är just egenskaper.
Och för att sammanfatta dem med ett citat: ”there’s nothing more dangerous then a boy whit charm”.
Thursday, February 7, 2008
Snart är det Agusti igen
Det är en ljumen sommarkväll
Vi sitter i gräset och vi är många. Skrål hörs, klänningstyget virvlar runt och en svag doft kanderade mandlar och eld ligger över den lilla dalen.
Det är sommar. Det är Augusti och vi sitter där, jag helt utan vetskap om att mitt liv kommer alldeles strax ska totalt ändra på sig.
Vi väntar, som barn på julafton... Glittrande ögon, kanske lite av de rusdrycker som redan flödat men det spelade ingen roll, för när han kliver fram framför den glada, uppspelta massan av mestadels av ungdomar så uppgår skrålet, tjuten och stämningen till någonting som inte kan beskrivas. Det är unikt, unikt för varje kväll i en veckas tid.
Loke
En trubadur. Någon slags "talkshow" fast här i verkliga livet.
Han pratar om något, jag minns inte vad. Kanske om att han tyckte om att någon i vredesmod hällt en spann vatten över honom. För det innebar att någon var arg, men slog inte.
Han tar upp gitarren. I en sekund är allt tyst, sen börjar de första akorden.
Lyssna på den!
Finns det en endaste låt ni ska lyssna på, så är det den här! (efter hälften så kommer visst en annan låt också)
Jag. Jag är inte rädd.
Efter att han avslutat första refrengen kan alla den. Och någon börjar sjunga med. Och snart fylls hela dalen av våra röster. De stiger mot skyn och innehåller all den hjälplöshet, ilska, upprörda känslor vi alla känner inför vårt såkallade "demokratiska jämnlika samhälle".
Han har skrivit det allt vi som sitter där känner.
Vi sjunger tills vi är hesa, fyllesjunger, sjunger vackert, dåligt, konstigt, i otakt. Men det spelar ingen roll. Vi sjunger.
Det är lite kasst och man hör inte så mycket på den här, men det ger en liten bild av hur det var...
Och nu. I Februari hör jag den igen...
....
Känslorna är inte förändrade.
Den ger mig mod och hopp.
Vi sitter i gräset och vi är många. Skrål hörs, klänningstyget virvlar runt och en svag doft kanderade mandlar och eld ligger över den lilla dalen.
Det är sommar. Det är Augusti och vi sitter där, jag helt utan vetskap om att mitt liv kommer alldeles strax ska totalt ändra på sig.
Vi väntar, som barn på julafton... Glittrande ögon, kanske lite av de rusdrycker som redan flödat men det spelade ingen roll, för när han kliver fram framför den glada, uppspelta massan av mestadels av ungdomar så uppgår skrålet, tjuten och stämningen till någonting som inte kan beskrivas. Det är unikt, unikt för varje kväll i en veckas tid.
Loke
En trubadur. Någon slags "talkshow" fast här i verkliga livet.
Han pratar om något, jag minns inte vad. Kanske om att han tyckte om att någon i vredesmod hällt en spann vatten över honom. För det innebar att någon var arg, men slog inte.
Han tar upp gitarren. I en sekund är allt tyst, sen börjar de första akorden.
Lyssna på den!
Finns det en endaste låt ni ska lyssna på, så är det den här! (efter hälften så kommer visst en annan låt också)
Jag. Jag är inte rädd.
Efter att han avslutat första refrengen kan alla den. Och någon börjar sjunga med. Och snart fylls hela dalen av våra röster. De stiger mot skyn och innehåller all den hjälplöshet, ilska, upprörda känslor vi alla känner inför vårt såkallade "demokratiska jämnlika samhälle".
Han har skrivit det allt vi som sitter där känner.
Vi sjunger tills vi är hesa, fyllesjunger, sjunger vackert, dåligt, konstigt, i otakt. Men det spelar ingen roll. Vi sjunger.
Det är lite kasst och man hör inte så mycket på den här, men det ger en liten bild av hur det var...
