26/5

Man vet att man har bra vänner när de kan vända den mest bittra födelsedagsungen till en strålande liten sol.
Jo, det ska nog erkännas... Jag var faktiskt lite bitter över att jag skulle fira min födelsedag i min ensamhet här i Karlstad. När jag vaknade upp i morse av väckarklockan och åt min gröt kändes livet inte hemskt, men knappast födelsedagsroligt heller.
Men. Det är tur att man har sina vänner och sin familj och numera *trumvirvel* en pojkvän. Det är fortfarande både läskigt och underbart att kunna skriva det.
Eftersom underbara studiekamraterna överraskade med både tårta och serpentiner så kändes livet lite mer färgglatt. Och att jag sedan både blivit överöst med sms, mail och kort gör inte dagen sämre.

Ja. Jag vet inte riktigt vad jag mer kan säga än
TACK. Tack underbara vänner, min granne och min familj! Ni är och kommer alltid att vara bäst i hela världen.

Kram

De e la vår i luften

I say:
Pihiiii


Sen tänker jag inte säga mer =)

koffein- ekorren

Jag vet att sekunden jag kommer innanför dörren hemma (är i biblioetket just nu) så kommer jag förvandlas från den uppjagade, koffeindrickande ekorren till en barbapappa utan luft, en liten hög på golvet som knappt kommer att orka gå från tv:n till sängen.

Men, som sagt. Just nu är jag ganska pigg (eller jag försöker i alla fall intala mig det) och faktiskt lite stolt över mig själv. Jag har nämligen stannat kvar för att studera sedan mina vänner gått hem. I och för sig tror jag bara att det är knappt en timme sedan de gick, men jag har i alla fall fått några frågor gjorda på de gamla tentorna. Och det är banne mig mer än jag hade fått gjort om även jag hade begett mig hemåt.

Jag funderar dock allvarligt på att försöka stanna 20 minuer till. Det borde jag orka och det skulle göra att mitt pluggsamvete inte skulle ganga så mycket. Egentligen borde det nog inte gnaga alls för i alla fall jag tycker att 8-17 är ganska duktigt ur pluggsynvikel, men i dessa tentatider så skulle nog inte 20 timmar per dag vara tillräckligt.

Förutom tentor så händer det inte så mycket. Hade en mkt trevlig eftermiddag med A igår. Vi pratade och det var så skönt, för han är ungefär i samma sits (med livet och kärleken) som jag. Efter promenad med glass, så gungade vi och bara var, skrattade åt dumheter och att vara gjort på en söndag. Kvällen avslutades med pizza på mamma rosa. En perfekt eftermiddag helt enkelt.

Herr Petsson (som jag nu har valt att kalla min... vän? Flirt? möjliga pojkvän?) hörde inte av sig igår.. Vilket ur brudsynvinkel inte alls var bra, men ur min synvinkel (när jag väl hade orkat släppt den där brudigheten) var väldigt skönt eftersom Ifall att, om!! vi skulle bli ett par, så skulle jag inte vilja behöva ringa varje dag, eller att han skulle behöva ringa mig varje dag.

Så. My life so far.

tentaperioden från helvettet

3 veckor- tre fredagar- tre eximinationstillfällen.
Tenta - dugga - Tenta

Och efter sista tentan så är begravningen på lördagen.

som alla andra

Det var väl självaste fan.

Ibland känns livet som ett stort test, test av uthållighet, test av intelligens, test av snällhet. Men framför allt test av livet. Om att orka, om att försöka se mening med saker som händer och därav antagligen ett test av tro.
För hur ska man orka studera när tårarna rinner?
Hur ska man våga hålla någon i handen när man helt plötsligt är så otroligt svag?
Vem ska jag tro på när det känns som att jag sitter i ett ogenomträngligt mörker?
Hur ska man våga vara svag när det är det starkaste man kan vara?
Hur tar man ett steg till? När det krävs så lite för att inte orka... Så måste man orka. Eller jag måste orka.

