Säg ingenting...

Du behöver inte säga hej då.
Du behöver inte förklara.
Jag hör på tystaden du ger mig, att vi aldrig blir det vi var.
Tiden har sprungit från oss, vi finns inte längre.
Det har skapats en reva i verkligheten.
Och jag orkar inte kämpa, det finns inga krafter kvar.
För du frågar inte hur jag mår, fastän det är uppenbart.



Du behöver inte säga hej då, jag har redan gått.

En students vardag

Hej
Låt mig berätta för dig hur min vardag ser ut just nu.

• 9.00-14.45 Skola
• 15.00 - 18.30 Jobb
• 18.30 - 19.30 Bussåkande
• 19.30 - ?? Skola

Min fria tid spenderas alltså på buss..

Och varför jobbar jag? Tja, därför att jag kan men framför allt därför att jag behöver. Efter att hyran höjdes försvinner ungefär hälften av mitt studiebidrag till hyra. Då är inga andra räkningar betalda och visst, kanske hade jag inte behövt jobbat så mkt. Men hur många finns det som vill att man ska jobba 2 timmar i veckan bara? Desustom, pengar är trevligt. Det märkte jag verkligen när jag inte fick några. Då kändes det mer än bra att faktiskt kunna betala hyran med de pengar jag jobbat in. Däremot sänder jag hatiska tankar till vår finansminister som så ljuvligt säger jag tycker det är bra att studenter jobbar under sin studietid, så att de kommer in på arbetsmarknaden.. Och jag muttrar och undrar om han någonsin har läst på universitetet? Vilket han säkert har. Men då har han aldrig läst ekologisk zoofysiologi eller något annat som tar upp mer än 40 timmar i veckan.

Men jag är inte bitter, då jag sitter i datasalen och funderar på hur jag i allsindar skulle ens kunna ha tid för NÅGOT annat än skola och jobb och är fan så glad att jag är singel. Fast det är klart, hade jag en pojkvän kanske han kunde diska och dammsuga...

Gett upp bollen

Just nu krävs det inte så mycket för att jag ska känna mig liten och ensam.
Att D missade buggen idag, att han inte kom, att han alltid glömmer saker, alltid måste påminnas, alltid måste daltas med. Det räcker. Och nu har jag tröttnat, för jag är inte hans mamma, inte hans syster eller flickvän. Jag är hans vän och ska inte behöva vara hans personliga sekreterade.

Jag antar att jag bara vill att han ska vilja umgås lika mycket med mig som jag vill umgås med honom. Men den balansen finns inte och även om jag inte vänder om och går så känner jag hur jag mentalt börjar förbereda mig för förändringar.

Jag har gett upp bollen, jag har kastat bort den.. Jag har testat att gett den till andra så många gånger men de står där som förvirrade får.

en söndag... bara en vanlig söndag

hoho...
Sitter i skolan, i en datasal långt borta från allt annat! Sitter här med kaffe (som har kallnat), blåbärsoppa och nässpray. Och trivs. Det är nog något fel på mig :)

Helgen var... intressant.

Någon sa till mig för några veckor sedan "vad vill du?". Samtalet handlade om mitt liv i framtiden men även just nu. Två dagar senare hade jag varit ute och jobbat i en grannkomun som jag för övrigt inte alls hittar i. Men med bussen hem skulle jag självklart, det är bara det att bussarna ibland går från ena sidan av vägen och andra gånger från andra sidan. Även om de ska åt samma håll...

Efter att missat två bussar och utsikten för att faktiskt bli kvar, sent på kvällen, i en komun som jag inte känner någon i, började de små panikkänslorna komma. Så när bussen, som jag var tillsagd skulle komma på ena sidan av vägen där jag stod och väntade, kom på andra sidan sprang jag över gatan, viftandes i armarna och allmänt uppjagad.
En ung, yttterst charmig busschaför fick spendera några minuter att förklara för mig vilken sida jag skulle stå på. Det visade sig att jag stått på rätt sida hela tiden och att han bara skulle åka och vända bussen... Men med ett illa dolt leende sa han att det var helt okej om jag åkte med. Så när jag satt där helt själv på bussen- en ny och mysig buss och länstrafik- inte tråkiga stadsbussar, kom jag att tänka på den där frågan "vad vill du?". Och svaret är att jag vill åka mysiga bussar med charmiga chafförer som körde lugnt och tryggt.

Kanske är det så att jag egentligen vill vara "på väg" från eller till något. I don't know, men helt plötsligt innebär varje resa hem från grannkomunen en liten förhoppning om att det ska komma en ny buss med en ung och trevlig chafför..

Positivt Surrealistiskt, dagen efter

Jag tror att vi skapar vår egen verklighet. Eller, kanske inte skapar. Men undermedvetet tror jag att vi jobbar åt det vi vill, även då vi inte tror att vi gör det.
Jag tänkte på det, idag när jag gick hem från stan i samma kläder som jag åkte ner till stan i, igår. Jag tänkte på kaffe, snus, på solsken och på hur vi och verkligheten liksom dansar med varandra.
I den där avancerade dansen mellan en själv och verkligheten är det egentligen ingen som givet styr dansens håll. Det är ett komplicerat rörelsemönster och otroligt lätt att hamna i otakt. Det enda är väl att när man väl hamnar i otakt så är det aldrig verkligheten som stannar upp eller hjälper en tillbaks till dansen utan man får själv klara av att komma in i rörelserna igen. Ibland innebär det en evighets väntan, ibland innebär det att man måste jobba arslet av sig. Men även om verkligheten aldrig väntar på en, så kan man alltid dansa med den och med små rörelser föra den dit man själv vill och dit den går med på.