Och nu. I Februari hör jag den igen...
....
Känslorna är inte förändrade.
Den ger mig mod och hopp.
Tuesday, February 5, 2008
Pihiiii
Minsan minsan.
Det är tur att man (läs:jag) har så goda vänner. Wunderbara barbafamilj, de kommande barbapäronen (barbaföräldrarna låter så långt) som bjuder en liten jag på mycket goda hembakade semlor så här på fettisdagen!
Tut i luren, paradtåg och konfektregn: Jag är klar med C uppsatsen!
Har inte orkat ta tag i de få ändringar som skulle göras innan jag fick lämna in den, men igår tog jag mig minsan i kragen och satte mig i någon timme för att klippa och klista. Skickade in den och hade fått svar idag att det bara var å lämna in ett pappersex till sekreteraren.
Det är Stort! Rent krasst skulle jag vara behörig att undervisa i historia, tyvärr känner jag mig inte alls redo för det. Skulle nog behöva läsa om hela A-kursen igen =)
Däremot har jag inte ännu fått svar på hemtentan, vilket känns lite surt. Men men, vad är en liten skittenta jämnfört med mitt lilla skötebarn (Uppsasen då, för de som inte förstod det).
Och på Torsdag åker jag till Göteborg för en helg med vänner och släkt (hoppas jag, får inte tag i släkten). Det ska bli ganska skönt.
...
Ja, på det hela taget (trots ett helvetteshumör tidigare idag) är livet ganska, Gott, just precis nu.
Det är tur att man (läs:jag) har så goda vänner. Wunderbara barbafamilj, de kommande barbapäronen (barbaföräldrarna låter så långt) som bjuder en liten jag på mycket goda hembakade semlor så här på fettisdagen!
Tut i luren, paradtåg och konfektregn: Jag är klar med C uppsatsen!
Har inte orkat ta tag i de få ändringar som skulle göras innan jag fick lämna in den, men igår tog jag mig minsan i kragen och satte mig i någon timme för att klippa och klista. Skickade in den och hade fått svar idag att det bara var å lämna in ett pappersex till sekreteraren.
Det är Stort! Rent krasst skulle jag vara behörig att undervisa i historia, tyvärr känner jag mig inte alls redo för det. Skulle nog behöva läsa om hela A-kursen igen =)
Däremot har jag inte ännu fått svar på hemtentan, vilket känns lite surt. Men men, vad är en liten skittenta jämnfört med mitt lilla skötebarn (Uppsasen då, för de som inte förstod det).
Och på Torsdag åker jag till Göteborg för en helg med vänner och släkt (hoppas jag, får inte tag i släkten). Det ska bli ganska skönt.
...
Ja, på det hela taget (trots ett helvetteshumör tidigare idag) är livet ganska, Gott, just precis nu.
Friday, February 1, 2008
La amor (ehh)
1. Jag borde kanske skriva om biologin, snön, halsbrännan, mina marsvin eller om dumma pojkar som tar tillbaks dumma flickor.
Men!
Varför skriva om viktiga saker när man kan skriva om ganska oviktiga saker som exempelvis att det sitter en pojke, lite snett bakom mig i biblioteket.
Och han är så snygg!
Mina glädjehormoner tar ett litet skutt varje gång jag ser honom. Vilket egentligen känns jäättte fånigt eftersom jag varken vet namn, något vem han är eller hur han beter sig. Undra vad han går, vad han heter, vilken färg på tanborsten han har... Ja, ni vet alla viktiga frågor man ställer sig.
En av de allra viktigaste frågorna (när det pirrar i magen) är antagligen redan besvarad. Jag är ganska säker på att han har flickvän.Vilket jag någonstans tycker är ganska tråkigt.. Eller, egentligen spelar det ingen roll eftersom det inte direkt är någon jag planerar att satsa på.
Det är skönt att ha någon här, som jag kan titta på och känna mitt oskylidga pirrimagen.