Någonstans måste jag hitta den där envisheten, det där dumsega.

Så fan heller att jag tänker ge upp.
Om jag så ska sitta och skriva tentan med 35 näsdukar och rödgråtna ögon, så ska jag göra det.
Och jag vill våga hålla någon i handen...
Mitt liv. Nu...


Jag har aldrig förlorat min tro... Jag ska nog hitta min styrka någonstans. För jag hoppas att jag, när jag är som svagast också är som starkast.,

20.20

Tack farmor för att du alltid tog hand om oss.
För alla bullar, alla glas saft och för att inte tala om all glass du har försett oss med i alla dess år.
Tack för att du lärde mig alfabetet med hjälp av lera.
Tack för att du lärde mig att jag kan göra allt med mina händer.
För att du alltid trodde på mig...


Tack. För allt.
Du vet.


20.20 drog min farmor sista andetaget på den här jorden.
Och trots att det gör ont, självklart, saknad gör ont... Så finns det också ett lugn hos mig.
Hon har det bra, jag bara vet det.

vem ska trösta knyttet?

2003 började min farmor att förändras... Som så många andra äldre människor började hon att glömma saker, men det slutade inte där. Hon började att se saker, som ingen annan såg.
Min farfar dog 2004
Efter där blev det hela ännu mer besvärligt...
Vi förstod inte förän ganska långt efter att hon var ganska allvarligt dement, att vår verklighet knappast var hennes verklighet.
Så, jag tror det var 2006 då hon kom in på ett hem, ett underbart hem där de verkligen kunde ta hand om henne.
2007 flyttades hon till ett hem närmare oss, och de var lika underbar mot henne som det förra.

Allt i livet har dock ett slut.
Och farmor har sakta tynat bort...
Och mamma ringde förut och berättade att farmor nu antagligen är inne på sista tonerna, på sista refrängen. Och det stämmer bra, för farmor sjöng alltid med mig när jag var liten... Och även när allt annat inte fanns kvar utan glömt, så stampade hon glatt takten till den musik hon hörde.

Min farmor, som när jag var liten alltid tog hand om mig när pappa var i skogen och mamma på jobbet.
Farmor med sina bullar, sitt grönsaksland och för att inte glömma,,, sina dahlior.
Hon håller på att nu sakta och förhoppningsvis stilla somna in.

Hon har i och för sig varit "borta" länge... men det är klart det gör ont..
Det är klart att det gör ont.


Just nu önskar jag bara att hon får somna in stilla och lugnt.
Hon förtjänar det.

Följetång

Åter till universitetet efter nästan tre veckor hemma. Det betyder också att gå från 7 rum och kök- till 36 kvadratmeter med litet kök och en pyttetoalett... Det känns lite, lite... som ett nedkök faktiskt.
Dessutom så kan jag inte gå ut i någon trädgård här i Karlstad... Och jag saknar att ligga som en säl och sola =)

Jag vet inte vad som händer annars... Jag vet inte vart detta här leder, vad det innebär, vad jag vågar, vad jag känner, hur jag ska bete mig.
Men... det känns inte dåligt.
Jag går omkring och är ganska fånigt glad...
Jag vet dock inte vad det betyder, men vi får se =)
I morgon kan jag ha gjort en 180 graders sväning (det har hänt förr) så jag säger varken bu eller bä...

För får är snälla djur =)


Tålamod,,, Tålamod min själ

Moi- den ultimata ungkarlen

Jag är inte bra på det här med interaktion med det andra könet, när det gäller andra saker än vänner.
Rent sex (när man vet att det enbart handlar om det) är inte lika svårt. Men så fort det kommer känslor och andra suspekta saker med i spelet, blir det fruktansvärt komplicerat. Och jag då, som kanske analyserar sönder varje lite pusselbit, har en tendens att aldrig få hela pusslet lagt.

Äh, nojjigt vart det här.
Summan är: Jag är totalt livrädd med en gnutta förtjusning..

Vi får se vad som händer.