kortkort

Min lilla gråtuss vaknade upp och är hemma från veterinären. det är väldigt VÄLDIGT skönt.
Nu får vi bara hoppas att hon planerar att faktiskt börja äta också.

Tack alla snälla för era snälla och uppmuntrande ord!

Snart är det gotland. Snart är det medeltidsveckan!
Och hela min kropp och själ bara vibrerar av längtan till den!

Gå inte än min älskade.
Stanna ett tag till, det finns så mycket tid kvar vi måste uppleva tillsammans.
Du, min lilla dammtuss.

Du kom in i mitt liv oplanerat. Det brukar vara så.
Du rörde upp himel och jord och fann en plats i mitt hjärta.
Och jag Vet att den tid vi har tillsammans är begränsad. Men gå inte än, lämna mig inte än, stanna ett tag till. Kämpa lite längre.

Du blev som ett syskon, en vän. Någon som alltid fanns där som en grå liten trumpen farbror som ibland förvandlade sig till världens gulligaste. Vem ska annars bedöma mina pojkvänner? Vem ska annars bita i mattan och hoppa upp på bordet?

Så gå inte, lämna mig inte här med sorg och saknad.
Så stanna här med mig. Somna inte ifrån mig.
Inte än.

knytis

Huset är tomt igen. Och det är konstigt, för tänk hur lätt det är att vänja sig till med att ha människor; vackra, ljuviga vänner som bara... Bara ÄR omkring en och ja älsker et!
Ibland funderar jag på om jag verkligen inte ska bo i ett kollektiv, även om jag verkligen uppskattar ensamheten ibland så trivs jag som allra bäst bland massa människor.

Igår kom det en liten hög med vänner och bekanta och familjen in till stugan på knytis. Vi landade tillslut på 13 personer som åt och drack. 8 "ungdomar" och 5 "vuxna". Jag vet inte om jag och bror egenliten räknas till ungdomar men jo det gör vi nog :) och GOD mat var det, GODA kakor och TREVLIG stämning. Jag mådde bra. Även om jag ibland blev fundersam, men försöker släppa det. Försöker att inte tänka eller fundera över det eftersom jag varit så duktig den senaste tiden och faktiskt hållt mig borta från de där tankarna.


Och snart är det gotland, visby, medelitdsveckan.
Något jag verkligen, VERKLIGEN ser fram emot. Samtidigt som jag lite bävar inför den. Den går så fort när den väl är här. *poff* så är den borta. Men än är den inte här, än Njuter jag av tanken att den är snart.


Och än, än finns det liv. Än finns det hopp.

en sekund senare

Det har hänt något. Något har gått sönder och det går inte att laga igen. Jag har sagt det förut, men nu känns det annorlunda. Ett förtroende tar en evighet att bygga upp men en sekund att rasera.

Jag har väntat på tårarna, för visst sörjer jag.
Ni vet alla hur det känns, klumpen i magen och tårarna som samlas innanför ögonlocket som man irriterat blinkar bort. Tankarna är aldrig långt bort och även om man skrattar finns de där i nästa sekund och påminner en om att något inte är bra. Att någonting är trasigt.
Och det är konstigt, för jag trodde inte att det skulle gå sönder nu. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle förlora nu. Och jag är inte arg, inte besviken, inte sur.. Jag är bara ledsen och det kanske är det värsta- jag känner ingenting annat, bara ledsen och mot sorg finns bara tid.

Men det handlar inte om att någon annan har gjort något, egentligen. Eller kanske, men det är bara droppen som får bägaren att rinna över. Det handlar om mig själv och vad man inser som andra insett sedan länge. När man inser att lever efter någon annans villkor och att ens egen vilja aldrig någonsin har spelat roll. När man inser att man har blivit överkörd och inte märkt det för man har varit förälskad. När man inser att han aldrig någonsin kommer att bry sig om mig, det han bryr sig om är min förmåga att finnas där för hans skull.

Och vissa av er kanske tror att jag har förlorat min kärlek, men jag har förlorat något mycket värre. Jag har förlorat en vän. Det jag har fått istället är en bekant, någon jag tänker dricka med, festa med, kanske ibland se en film med. Men aldrig någonsin lita på igen, för vi har spelat på hans villkor hela våren, Men nu, när han (o)medvetet (jag vet juh inte..) sårar mig och gör mig verkligen jätteledsen om och om och om igen orkar jag inte. Jag vill egentligen inte ha en bekant, jag vill ha en vrickad, konstig och underbar vänskap som jag haft med D. Men jag kan inte, för något har gått sönder och JAG kan inte laga det. Och han gör det inte.