Japps, nu när vi dock har avklarat sådana dumheter så kan jag meddela att mitt liv är ganska bra och ganska lugnt just nu (något som jag antagligen inte kommer kunna säga om sisådär 4 veckor då tentan knackar på). Och kanske bör det nämnas att mitt ekologiska liv går ganska bra (fast det är fruktansvärt DYRT!)
Och det är fredag.
Och jag vill inte gå hem, för hem innebär också städning...
Samt att den fina pojken inte finns i mitt hem, tyvärr...
Luftiga yllekoftor till er alla!
// das überhamstern
Men!
Varför skriva om viktiga saker när man kan skriva om ganska oviktiga saker som exempelvis att det sitter en pojke, lite snett bakom mig i biblioteket.
Och han är så snygg!
Mina glädjehormoner tar ett litet skutt varje gång jag ser honom. Vilket egentligen känns jäättte fånigt eftersom jag varken vet namn, något vem han är eller hur han beter sig. Undra vad han går, vad han heter, vilken färg på tanborsten han har... Ja, ni vet alla viktiga frågor man ställer sig.
En av de allra viktigaste frågorna (när det pirrar i magen) är antagligen redan besvarad. Jag är ganska säker på att han har flickvän.Vilket jag någonstans tycker är ganska tråkigt.. Eller, egentligen spelar det ingen roll eftersom det inte direkt är någon jag planerar att satsa på.
Det är skönt att ha någon här, som jag kan titta på och känna mitt oskylidga pirrimagen.
Japps, nu när vi dock har avklarat sådana dumheter så kan jag meddela att mitt liv är ganska bra och ganska lugnt just nu (något som jag antagligen inte kommer kunna säga om sisådär 4 veckor då tentan knackar på). Och kanske bör det nämnas att mitt ekologiska liv går ganska bra (fast det är fruktansvärt DYRT!)
Och det är fredag.
Och jag vill inte gå hem, för hem innebär också städning...
Samt att den fina pojken inte finns i mitt hem, tyvärr...
Luftiga yllekoftor till er alla!
// das überhamstern
Saturday, January 26, 2008
This is England
Tomt.
Jag tycker om att filmer påverkar mig. En bra film, är en film som gör att jag någonstans någongång stannar upp och reflekterar över mitt eget beteende.
Men ibland är det jobbigt med filmer som går in i hjärtat, plockar fram en liten del och skakar om den som besatt.
Rädslan, att bli som "de där". De andra, som bara ser på och låter saker ske.
Det är svårt att svälja, eftersom det helt plötsligt finns en olustkänsla som sträcker sig från magen till halsen.
This is England
Vissa filmer berör... ibland vet man inte varför, eller varför så mycket.
Men vissa filmer gör så att man inte vill vara ensam eftersom tankarna kryper alldeles för nära och in under skinnet.
Jag tycker om att filmer påverkar mig. En bra film, är en film som gör att jag någonstans någongång stannar upp och reflekterar över mitt eget beteende.
Men ibland är det jobbigt med filmer som går in i hjärtat, plockar fram en liten del och skakar om den som besatt.
Rädslan, att bli som "de där". De andra, som bara ser på och låter saker ske.
Det är svårt att svälja, eftersom det helt plötsligt finns en olustkänsla som sträcker sig från magen till halsen.
This is England
Vissa filmer berör... ibland vet man inte varför, eller varför så mycket.
Men vissa filmer gör så att man inte vill vara ensam eftersom tankarna kryper alldeles för nära och in under skinnet.
Tuesday, January 22, 2008
Vi vill ha mål ,mål, mål, mera mål!
De små hemmafrugenerna har kommit fram.
Jag städar (som alla andra normala människor gör ibland), diskar, ska tvätta, gör kålsoppa (jag som trodde att jag inte tyckte om det) och så vidare.
Saken är den att jag inte har gjort några nyårslöften.
Däremot finns det några diffusa mål med detta år, eller ja... vissa förändringar skall införas.
1) Jag ska sluta slänga så mycke mat. Det är INTE okej.. Därför försöker jag köpa hem mindre och verkligen äta opp det jag har. Ibland blir det ju inte bra (köttfärs, jag menar, Hur misslyckas man med köttfärs- nåväl, jag kan!) men då får man äta ändå!