En annan dans som kanske inte är avancerad men däremot otroligt rolig är dansen på dansgolvet på Harrys med Bönan. När vi dansar är det mer ett förspel än något annat, men det är ju bara så roligt. Han har ingen, jag har ingen och så länge det är så kan vi fåna oss hur mycket vi vill och det är skönt eftersom det är totalt kravfritt. Vi vet att när vi går hem kan vi gå hem med andra eller med varandra och se på film, eller ensamna.

Igår var en bra kväll, se på tusiken. Och i morse när jag gick hem i mina högs stövlar och såg hur människorna omkring mig tänkte hon sov inte hemma inatt, log jag och tänkte nej, det gjorde jag inte. Men ärligt, det där hände inte.. eller gjorde det faktiskt det? Jo, minsan och så log jag lite igen.

Jag har mycket att tacka mina vänner för.. för att de bara är de.

Positivt Surrealistiskt

Ikväll är det inflyttningsfest hos Sophia.
Och jag vill bli full och glad. Inte nykter och få värsta bakfyllan ändå. Inte nykter och lugn. Inte full och ledsen, nej. Jag vill bli full och glad.. och uppleva något positivt surrealistiskt. I morgon när jag vaknar skulle jag vilja le och tänka "det där kunde väl inte ha hänt.. eller? Jo minsan, det gjorde det" och le lite till.

Men.
Jag tror att jag kommer vakna i morgon och känna mig äldre och mer bitter över att livet aldrig blir lika sorgelöst som det varit. Och jag tror att i morgon kommer jag att känna olustkänslorna komma krypandes upp över ryggraden och penetrera mitt sinne och förgifta hela mitt känsloliv.
Och vad som än händer i kväll, om det är inte positivt surrealistiskt, så kan det liksom inte fylla det hål som finns någonstans i min själs region och besvikelsen är ett faktum.

Är det normlt att känna en rädsla över en fest? Fast det är klart, jag är nog mest rädd över de egna förväntningarna på festen och upplevelsen i fråga. Jag tror inte att det är en bra inställning, men den finns här... rädslan oavsett.
Vi får se. Vi kan ju alltid be för "en positiv surrealistisk händelse".

Sleten

Jag är så trött. Hela min kropp strejkar och utan ett dagligt intag av koffein som har slutat att räknas i koppar utan kan omvandlas till liter, överlever jag inte.
Labbvecka. Den tar energi, tid och ja.. liv. Jag är numer totalt utmattat både psykiskt och fysiskt och vill bara att jag ska få en pause, en andningspaus bara för mig. Men kalendern verkar fylla sig själv och även om den även fylls med trevligheter som fika och fester och träning, så känns allting bara övermäktigt just nu.

I natt drömde jag att jag blev apatisk. Jag bara föll ihop på gräsmattan och kunde inte röra mig eller tala. Först hade jag panik eftersom jag så gärna ville förklara för någon i drömmer att det inte var mitt fel, det som hade hänt (han hade hittat min förlovningsring, som jag inte ens har kvar). Att allt bara var ett missförstånd, men eftersom jag inte kunde prata såg jag honom gå. Det gjorde ont, men allt annat efter det var överskuggat av ett stort lugn bara. Jag kunde verkligen inte gör någonting, inte prata, inte gå, inte något. Människor omkring mig tog hand om mig, försökte väcka reaktioner och väcka mig. Men jag bara låg där och såg årstiderna vandra förbi.

När jag vaknade var den första tanken "kan jag faktiskt bli så?" och att svaret verkar vara "ja" känns ganska skrämmande. Nästa tanke var att jag måste lugna ner mitt liv, det är helt enkelt FÖR mycket just nu. Jag behöver ta tid till mig, en helg exempelvis att göra bara saker jag tycker om. Att inte känna pressen från skolan eller att behöva jobba. Men som det ser ut nu, verkar denna utopi befinna sig ljusår bort. Nästa helg kanske.. kanske nästa helg. Om jag lyckas.
Annars verkar fredag eftermiddag vara en sådan dag nu också, men då ska jag upp och jobba dagen efteråt så något försök att ta igen sömn, blir det inte i alla fall.

Var det inte meningen att jag skulle ta bättre hand om mig den här våren. Och vart försvann det?

Jag ber om ursäkt för detta bittra inlägg... men det är mitt liv just nu.
Over and out/ K

kanske är det allt jag behöver veta?

Så många obesvarade frågor.
Men det finns en känsla... och ibland överumplar den mig så att jag inte kan andas.
Och ibland tror jag inte på den verklighet som ligger här presenterad framför mig. Ibland tror jag att det är ett dåligt skämt och ibland vill jag bara riva sönder den duk som livet målas upp på.

Men jag vet att denna dära saken, vad det nu än är, lyssnar. För allt verkar ordna sig på något underligt sätt.

Och jag vet att han lyssnar. Jag vet att han bryr sig och finns där.
Och det kanske är det allt jag behöver veta.

Levande död

If I touch a burning candle I can feel no pain
In the ice or in the sun it's all the same
Yet I feel my heart is acheing
Though it doesn't beat, it's breaking
And the pain here that I feel
Try and tell me it's not real
I know that I am dead
Yet it seems that I still have some tears to shed

//

Tears to Shed, Corpse Bride