Så... jag står här, och jag har inget annat val. och jag skäms, för att jag inte har insett det förän nu. Och jag hatar mig själv, att jag aldrig lär mig.

om igår

Det känns som om jag borde skriva något om gårdagen.
Ni vet, hur det känns att hitta meningen med livet igen.
Men är det egentligen inte lite tragiskt om meningen med livet ínkluderar sprit, öl och alkohol i allmänhet (eller i det här fallet, i hemmagjord fulöl)?
Men jag kan inte rå för det. Jag älskar festerna, jag älskar människorna och hur alkoholen låter mig slappna av. Jag älskar att skratta, att glömma bort att det finns en morgondag och bara njuta av luften som fyller mina lungor.




Igår kväll träffade jag vänner från förr. Och allt kändes så naturligt! Så som det bara ska vara, jag hade verkligen jätteroligt.
När det gäller vännerfronten, över lag, är jag välsingad. Mina vänner är fantastiska varelser med stora varma hjärtan och mycke humor.
Ja. Jag borde skriva mer om gårdagen, med telda, Ica och Lina och hur vi fånade oss framför kameran (hej facebook, antar jag). Jag borde skriva om hur vi satt och sjöng, stämmor och låtar från förr och hur det bara kändes magiskt att allt funkade. Ja, och den borde jag skriva om D med hans fulöl, om faktoriet där Tobbe fanns och bara var så där skumt rolig som bara han kan vara. Eller om den dåliga musiken de spelade men att vi själkvlart dansade ändå och hur D fick prestationsångest då Ica gått på dansgymnasium. Jag borde verkligen skriva om vårat bad mitt i natten, där vi tjejer självklart var de som var först i och killarna aggerade riktiga badkurkor och hur Teldas lellebror gick hela vägen hem med byxorna nere vid anklarna. Och möjligen borde jag skriva om att jag och Ica tokspöade D & Telda i något spel.
Men orden ger inte rättvisa åt verkligeheten.
Låt oss bara säga att jag behövde igår! För att hitta en liten pusselbit åt vad meningen med livet är, så som jag alltid hittar den när jag umgås med bra vänner.

over and out// K

Kärleksdikt till Ingen

Såg du inte muren av rispapper jag byggt upp?
Du fick inte riva den, för utan den blev jag naken. Du fick inte riva den utan att lova att du skulle finnas där beskyddar mig från allt det jag stängt ute.
För mot dig fanns inga piller, inga salvor, inget pencilin. Du... Du var och är ett virus som inflekterade min själ och bröt ner mitt försvar. Du är en sjukdom som inte försvinner.

Du. Jag älskar att hata dig och hatar att älska dig.
Du, som lockade, men så snart jag vågade mig nära sköt du mig bort. Du hade lika gärna kunnat skjuta mig på riktigt. Skammen, förnedringen var tung att bära och finns fortfarande med mig.
Du, du lekte med mig.
Du... Likt en katt, vilket egentligen är en lustig jämförelse eftersom du enligt dig själv är en katt. Och jag. Jag är en blind musunge.
Din katt-och råttalek var grym.
Och du rev mina murar av rispapper utan att se vad det gjorde med mig.

Och tiden går. Du finns inte i mitt liv. Du är inte en del av min vardag.
Men du lever i mitt minne lika färgstarkt som om det var idag dina läppar mötte mina.

Du...
Du får inte riva mina murar, men det brydde du dig inte om.
Du finns inte inte här. Du kommer aldrig beskydda mig.

Och jag. Jag lär mig att bygga starkare, högre, stabilare murar.
För den som verkligen vill komma in, ska inte bara kunna blåsa på dem för att de ska försvinna. Du däremot, kommer aldrig mer att riva mina murar. Varför skulle du göra det? Du finns redan innanför dem...


Och jag hatar att älska dig..

I say NoNo

Ute skymmer det nu. I morgon ska jag åter igen arbeta i mina röda kläder. Jag funderar mycket om meningen med livet när jag går där och sliter... och jag bara inser, att för mig så bara MÅSTE det finnas mer än detta. Än att komma hem på eftermiddagen, vara så trött att man knappt orkar att se på tv, äta mat och sen sova. Det MÅSTE finnas mer och jag avundas samtidigt som jag inte förstår dem som inte behöver mer. Eller bara inser de inte att de behöver mer? Vart tar äventyrslusten vägen? Vart försvinner nyfikenheten? När ersätts den av apati och vardagslunket?
När väljer vi egentligen att beställa hem en pizza och somna framför tv:n, istället för att träffa våra vänner, festa, uppelva och utforska?
Det skrämmer mig.
Ska jag dit? Är jag redan där? Och hur ser jag till att jag inte hamnar där för evigt, det är INTE där jag vill vara. Ever!