So far so good.
2) Jag ska försöka att bli morgonpigg. Ja, jag tror man kan vänja sig/lära sig att bli det. Rent ofrivilligt kommer jag få träna på det under sommaren då jag i alla fall 5 dagar i veckan ska vara på jobbet runt sju- halv åtta... Eller tidigare, man vet aldrig. Och just nu? Jo då. Schemat kommer nog att bidra till att det målet kanske införlivas.
3) Jag ska bli mer miljövänlig.... Vilket i sin tur uppenbarligen innebär fattig... Men men. Och jo, än så länge så går det ganska bra. Vi tar det pö om pö.
Annars finns det inte så många mål. leva, försöka må bra, ha roligt och njuta... Låter la helt okej?
Men men. Om mitt mål nr 2 ska någon gång ros i hamn (säger man så), så är det nog bäst att jag nattar kudden nu.
Lev väl och ät en frukt om dagen! Minst!
Jag städar (som alla andra normala människor gör ibland), diskar, ska tvätta, gör kålsoppa (jag som trodde att jag inte tyckte om det) och så vidare.
Saken är den att jag inte har gjort några nyårslöften.
Däremot finns det några diffusa mål med detta år, eller ja... vissa förändringar skall införas.
1) Jag ska sluta slänga så mycke mat. Det är INTE okej.. Därför försöker jag köpa hem mindre och verkligen äta opp det jag har. Ibland blir det ju inte bra (köttfärs, jag menar, Hur misslyckas man med köttfärs- nåväl, jag kan!) men då får man äta ändå!
So far so good.
2) Jag ska försöka att bli morgonpigg. Ja, jag tror man kan vänja sig/lära sig att bli det. Rent ofrivilligt kommer jag få träna på det under sommaren då jag i alla fall 5 dagar i veckan ska vara på jobbet runt sju- halv åtta... Eller tidigare, man vet aldrig. Och just nu? Jo då. Schemat kommer nog att bidra till att det målet kanske införlivas.
3) Jag ska bli mer miljövänlig.... Vilket i sin tur uppenbarligen innebär fattig... Men men. Och jo, än så länge så går det ganska bra. Vi tar det pö om pö.
Annars finns det inte så många mål. leva, försöka må bra, ha roligt och njuta... Låter la helt okej?
Men men. Om mitt mål nr 2 ska någon gång ros i hamn (säger man så), så är det nog bäst att jag nattar kudden nu.
Lev väl och ät en frukt om dagen! Minst!
Monday, January 21, 2008
Mot nya mål
Helt plötsligt var alla helgerna över, vintern bestämde sig för att komma på besök och jag har börjat en ny kurs (faktiskt ett alldeles nytt ämne).
Allt har gått väldigt fort.
Julen och nyår bara S.w.o.s.c.h
Historieupponeringen sa också S.w.o.s.c.h
Och helt plötsligt ska jag inte läsa någe mer historia under min universitetsgång. Något som också får mig osökt in på det faktum att min tid på universitet faktiskt är begränsat.Det känns, ganska konstigt måste jag erkänna. Nu har helt plötsligt (ja, det kom faktiskt helt plötsligt) hälften av hela min studietid gått här.
Historian är klar. Om 1½ år är också biologin avklarad, sen tränger sig verkligheten obönhörligt på.
Vilka åsikter som flurerar i mitt huvud om denna insikt, är ganska oklart även för mig.
På et sätt kan jag inte vänta med att gå ut i skolan för att försöka ändra världen. Samtidigt kan det vara något av det läskigaste jag vet.
Ansvar.
Massa massa ansvar och problem.
Inge mer "pengar från CSN". Inge mer.. jag vet inte... vara student.
Men, andra har klarat det innan mig. Torde inte jag också klara av det då?
En annan kan inte göra något annat än att hoppas.
Övrigt. Mitt liv i övrigt då?
Just nu är det mest återkommande "Hej träningsvärk" samt en otroligt stökig lägenhet (håller på att göra en storrensning, vilket innebär att det är papper överallt).
I morgon kommer min själspolare hit till Karlstad och det ska bli underbart att träffa henne igen. Få diskutera lite säterliv =)
Hmm. Jag tycker just nu att det är ganska mycket att göra och mitt uppe i allt,,, ja.. mår jag nog ganska bra tror jag.
Allt har gått väldigt fort.
Julen och nyår bara S.w.o.s.c.h
Historieupponeringen sa också S.w.o.s.c.h
Och helt plötsligt ska jag inte läsa någe mer historia under min universitetsgång. Något som också får mig osökt in på det faktum att min tid på universitet faktiskt är begränsat.Det känns, ganska konstigt måste jag erkänna. Nu har helt plötsligt (ja, det kom faktiskt helt plötsligt) hälften av hela min studietid gått här.
Historian är klar. Om 1½ år är också biologin avklarad, sen tränger sig verkligheten obönhörligt på.
Vilka åsikter som flurerar i mitt huvud om denna insikt, är ganska oklart även för mig.
På et sätt kan jag inte vänta med att gå ut i skolan för att försöka ändra världen. Samtidigt kan det vara något av det läskigaste jag vet.
Ansvar.
Massa massa ansvar och problem.
Inge mer "pengar från CSN". Inge mer.. jag vet inte... vara student.
Men, andra har klarat det innan mig. Torde inte jag också klara av det då?
En annan kan inte göra något annat än att hoppas.
Övrigt. Mitt liv i övrigt då?
Just nu är det mest återkommande "Hej träningsvärk" samt en otroligt stökig lägenhet (håller på att göra en storrensning, vilket innebär att det är papper överallt).
I morgon kommer min själspolare hit till Karlstad och det ska bli underbart att träffa henne igen. Få diskutera lite säterliv =)
Hmm. Jag tycker just nu att det är ganska mycket att göra och mitt uppe i allt,,, ja.. mår jag nog ganska bra tror jag.
Saturday, January 12, 2008
tid? Was is das?
Ojojoj.
snart är det opponering för en liten bonnatös. Det vill säga att min C-uppsats är klar för den traditionella sågningen.
Herr H skickade ett sms i torsdags och glatt frågade om jag hade sett opponerings-schemat. I och med denna glada ton behövde jag egentligen inte ens kolla upp vem som skulle granska min uppsasts i sömmarna. Mycket riktigt, Herr H var den "lyckligt utvalde". Oh Happy Day...
Nu skall vi kanske inte gå och bli nervösa inför detta, Herr H är ganska hård i sin bedömning ( och det hjälper verkligen inte mitt självförtroende att jag vet om att han själv är muy matcho duktig på att skriva uppsatser själv) men rättvis.
Vet att Lady C hade honom som opponent på B- uppsatsen och hon överlevde. Nåväl, det märks på onsdag.
Annars har jag insett att det minsan bara är en endast vecka kvar av historian (på universitetet) för min del! Hej och God morgon, vart tog 1½ år vägen? Nu är det alltså bara.. eh, två år kvar.
Sjukt läskigt, sen är det någonstans meningen att jag skall vara en godkänd lärare. bara 2 år kvar. Det är ju ingenting!... Ujujuj. Framtidsnojja!
Hmm. I morgon far jag åter till den "stora staden" (läs: småstaden). Det ska nog bli ganska gött tror jag.
Mitt liv.
Min lägenhet.
Mina rutiner...
Fast jag kommer sakna sällskapet och diskussionera. Jag får helt enkelt införa ett rullande schema då jag våldgästar mina vänner =)
Ta hand om er! Och kom ihåg att björnar flyger inte så länge det finns markgående bytesdjur.
snart är det opponering för en liten bonnatös. Det vill säga att min C-uppsats är klar för den traditionella sågningen.
Herr H skickade ett sms i torsdags och glatt frågade om jag hade sett opponerings-schemat. I och med denna glada ton behövde jag egentligen inte ens kolla upp vem som skulle granska min uppsasts i sömmarna. Mycket riktigt, Herr H var den "lyckligt utvalde". Oh Happy Day...
Nu skall vi kanske inte gå och bli nervösa inför detta, Herr H är ganska hård i sin bedömning ( och det hjälper verkligen inte mitt självförtroende att jag vet om att han själv är muy matcho duktig på att skriva uppsatser själv) men rättvis.
Vet att Lady C hade honom som opponent på B- uppsatsen och hon överlevde. Nåväl, det märks på onsdag.
Annars har jag insett att det minsan bara är en endast vecka kvar av historian (på universitetet) för min del! Hej och God morgon, vart tog 1½ år vägen? Nu är det alltså bara.. eh, två år kvar.
Sjukt läskigt, sen är det någonstans meningen att jag skall vara en godkänd lärare. bara 2 år kvar. Det är ju ingenting!... Ujujuj. Framtidsnojja!
Hmm. I morgon far jag åter till den "stora staden" (läs: småstaden). Det ska nog bli ganska gött tror jag.
Mitt liv.
Min lägenhet.
Mina rutiner...
Fast jag kommer sakna sällskapet och diskussionera. Jag får helt enkelt införa ett rullande schema då jag våldgästar mina vänner =)
Ta hand om er! Och kom ihåg att björnar flyger inte så länge det finns markgående bytesdjur.
Thursday, January 10, 2008
Rastlös
Jag råkade räkna ut att efter omständigheterna så har jag varit hemma hos mamma och pappa en månad snart.
Och jag är smått imponerad av de som kan bo hos sina föräldrar ja.. När de är vuxna.
För nu håller jag på å gå upp i småatomer. Eller. Det är inge fel på mor och far, men det är ett stort fel på den lilla håla som de bor i.
Just nu, just nu är det ett stort fel för mig.
Kanske för att jag inser hur konservativa och fullkomligt ointresserade folk här är av att lära sig saker om världen.
USCH
På söndag åker jag tillbaks.
Och jag kommer sakna det jag nu är så sjukt trött på.. Det är konstigt, men jag vet att det blir så.
Och jag har insett att jag fortfarande vill vara ung, dum, naiv och fri ett tag till.
Vilket.. Vilket känns lite irriterande egentligen. Han var snäll, och bra på typ alla sätt. Men men. det gick aldrig så långt att det faktiskt uttalades något. Bara vibbar.
Vibbar kan man ignorera.
Och hoppas att han inte blir ledsen.
Usch... jag känner mig som ett monster egentligen. Som spelar något slags sjukt spel. Meeeen. Jag avslutade något som inte ens påbörjades. Förhoppningsvis kan han bli en bra vän.
Och jag är smått imponerad av de som kan bo hos sina föräldrar ja.. När de är vuxna.
För nu håller jag på å gå upp i småatomer. Eller. Det är inge fel på mor och far, men det är ett stort fel på den lilla håla som de bor i.
Just nu, just nu är det ett stort fel för mig.
Kanske för att jag inser hur konservativa och fullkomligt ointresserade folk här är av att lära sig saker om världen.
USCH
På söndag åker jag tillbaks.
Och jag kommer sakna det jag nu är så sjukt trött på.. Det är konstigt, men jag vet att det blir så.
Och jag har insett att jag fortfarande vill vara ung, dum, naiv och fri ett tag till.
Vilket.. Vilket känns lite irriterande egentligen. Han var snäll, och bra på typ alla sätt. Men men. det gick aldrig så långt att det faktiskt uttalades något. Bara vibbar.
Vibbar kan man ignorera.
Och hoppas att han inte blir ledsen.
Usch... jag känner mig som ett monster egentligen. Som spelar något slags sjukt spel. Meeeen. Jag avslutade något som inte ens påbörjades. Förhoppningsvis kan han bli en bra vän.
Monday, January 7, 2008
När djuren blir sjuka
Det må vara så att det "bara" är ett djur, men det är inte alls roligt när de blir sjuka.
Nu är i och för sig Girre inte så sjuk men han har små sår på hornhinnan, vilket innebär att vi måste lägga i ögondroppar 4ggr/dag.
Det är alltså ett litet krig 4ggr/dag.
Och idag utmynnade det kriget i en krigsskada. Om det vore på mig hade det inte spelat någon roll, nu var ju situationen inte så.
Han har ont i en tass/ben. Och jag vet inte om det är allvarligt skadat. Han skrek inte eller så, utan när han kom in i buren så satt han inte ner vänster framtass och gör det inte än. Det har i och för sig hänt förr när han skuttat fel och så. Vi får se.
Det som är sämst är att allt förtroende som jag kämpat för att förtjäna i två år (det är två år sedan han sist behövdes behandlas för något) är numera bortblåst. Och det gör ONT i min själ.
Nu är i och för sig Girre inte så sjuk men han har små sår på hornhinnan, vilket innebär att vi måste lägga i ögondroppar 4ggr/dag.
Det är alltså ett litet krig 4ggr/dag.
Och idag utmynnade det kriget i en krigsskada. Om det vore på mig hade det inte spelat någon roll, nu var ju situationen inte så.
Han har ont i en tass/ben. Och jag vet inte om det är allvarligt skadat. Han skrek inte eller så, utan när han kom in i buren så satt han inte ner vänster framtass och gör det inte än. Det har i och för sig hänt förr när han skuttat fel och så. Vi får se.
Det som är sämst är att allt förtroende som jag kämpat för att förtjäna i två år (det är två år sedan han sist behövdes behandlas för något) är numera bortblåst. Och det gör ONT i min själ.
Friday, January 4, 2008
Arrgh! I don't trust me self!
Efter många år har jag lärt mig åtminstone en sak.
jag litar inte på mig själv
Det kanske låter väldigt konstigt men helt ärligt...
Har du verkligen funderat över om du litar på dig själv?
Jag tycker nämligen att kroppen, hjärnan och hjärtat inte riktigt samarbetar när det ibland gäller åsikter men framför allt känslor!
Beroende på vilken av ovanstående tre som bestämmer för tillfället kan utgången av en antagen känsla ändra sig drastigt.
1) Kroppen vill en sak. Antagligen det som kräver minst insatts från dess sida, samt bringar mest njutning. Att slänga sig i säng med första bästa som attraherar har den inga invändningar emot egentligen.
2) Hjärnan är, som sagt hjärnan i kroppen. The smart thing. Den som säger Nej, till det mesta faktiskt. Nej till att just slänga sig i säng med första bästa eftersom hjärnan kan räkna ut vad vissa konsekvenser kan bli, nej till choklad. Men det behöver inte heller handla om njutningar, en sådan vanlig sak som träning är knappast den lata kroppen för. Hjärnan däremot tycker träning är en alldeles fantastiskt idé och många gånger tvingar kroppen till dessa fysiska övningar.
3) Hjärtat, den som måste erkännas, svagaste av de alla. Den som tycker gott om allt.. Och alla. Och som så gärna vill vara till lags och bara känna känna känna! Det är lätt att vara hjärta, förutom när hjärnan villigt talar om att känslor bara är till för mesar, alternativt när hjärnan försätter sina hjärnspöken på att göra hjärtat ledset. Då är det inte lätt, för när man känner mycket så gör också smärta mycke ont.
Så. Litar du fortfarande på dig själv?
Jag gör det bara inte. Jag litar inte på något som min själ upplever förän jag vet att alla tre komponenterna fått säga till i saken. Är de då överens.. Ja, då kanske.
Just nu har jag en stark aning om att hjärtat och kroppen har gjort en slug komplott mot hjärnan och uteslutit den från styrelsen av min kropp. Ibland hör jag hur den slänger in vissa argument i tankegången. Men oftast så dämpas dess gnat av bubbel och lalalala.
Därav vill jag inte heller basunera ut vad mina tankegångar rör sig om (även om ni säkert har era gissningar) för när väl hjärnan kommer tillbaka i chefspossition... Ja, då kan mina åsikter på ett ögonblick ändras.
Vi får helt enkelt, framför allt jag får helt enkelt, ha lite tålamod.
Ja, för det är jag ju så bra på. Hahahaha
jag litar inte på mig själv
Det kanske låter väldigt konstigt men helt ärligt...
Har du verkligen funderat över om du litar på dig själv?
Jag tycker nämligen att kroppen, hjärnan och hjärtat inte riktigt samarbetar när det ibland gäller åsikter men framför allt känslor!
Beroende på vilken av ovanstående tre som bestämmer för tillfället kan utgången av en antagen känsla ändra sig drastigt.
1) Kroppen vill en sak. Antagligen det som kräver minst insatts från dess sida, samt bringar mest njutning. Att slänga sig i säng med första bästa som attraherar har den inga invändningar emot egentligen.
2) Hjärnan är, som sagt hjärnan i kroppen. The smart thing. Den som säger Nej, till det mesta faktiskt. Nej till att just slänga sig i säng med första bästa eftersom hjärnan kan räkna ut vad vissa konsekvenser kan bli, nej till choklad. Men det behöver inte heller handla om njutningar, en sådan vanlig sak som träning är knappast den lata kroppen för. Hjärnan däremot tycker träning är en alldeles fantastiskt idé och många gånger tvingar kroppen till dessa fysiska övningar.
3) Hjärtat, den som måste erkännas, svagaste av de alla. Den som tycker gott om allt.. Och alla. Och som så gärna vill vara till lags och bara känna känna känna! Det är lätt att vara hjärta, förutom när hjärnan villigt talar om att känslor bara är till för mesar, alternativt när hjärnan försätter sina hjärnspöken på att göra hjärtat ledset. Då är det inte lätt, för när man känner mycket så gör också smärta mycke ont.
Så. Litar du fortfarande på dig själv?
Jag gör det bara inte. Jag litar inte på något som min själ upplever förän jag vet att alla tre komponenterna fått säga till i saken. Är de då överens.. Ja, då kanske.
Just nu har jag en stark aning om att hjärtat och kroppen har gjort en slug komplott mot hjärnan och uteslutit den från styrelsen av min kropp. Ibland hör jag hur den slänger in vissa argument i tankegången. Men oftast så dämpas dess gnat av bubbel och lalalala.
Därav vill jag inte heller basunera ut vad mina tankegångar rör sig om (även om ni säkert har era gissningar) för när väl hjärnan kommer tillbaka i chefspossition... Ja, då kan mina åsikter på ett ögonblick ändras.
Vi får helt enkelt, framför allt jag får helt enkelt, ha lite tålamod.
Ja, för det är jag ju så bra på. Hahahaha
Tuesday, January 1, 2008
nyår
Nyår
Tyvärr har jag aldrig varit någon nyårsfantast.
God mat -Ja tack
Gott sällskap - Ja tack
Men hela det här. Hej och Hå med nytt år och nya möjligheter? nej. nej nej nej.
Jag har svårt med det eftersom beroende på hur man räknar, så är varje tolvslag på natten ett nytt år.
Dessutom är alla andra (ja, inte föräldrarna och så) bakfulla och sega.
Och ja, jag är pigg
Och nu.. 15 minuter från det jag började skriva jätteförbannad!
Ingen behandlar mina vänner så
Bitch
Tyvärr har jag aldrig varit någon nyårsfantast.
God mat -Ja tack
Gott sällskap - Ja tack
Men hela det här. Hej och Hå med nytt år och nya möjligheter? nej. nej nej nej.
Jag har svårt med det eftersom beroende på hur man räknar, så är varje tolvslag på natten ett nytt år.
Dessutom är alla andra (ja, inte föräldrarna och så) bakfulla och sega.
Och ja, jag är pigg
Och nu.. 15 minuter från det jag började skriva jätteförbannad!
Ingen behandlar mina vänner så
Bitch
Subscribe to:
Posts (Atom)